Under åtminstone snart en människoålder har vinvärlden till del drivits av en hyllning av rebellen. Personen som ger etablissemanget fingret och revolutionerar tillvaron i vinglaset så till den milda grad att det kan tyckas blåsa storm där. Så mycket fingergivande eller storm är det nu sällan fråga om och rebellerna brukar, om man klämmer lite mer på dem, vara ganska beskedliga figurer som har mer gemensamt med nörden än upprorsmakaren, mer gemensamt med de tysta och fina i klassen är prat- och bråkmakarna längst bak.Likväl fungerar fortsatt rebell-konceptet i vår lilla värld. Det fungerar att kalla ett vin för ”Rebelle”, ”Revolution”, ”Guerilla” och annat som – kanske slutar det på ”istas” – låter, får vi gissa, tufft och uppkäftigt i de blidas skara. Eftersom flertalet som rapporterar om vin tillhör samma välartade grupp i livet blir de förstås lite imponerade av någon med en lustig hatt eller ett stort skägg eller en utmanande tatuering eller en konstig idé eller någon som säger ”f-ck” eller lyssnar på tuff musik eller som gör snart sagt vad som helst som går stick i stäv med det gängse och allt det där är helt i sin ordning, rent av bra, för någonstans får det väl saker och ting att röra på sig och ifrågasättanden att bli till verkliga grepp i förlängningen av den våg som den i sig beskedlige roddaren satt igång med sin eka.Till exempel ifrågasätts alltmer hur bonden skyddsbehandlar sina odlingar och vad som dväljs i ett billigt skräpvin, fast vid närmare eftertanke drivs de frågorna i första hand av konsumenterna och inte producenterna.Så vad är det då som är bra med vinets rebeller? Det finns säkert många bra svar på den frågan och redan om en enda vinrebell kan få en försiktig människa att känna sig som att den glad till sinnes och med ett litet pirr i magen står mitt i vinstormens öga räcker det.

Rebellisk revolutionsmusik.