Marjaneh Bakhtiari har skämt bort oss med ett par välformulerade och underhållande böcker (som tidigare recenserats här). Således är förväntningarna höga på ”Godnattsagor för barn som dricker”. Tyvärr uppfylls inte dessa fullt ut.

Det är nu inte så att det här är en dålig bok, inte heller har Bakhtiari tappat greppet, gett sig på något ointressant eller förlorat sin stillsamma humor. Problemet är nog att hon försöker få med så mycket i sin berättelse: Irans nutidshistoria (från Mossadegh via shahen och 1979 och Saddams av väst stödda, djupt orättfärdiga anfallskrig mot Iran och allt annat fram till dagens situation), hur man lever med sorg, en familjekrönika, Tehran då och nu… Kort sagt blir det för mycket för de knappt 300 sidor hon gett sig själv. Nu är det, som sagt, inte dåligt, men det känns som en övning inför den stora boken om allt detta.

Musik! Bonus: Primus & Stewart Copeland.