Beroende på ens position i vinvärlden ser man sannolikt på lite olika sätt på de gårdar och producenter man besöker. Som vinmakare bedömer åtminstone jag alltid förhållandet mellan det personen i fråga säger och det den gör. Ibland hänger det där ihop, andra gånger är det uppenbart att det är en snackepelle/a vars ord inte står i överensstämmelse med de egna handlingarna i vingården och vinkällaren.
De gångerna det finns en diskrepans mellan det sagda och det gjorda tappar er utsände i de storvulet snicksnackande vinproducenternas luftslott snabbt intresset, både för personen och de viner som eventuellt provas. Lite grann som att vara tillbaka på skolgården och fjantarna som sökte självhävdelse på måndagsmorgonen genom att ljuga om vad de gjort under helgen.
De gånger det sagda sitter som hand i handske med det gjorda blir man desto gladare, och det även då vi inte talar om världens bästa viner eller vinmakare. Ärlighet varar längst. Och det är alltid en fröjd att slippa få sig tilllsagt vad det är man antas känna i vinet eller hur fantastiskt det orent smakande vinet smakar. Är dessutom dryckjomen synnerligen välgjord och snyggt hanterad är det lätt att falla i den föredragande vinmakarens armar.En av de där vinmakarna det är lätt att gilla är Philippe Pernot-Bélicard i Puligny-Montrachet. Han kommer från den kända Pernot-familjen i Meursault, i rakt nedstigande led, och han har en tredjedel av familjegården att inkassera en dag, förutsatt han klarar arvsskatten. Men den unge Philippe har inte suttit overksam och väntat på att få ta över det redan etablerade.
Måhända är det nu inte alla förunnat att bli kär i en vingårdsägardotter i Puligny-Montrachet, att gifta sig och, huxflux, stå där med sju-åtta hektar finfin vingård, som fram till dess använts för druvor som sålts till mer kända producenter. Så blev det i alla fall för Philippe, och nu har det snart gått ett decennium sedan han långsamt startade upp den nya verksamheten.Framgångarna har inte låtit vänta på sig. Glädjande nog. För en utmaning för en vinmakare som arbetar som Philippe är dels att de flesta som provar han unga, endast lätt svavlade fat har svårt att förstå sig på dessa, dels att det tar några år för hans viner att blomma ut. Med andra ord orsakar mer sällan en fatprovningsomgång hos Philippe en klang och jubel-föreställning, och den som provar hans viner för tidigt har ibland svårt att förstå att det är en oslipad diamant i glaset.
Provade häromdagen Philippes basic Puligny-Montrachet från 2013. Ett vin som var extremt ungt då det provades för ett år sedan. Buteljen som nu nagelfors hade legat under varierande temperatur i ett provensalskt kök sedan snart ett år. Lycka! Fortsatt ganska ungt men mer utvecklat (så klart), personligt och med tydliga avtryck av sitt ursprung. Ren mineral och frukt och balans, inga malplacerade krutröksdofter eller annat tjafs, bara renhet och vackert integrerad ek. Oh, I like that, give me more, som engelsmannen säger på vuxendagiset.
Nu är inte vinerna från Domaine Pernot-Bélicard billigast. Å andra sidan är de långt ifrån dyrast med tanke på sina förpliktigande ursprung (Puligny-Montrachet och Meursault). Mitt tips är att den som är nyfiken, tillräckligt vinfreakad, jagad av renhet och balans och kanske rent av äkta terroir, samlar ihop sig, eller några polare, och på egen hand eller tillsammans provar Philippes väl odlade och varsamt vinmakade produkter. Eller som julklapp kanske?
Exakt vart Philippes historia kommer ta vägen är svårt att sia om, men det är ingen vild gissning att hans viner kommer kosta betydligt mer om några år. Vinerna i Sverige (går att beställa på SB): Meursault (Domaine Pernot-Bélicard) 2013, nr 78528, 379 sek; Puligny-Montrachet (Domaine Pernot-Bélicard) 2013, nr 70234, 399 sek.
