Jonathan Franzens senaste roman heter ”Purity” (”Renhet” på svenska). Efter de utomordentliga hantverken och berättelserna ”The Corrections” och ”Freedom” är förväntningar så höga att det är uppenbart att de inte kan nås. Det här, vet vi redan från början, måste vara en ”mellanbok” eller så är det början på Franzens väg neråt. Och precis så känns det: det här är en mellanbok eller början på slutet. Å andra sidan är det fortsatt ett oerhört fint hantverk och även om temat och det som allt i grund och botten hängs upp på, ett mord begånget i gamla DDR, är lite tunt den här gången, och trots att somligt blir mer schematiskt än det som en Franzen i toppform brukar skämma bort oss med, så är berättelsen likväl bättre, mer sannolik och mer intressant problematiserande än det som en majoritet av dagens berättare förmår åstadkomma ens i sina bästa stunder.Franzen hinner också med att ge oss några tankar om de sociala medierna, vår frihet, demokrati, visselblåsare och de som läcker information och, inte minst, vikten av gedigen, grävande journalistik. Klart vi gillar det samtidigt som vi notrerar en del rejäla sågningar av den här boken. Så klart. Franzen sitter på en piedestal nu. Dessutom är han tämligen långsam och långdragen. Inte en bok för kreti och pleti, alltså, men ni andra, ni kommer tycka om den!

Purity!