Trots det orimliga i påståendet menade han att han mindes allt från sin tid som embryo. Från befruktningsögonblicket till födseln. Alltså redan från resan mot ägget. Kampen. Lyckan av att komma först till målet. Besvikelsen när ägget visade sig tveksamt till att släppa in den rättmätige segraren. Och nej, han såg sig aldrig som ägget från start. Äggets roll var att vänta på honom. Vara redo när han dök upp. Slutkörd efter sitt livs snabbaste och enda framgångsrika sprintlopp.

Inte för att han pratade med oss om saken. Det var hans mor som gjorde det. Storögt och med emfas berättade hon för den som ville höra hur sonen hänvisat till saker som skedde då han bevisligen fanns i hennes mage. Och det redan från första början. Tiden då han simmade upp mot ägget för att befrukta det. Stönen. Senare musiken hon lyssnat på. Människorna hon umgåtts med. Samtidens nyheter. Uppsnappade från radio och teve. Hon varken såg eller lyssnade på nyheterna. Desto mer imponerande då att han snappat upp allt det då aktuella från radion som råkat gå i bakgrunden när hon gjorde frukost. Eller så var det teven som stod på där i lägenhetens vardagsrum. Kanske tittade hennes man, hans pappa så länge det varade, på nyheterna eller sporten, kanske satt hon och stickade. Norrmalmstorgsdramat. Ambassadockupationen. Ny kung 1973. Ishockey-VM. Sovjetunionen. 1976. Tjeckoslovakiens guld i Katowice. Brasar, Labraaten, Åhlberg, Högosta, alla Leksands-spelarna i det svenska bronslaget.  Fotbolls-VM i Västtyskland 1974. Ronnie, Ralf, Roland. Åby. Revolutionen i Iran. Geijeraffären. Oljekrisen. ABBA. Utsläpp. Bee Gees. Kärnkraft. Pink Floyd. Mordet på Anwar Sadat. Family Four. Varvskrisen. Punk. Göingeflickorna. Kanske inbillade sig sonen allt det där. Efterkonstruktioner. Men nej, hans mor sänkte rösten och såg sig om över axeln och försäkrade: han vet saker som bara den som var med kan veta. Intimiteter. Mellan henne och pappan. Hur skulle han kunna veta allt det om han inte hört och förstått?

”Om en luktar på insidan av ett lock som legat på kokande färskpotatis i dill så luktar locket både potatis och dill,” var en sak som Embryot redan i småskolan kunde säga till oss om vi närmade oss honom på en rast. Därför lekte ingen med honom. Kanske bidrog också att han bara ville leka politiker eller att man skulle läsa Hobbex-katalogen med honom. Sitta och drömma om pruttkuddar, stinkbomber, glasögon som gör en yr, enarmade banditer och cykeltutor. Helst böjda cykeltutor.

Säkert är att vi alla var lite rädda för Embryots mamma. Hon som alltid skröt om sin lille pojke och luktade konstigt och alltid bar en tanthatt fast vi redan var sent 1970-tal och snart 1980-tal; inget bet på hatten som satt där den satt alltmedan åren och decennierna flöt förbi i sin tidsinställda och ohejdbara ström. Hela hennes liv cirklade kring hennes gosse, tiden var som om den inte fanns. Hon såg till så han från tio års ålder i enlighet med sina önskningar alltid hade en passande grå kostym med tillhörande skjorta och slips, och innan han äntligen blev långsynt i tonåren gjorde hon honom till viljes och köpte stålbågade glasögon med fönsterglas. ”Bästa julklappen!” trumpetade han stolt ut efter jullovet 1980 och pekade på sina fönsterglas.

