”Jo för tusan, Dionysus-kulten var sådan, genom berusning, genom att släppa sig själv lös, bryta barriärerna, lämna boxen, kunde människan finna sig själv, vara sitt eget jag.” Sa Sandra.
”Okej, men i den gamla grekiska urteatern använde de väl just berusningsmedel…” Försökte jag.
”Ja?” Avbröt Sandra. Väldigt onödigt. Och störigt.
”Kan du hålla käften någon gång när jag talar…” Sa jag.
”Visst, inga problem.” Avbröt hon igen.
”Suck, men håll då käften, förbannade sladdertacka!” Sa jag.
”Okej.” Sa hon.
”Ergo, alltså, sålunda… i den gamla grekiska urteatern använde de väl just berusningsmedel och om jag nu inte vill det?” Sa jag.
”Använda berusningsmedel?” Sa Sandra.
”Ja.” Sa jag.
”Då måste du finna dig själv genom att släppa dig själv lös på annat vis. Och då är jag rätt person att hjälpa dig.” Sa hon. Och jag var fast. Jag svischade 3000 kronor till hennes konto och skrev på friskrivningsbrevet om något skulle gå fel, om jag på något vis skulle gå förlorad utan att finna ett nytt jag. Sandra upplyste mig om att det hänt.
”Jag hade en riktig flane från Dalsland, Mellerud tror jag, han borde aldrig ha börjat här hos mig, skulle aldrig ha lämnat Mellerud om du frågar mig, eller så skulle dalslänningarna ha skickat honom till ett hospice i Karlstad eller så. Arvika, om det finns hospice där. Eller kanske till Oslo. Där finns det hospice. Hursomhelst en flane från Mellerud. ’Hjälp mig’, bönade han, och som jag är en vänlig människa och tror gott om alla, hjälpte jag honom. Problemet var att när han väl brutit sig ur sina bojor och kastat av sig överjaget blev han oregerlig. Ergo, alltså, sålunda (ja, det var Sandra som sa så där och jag tog efter), han lämnade sig själv, sitt gamla jag, släppte alla hämningar, och när han gjort det slutade han här. Jag berättade för honom att det där var farligt, att han befann sig i ett riskabelt vakuum som bara kunde leda till hans undergång. Att vara sig själv utan att vara sig själv gör människan omöjlig i ett socialt sammanhang, med undantag för sammanhang där andra hämningslösa, många skulle säga galna, människor samlas. Sådan grupperingar har en förmåga att förgöra sig själva, och gör de inte det kommer det omgivande samhället, det mer ordnade sociala sammanhanget, att ta sig an galningarna, dessa störande element, dessa gruskorn i maskineriet och ja, han sitter inspärrad sedan dess, om det stämmer att mentalvården upphört med lobotomi är han sannolikt inte lobotomerad, om däremot lobotomi sker i det fördolda, jag menar, titta bara på mentalvårdens historia, snacka om ett accepterat sammanhang där sjuka människor kan agera fritt under förevändningen att de vet vad de sysslar med när de gör sina experiment utanför omvärldens insyn, tycker du jag pratar för mycket, att min säkring gått…” Sa Sandra
”Jag…” Försökte jag avbryta.
”… och min poäng är att det inte alls är säkert att det där med lobotomi hör det förgångna till. Sa du något eller?” Fortsatte Sandra.
”Jag…” Sa jag.
”Jaja, det blir nog bra ska du se, skriv bara på friskrivningsbrevet så sätter vi igång.” Sa Sandra.
Jag satte min signatur på papperet hon höll fram. När det var påskrivet gick Sandra iväg med det till ett litet kassaskåp vid sidan om hennes enkla skrivbord. Bortsett från skrivbordet och kassaskåpet och en takarmatur, som lös starkt och gav små tickande ljud ifrån sig, var Sandras säkert 40 kvadratmeter stora kontor tomt. I bortre ändan, bakom skrivbordet, föll den tidiga dagern in genom två fönster med spröjs.
”Kom.” Sa hon och gick med lätta steg till en massiv dörr på ena sidoväggen. Hon var klädd i en bekväm mysdräkt, en så kallad one piece, i en vagt lila ton som matchade hennes hår och ögonskugga och…”
”Tycker du jag ser gammal ut?” Sa hon och stannade upp vid dörren.
”Nej, jag…” Sa jag.
”Vad glor du på då?” Sa hon. ”Jag är femtiotvå år. Och du är?”
