År 1997 begav sig personalen på ”Rabiega Vin” – vingårdarna Domaine Rabiega och Château d´Esclans samt negociantfirman Rabiega – och ”Rabiega Conference” – hotell- och restaurangverksamheten på Domaine Rabiega på resa till Priorato eller, som det också kallas på katalanska och bara för att krångla till det, Priorat. Där åt vi bland annat lunch med min kompis Alvaro Palacios. Av någon outgrundlig anledning blev alla damerna, fransyskor som svenskor, mer än lämpligt förtjusta i Alvaro och riktigt illa blev det när en fransyska fånigt och med dumstora ögon frågade ”Monsieur, vad krävs för att bli en bra vinmakare?”. Detta fick Alvaro att sluta karva i den gigantiska blodkorven på hans tallrik, lägga ner besticken och titta fransyskan djupt och allvarligt i ögonen med sina egna, som damerna sa, ”ofattbart djupa och mörka ögon”. ”Madame,” sa han, ”alla kan bli bra vinprovare, men att göra bra vin är…” här gjorde han en paus under vilken endast enstaka gnyenden hördes från den kvinnliga publiken, ”… att lida.” Ett unisont sus som lät som ett stönande ”åååh” gick då genom åhörarskaran och hade inte mitt överjag hunnit stoppa underjaget hade jag fallit in i kören, men för tusan!, hur skulle det sett ut och framförallt hur hade det låtit? Nog av. Plockade igår fram en Finca Dofi från 1990-någonting – dessvärre är sista siffran… öh, förstörd… – men jag gissar att det är, var, en 1994. Har aldrig riktigt trott att Alvaros Priorat-viner utvecklas väl över en 20-årsperiod, snarare att de skulle tappa sin kraft och komplexitet, men icke sa Nicke. Finca Dofi 1994 (?) visar sig vara i utmärkt form, massvis av kraft och välgörande syra och den balanserade mognaden och alkoholstyrkan (13,5) ger oss ett livfullt och spännande vin med personlighet och lagom mängder mognad, frukt, integrerad ek och allt annat du med rätta kan kräva av ett Alvaro Palacios-vin och hur mycket han nu än lidit när han gjorde det där, stackaren, så gör det inte alls ont att dricka det. Brand-X.