Embryot var en ensamvarg. Ville inte ha med oss andra att göra. Tyckte inte om sport. Lyssnade inte på musik. Avskydde skogen. Hatade landet. Var rädd för kor. Fick ont i huvudet av grisarnas grymtanden och skrik. Tyckte att hästar luktade illa. Skulle aldrig komma på idén att gå på zoo. Samlade inte på något. Inte ens frimärken. Men han trodde sig tycka om politik, och framförallt politiker, vilka han såg som hjältar, superhjältar, särskilt männen i grå kostym, fula frisyrer och glasögon utan bågar. Han fick för sig att de kunde säga vad som helst och att folk alltid lyssnade på dem. Därför gick han tidigt med i Ungdomsförbundet. Var väl inte mer än 12 år och lillgammal. Inte smart, inte bäst i skolan, inget sånt, bara lillgammal. Det var han medveten om och han gjorde en grej av det. Berodde på att han levt längre än sitt bokförda jordeliv, sa han. Och han menade att hans tid som embryo verkligen tagit honom från de ovetandes förtappade skara, också hans egna ord, till de upplystas  piruetter, jo, han sa så, ”piruetter”, det där med att använda ord rätt har aldrig varit något för Embryot. Inte ens att ha rätt. Att fara med sanning. Viktigare då hur det låter. Och att det får gillanden. Embryot vill bli omtyckt i sin ensamhet.

När sociala medier dök upp i våra liv och särskilt då Twitter, var Embryots lycka gjord. Trots ivrigt deltagande i möten och många förslag, veton, insändare till lokaltidningen och senare samtal till ”Ring P1” och annat, ville hans politiska karriär aldrig riktigt ta fart. Han gick från det lokala Ungdomsförbundet, där han fick vara lokal kassör ett år och sekreterare tio år, ett uppdrag ingen annan ville ha, till det lokala Moderpartiet när de andra i Ungdomsförbundet helt enkelt inte längre ville ha honom med. Tråkig och lillgammal som han var, och, konstaterade de, att vara lillgammal är okej så länge du är under en viss ålder. När du sedan flera år lämnat juniorlaget bakom dig och på något vis vuxit in i din lillgamla konstitution och ditt vara, är du inte längre en anakronism i ditt eget liv som andra ler lite överseende åt, kanske roas av på riktigt, eller retar sig enormt på varför du riskerar att åka på ett kok stryk då och då. Du är nu en anakronism i ditt eget liv som ingen längre ler överseende åt eller låter sig roas av på riktigt, och det enda som räddar dig från att få mer stryk är att de som retar sig på dig och vill gå handgripligt fram med dig nu också är så pass gamla att de bara slåss när de är fulla och arga. Vidare är du numer inte bara en anakronism i ditt eget liv utan också en anakronism i tiden, för Tiden är obarmhärtig mot den som vägrar följa den tidsinställda och ohejdbara strömmen.Till att börja med var han Ingen i Moderpartiet. Han gick på alla möten. Räckte upp handen. Bad att få ha en synpunkt. Skrev fler insändare i lokaltidningen och ringde ”Ring P1” flera gånger i veckan. Inget hände. Ingen uppmärksamhet. Det var rent av som om de andra skämdes lite för honom. Inte riktigt ville visa upp honom för väljarna. Inte ville ha honom i kommunfullmäktige, eller att han  skulle uttala sig i partiets namn när pressen hörde av sig.

När det var som mörkast, när inte ens hans mor längre orkade lyssna på honom, när hon slog dövörat till där hon satt med sin hatt och stickning framför Bingolotto Rickard Olsson Mk1,  när han i sin ensamhet för första gången någonsin började känna sig ensam, när ingen gav ett vitten för hans upplevelser som embryo och förmåga att återberätta 70,- 80- och 90-talet i rapsodiska anekdoter och rubriker, då kom Twitter till honom som en skänk från ovan, ett mirakel när 00-talet gick in i andra andningen.

De första tweetsen brydde sig ingen om, men allteftersom han skrev direkt från hjärtat och ju oftare han gjorde det, desto snabbare verkade hans följarskara växa. En dag var han större än Moderpartiet där i hemkommunen, och snart blev han så stor att till och med Moderpartiet i Stockholm fick ta honom på allvar. Eller, det gjorde ingen. Men partiledningen och spinndoktorerna insåg att han hade sitt värde, att han skulle dra till sig väljare som aldrig skulle rösta på Moderpartiet om det inte vore för Embryot. Hans tankar var så skeva och splittrade och förljugna att ingen seriös och sanningssökande politiker kunde ta honom på allvar. Men det finns väljare till allt, resonerade partistrategerna och gav honom sitt tysta stöd. Det var också strategerna som tidigt lärde honom att blocka alla som ifrågasatte honom, såvida nu inte själva ifrågasättandet kunde leda till fler klickvänliga uttalanden från honom själv. Annars skulle han blocka de uppstudsiga. Att blocka, förklarade strategerna, betyder ingenting, det är bara fånigt, vem bryr sig om att någon blockar någon på Twitter?, allvarligt?, men om man gör det till ett slags hot, ”en dum grej till och jag blockar”, kanske det skrämmer en och annan mindre bemedlad på det intellektuella planet och det räcker för att uppnå något: status och följare; känslan av att den blockande nog har rätt och att den blockade borde skämmas.

