En vecka, varje dag en kortnovell…

Lena

”Det är väl inget att tjafsa om, hylla och hata, att Bob Dylan fått Nobelpriset, nog finns det annat som är viktigare i jämmerdalen,” sa jag till Lena som låg där i sängen. Slangar löpte kors och tvärs och hon hade inte sagt ett ord på en vecka. Bara jämrat sig. Då, när hon jämrade sig, brukade jag kalla på smärtlindringen. Ibland kom den på direkten, andra gånger tog det en evighet. Då jämrade sig Lena ändå mer.

Utanför fönstret pickade småfåglarna i sig av maten jag lagt i fågelbordet. ”Visste du att det finns runt 300 olika fågelarter i Sverige under vintern?” frågade jag Lena. ”Vanligast runt fågelborden är talgoxen, blåmesen och pilfinken. Vem hade trott det?” Lena hade inte besvarat mina handtryckningar på tre dagar, ändå fortsatte jag trycka. Och prata. Det är bevisat att den som är medvetslös påverkas av ljud, och kanske också hör och förstår det som sägs. ”Du är så vacker,” sa jag. Jag önskar att jag också sagt ”jag älskar dig så fruktansvärt mycket, livet kommer bli oerhört tomt utan dig, du är mitt liv”, men det kunde jag inte, klarade jag inte. Istället gick jag och ställde mig att titta på talgoxarna och de andra och upptäckte till min glädje en stolt, rödbröstad domherre. Den hade jag inte sett de andra dagarna. ”Vinterns vackrast fågel, domherren,” sa jag och gick tillbaka och satte mig på stolen. Då var Lena död.

King Crimson. Mer King Crimson.