BGdL82 med etikett

Smet i förra veckan ut i den sorgliga vinkällaren för att leta fram något kul till den dagens kvälls middag och skälet till att detta först nu blir känt för den stora allmänheten, den som följer vinifierat, är att ett visst mått av skam dväljs i denna berättelse. Kort sagt plockade jag till mig ett par inte längre särskilt tydligt etiketterade flaskor ur en av hyllorna för ”fina italienare av okänt ursprung” samt, och detta är det viktiga, ett annat vin, vars synnerligen osammanhängande etikett försvann helt och hållet då flaskan snyggades till inför middagen. Detta hade nu inte varit så farligt om jag bara varit någorlunda fokuserad på Nuet. För vad gör jag när gästerna väl anlänt? Jo, jag presenterar de tre vinerna som tre okända italienare. Nåja, två av dem ganska kända – en av Banfis gamla ikonviner från cirka 1990, mycket bra och i överraskande bra form, och en Sfursat från okänt år på 90-talet, också i utmärkt form. Det tredje, plötsligt, okänt. För att inte framstå som den dummer jag var, och sannolikt är, drog jag då till med att ”detta är en Brunello från 1985, men jag minns inte exakt vilken, men den är bra, eller hur?”, åt detta kunde vi alla nicka instämmande och vi kunde också hitta både år och ursprung, eller, ja, de andra kunde det, sedan jag, mer eller mindre och meddels honungslen röst och mord i blicken, tvingat dem att göra det. Själv tyckte jag att vinet var väl moget för en vinmakarnäsa, men för all del inte helt dött och, tveklöst, reminiscensen av något som varit väldigt bra. Gott så och jag önskar att det stannat vid detta, men så, plötsligt, dagen därpå, då jag hade viktigare saker för mig än att fundera på vad jag provat dagen innan, slogs jag av hågkomsten om vilket vin det där tredje faktiskt var: Beaulieu Georges de Latour Private Reserve 1982! En favorit från förr, från tiden innan Parker och Rolland blivit stora, innan UC Davies presenterat sitt standardrecept för vin, innan Napa-stilen etablerats, innan powervinerna gjort sin entré, kort sagt på den tiden då en jänkare kunde tas för fransos och alkoholhalten balanserade mellan 12,5 och 13 procent. För att inte göra ont värre byter vi nu ämne till Local Natives nya album ”Hummingbird (Infectious)” och Granvilles debutalbum ”Les Voiles”. Trevlig fredag på er – själv ska jag ägna dagen åt botgörning.