Exempel: Han skrev ”Om uppvärmningen fortsätter kan vi snart odla kokospalmer i Svealand, är inte det bra?” och någon svarade ”Kan inte vänta! Varför ska vi importera sådant vi kan odla själva?” och Embryot gottade sig och då skrev någon ”Kan inte tro du är allvarlig nu? Ofattbart att Moderpartiet låter dig hålla på” vilket Embryot i enlighet med strategernas instruktioner snabbt svarade på med ett ”Kan du inte hålla dig till sakfrågan så är det tack och block!”

Och han började snart komma med falska anklagelser och antydningar – ”När ska någon kolla upp korruptionen på Riksrevisionsverket?” och ”Mörkas landets verkliga BNP systematiskt sedan många år? – och tweet med medvind i domedags- och konspirationskretsar och i de sinnesslöas svartvita värld,  som ”Landet är kastat i kaos, statskassan bankrutt och politikerna korrupta! Och allt mörkas!”, tweet som kunde få mothugg ”Har du belägg för något av det där?” och inbjuda till favoritfrasen ”Kan du inte hålla dig till sakfrågan så är det tack och block!”

Tweetandet blev så framgångsrikt att det bar Embryot ända till parlamentet. I början satt han med på alla möten och omröstningar. Han var också en flitig talare och låg bakom många motioner och förslag. När hans idéer systematisk röstades ner och inte ens hans eget parti verkade särskilt intresserat slöt han sig alltmer i sig själv och började missbruka Twitter. 500 tweet om dagen var inget ovanligt. Han blev också alltmer övertygad om att ett embryo växte i honom, och han slutade åka hem och hälsa på sin mamma, svarade inte ens när hon ringde.

Han hade sin hemkommun mer än 50 km från Riksdagshuset och hade därför rätt till en övernattningsbostad i huvudstaden. Embryot fick en av Riksdagsförvaltningens basmöblerade övernattningsbostäder med matlagningsmöjligheter. Inte för att han direkt lagade mat. Värmde djupfryst färdigmat mest. Fast för det mesta tog han sig till Riksdagens restaurang eller så åt han standardmjölk och Corn flakes, precis som han alltid gjort.Enligt regelverket ska en riksdagsledamot anmäla om en närstående övernattar i övernattningsbostaden och betala en avgift för övernattningen. Men när Embryot anmälde att embryot han bar på bodde med honom fick han inget svar. Först efter upprepade påstötningar gjorde sig någon omaket att svara. En tjänsteman uppgav att nej, han behövde inte betala för embryot och när Embryot stod på sig slutade det med att han blev förolämpad av tjänstemannen som sade sig ”inte ha tid för sådana skämt”. Okay, you’re loss, tänkte Embryot i en snabbt övergående fas av självupplevd tuffhet och gick vidare med sitt liv än mer övertygad om att det var rätt att bluffa om att han hade ett dubbelboende: ett i Stockholm och ett i hemstaden. I själva verket bodde han gratis hos sin mamma. Han, mamman och embryot i en central fyra i hemstaden. När han nu alls åkte hem och hälsade på vill säga.

Hursomhelst så satt han där på sitt tilldelade riksdagsmannarum ett stenkast från Riksdagen och Kungliga slottet i Stockholm. Saknade inte direkt att få stå i parlamentets talarstol eller sitta med på möten. Umgänge var helt enkelt inte hans grej. Hade aldrig varit. Däremot syntes han gärna och föreläste och berättade och han ville, paradoxalt nog med tanke på att han inte sökte umgänge, gärna ha uppmärksamhet.