”Jag är trettioett år.” Sa jag.
”Vem bryr sig? Jag menar: Vem är du?” Sa hon.
”Jag? Jag, ja…” Sa jag.
”Bra bra, du vet inte riktigt, det ska nog gå lätt att tappa bort en så ovidkommande personlighet.” Sa hon och tecknade åt mig att gå in genom dörren. Rummet där var knappt hälften så stort som kontoret och rejält övermöblerat med gamla soffor i mysplysch och från gissningsvis 1970-talet. Orange. Brunt. Grönt. Dagern föll här in genom ett smutsigt takfönster. Hon tecknade åt mig att ta plats i en soffa. Jag satte mig försiktigt medan hon med ett väldigt skutt landade i en annan soffa, där hon låg och gungade ett tag till dess soffan lugnat ner sig.
”Mindfulness är en metod som kan användas för att hantera stress och oro. Metoden går ut på att du fokuserar på det som finns i just denna stund, i nuet.” Sa hon och lät som Vårdguiden 1177.
”Pleine Conscience.” Sa jag.
Sandra bara glodde på mig. Och glodde. Hon såg besviken ut. Jag kände mig dum och tittade ner på mina händer.
”Franska. Mindfulness. Medveten närvaro.” Mumlade jag.
En ny lång paus. Jag vred på mig under trycket av ett tilltagande obehag. Svettades. Jag hade gjort bort mig.
”Okej,” sa hon, ”jag förstår att du vill bli av med det där jaget, du vill inte att det där är du för är det det är du förlorad. En ärketönt.” Sa hon. Jag nickade och svalde medan obehaget fortsatte växa.
”Ja.” Sa jag med gråten i halsen. ”Jag vet. Allt jag vill är att lämna det här jaget, det är inte jag, jag vill ha ett annat jag.”
”Säg nåt mer jag redan vet. Har du glömt? Det är bara någon minut sedan som du betalade mig 3000 spänn för att få dig att glömma ditt eländiga jag.” Sa hon.
”Jag minns, jag minns!” Sa jag och började hulka.
”Så så, nu tar vi varandras händer och nynnar så här, hmmmmahmmmmahmmma… Och så glömmer vi… hmmmmmahmmmmahmmmma…” Sa hon.
”Hmmmmahmmmmahmmmma…” Sa jag medan Sandra filmade mig med sin mobiltelefon. Efter stund började hon pilla med telefonen. Jag fortsatte hmmmma.
”Haha, se här!”” Sa hon och höll fram sin telefon. Hon hade lagt ut mitt hmmmande på YouTube, TikTok och Instagram. Jag hade redan fått rejält med likes och massvis med emojis med gubbar som skrattade så de grät. ”Nu finns det ingen återvändo för dig. Nu finns bara en väg framåt och det är en utan ditt jag. Är du beredd att lämna ditt ömkliga jag bakom dig?”
”Ja, ja! Hjälp mig!” Bölade jag.
”Okej.” Sa hon och tog en bild av mitt bölande och hopskrynklade ansikte och lade med ett glatt skratt ut det på tinder. ”Ergo, alltså, sålunda inget mer göka där inte,” log hon förnöjt.
Mitt gamla, meningslösa, tuffa jag, jaget som sa åt folk att hålla käften och var uppstudsigt, var som bortblåst, här satt jag och bölade och hade fått mitt liv förstört och Sandra hade rätt: här fanns bara en väg framåt och det var utan mitt gamla jag. Och plötsligt stod allt klart för mig. Vägen fram låg där, mitt framför mina ögon, upplyst i ett närmast gudomligt sken, ett sken som fyllde mig med tillförsikt och fick mig att i rasande fart förstå alla dessa som bytt namn! Alla som kastat sitt gamla namn överbord och tagit sig ett nytt hittepånamn. Son-namn som blivit Stargalberg, koski-namn som blivit Jomshof och alla iç-namn som blivit Andersson och Cassius Clay som blivit Muhammad Ali och alla rappare! Vem vill vara sig själv i den här brutala och grymma världen, där jaget inte förslår långt när säkringarna går till höger och vänster på folk?
”Ergo, alltså, sålunda är jag Anna-Greta Lejon!” Sa jag och morrade så högt jag kunde och rusade ut ur Sandras av mysplysch fyllda behandlingsrum. Jag var redo att möta världen som mitt rätta jag.