Trots att han själv var en man av folket och valts till parlamentet på demokratiska grunder var han tveksam till den allmänna rösträtten, den som kom att debatteras allt livligare allteftersom 1800-talet gled iväg mot ett nytt sekel; den allmänna men fortfarande inte lika rösträtten för val av män till andra kammaren 1909 var i hans ögon något förfärligt. Än värre var förstås den allmänna och lika rösträtten för män 1918 och för kvinnor 1921. Att dessutom diverse medborgare som fortsatt inte haft rösträtt fick det undan för undan under 1900-talet gav honom rysningar: kronvrak 1924, fängelseinterner 1937, fattighjon 1945, psykiskt handikappade 1989. Beslut och årtal som ledde mot undergången för det Sverige han kände, hans land.

”Alla över 18 år får rösta – är det rätt?” skrev han där i sin övernattningslägenhet och fick massvis med lajk.

”Egendomslösa har rösträtt – är det rätt?” var en annan klickåtel som hans boendemiljö inspirerade till.

Visst saknade de honom rent fysiskt i parlamentet men de flesta, både partikamraterna och övriga ledamöter och tjänstemän, var mest lättade över att han inte var där. Hans eget parti menade att han gjorde mer nytta på nätet som dragplåster i de kretsar ingen annan ville befatta sig med, än mindre kopplas till:  konspirationsteorier och huvudlösa idéer och utfall ansågs fortsatt inte riktigt rumsrent ens i de mest högljudda och i egna ögon nyskapande kretsarna i parlamentet.

Saker som ”Svensk polis suger!”, ”Sverige sämst i klassen!”, ”Unga svenskar kan inte läsa och skriva – varför?”, ”Svensk skola sämst i världen!”, ”Sverige snart ett u-land!”, ”Svensk sjukvård en katastrof!”, ”All medicin slut!”, ”Sverige nu klassat som u-land!” och andra för fäderneslandet nedgörande saker hade likväl en förmåga att locka fram klick och lajk från både medborgarna som var missnöjda med sina liv och de trollfabriker som hade till syfte att skapa kaos. Så värst många nya röster för Partiet blev det inte, men det kunde verka så, varför Embryot fick hållas. Dessutom gillade folk i hemstaden och hemlänet, alltså vi, honom. Vi visste alla att han var speciell, kanske rent av störd på ett småfarligt vis och att han gick omkring med en del åsikter som i grund och botten inte kunde vara rumsrena mer än hos högst ett par procent av medborgarna, men vi röstade på honom, för han var lika rolig att skratta åt som när vi växte upp och håll med om att det är hur kul som helst att en sådan knäppgök kan sitta i Riksdagen? Lite underhållning och skratt i den annars så förutsägbara politiken.

Ni märker att jag skriver det här i ett slags imperfekt. Det är väl inte så konstigt när vi talar om Embryots uppväxt och hur det var när vi var skolkamrater, men det finns ett skäl till: Embryot är inte som förr. En dag vaknade han där på sitt övernattningsrum vid Riksdagshuset, satte sig, iklädd endast de vita kalsongerna han alltid sov i på den tiden, framför sin laptop, öppnade Hobbex hemsida och började beställa varor. En drönare, ett lättfluget och manövrerbart RC Plan med skevroder, ett 11 mm handtag helt i metall, två servo kullagrat digitalt metalldrev och en Blade mSR radiostyrd helikopter. När det var gjort gick han vidare till Julas hemsida och beställde tre lättanvända metalldetektorer med justerbar känslighet samt volym och reglage för att selektera bort vissa metalltyper och ljudindikationer från 1,2”-högtalaren, som han snart kompletterade med för ändamålet avsedda hörlurar med 3,5 mm-anslutning. Sist men inte minst beställde han 18 AA-batterier, sex vardera till de tre detektorerna.

Vad han hade för sig under den veckan det tog innan han fått alla prylarna är det ingen som riktigt vet. Klart är att hans twittrande i princip upphörde då. Den sista kända tweeten är ”Tack och block!” 11 november 2019, alltså från veckan han var osynlig. Vad som hänt sedan dess är mer känt och ni som bor i Stockholm eller som åker dit som turister ska veta att det är han som är den där kufiska uteliggaren som går runt på Helgeandsholmen med en metalldetektor och hörlurar och, som han säger medan han låter sin känsliga detektor sväva fram någon decimeter ovan markytan, ”avlyssnar ljuden och rösterna i underjorden, samma burkiga ljud som när jag var embryo”.

Musik. Musik. Musik.