Läser den nästan alltid kloke, underhållande och kritiske Hans Artberg på landets nästbästa vinblogg www.artbergomvin.nu. Han är positiv till Mats-Eric Nilssons Château Vadå men hänger upp sig på Nilssons svartvita ställningstagande mellan gott och ont, mellan naturvin och humbug – ett ställningstagande som saknar såväl ett mellanregister som djup. ”Kontrasten till labbmixet är ju inte ”naturvin” utan vanligt gott hederligt vin från klassiska kvalitetsproducenter världen runt (om vilka Mats-Erik tycks veta nada)”, skriver Artberg. Och det är väl just detta, att helt sonika ta avstånd från det etablerade som gör att wannaben slipper lägga tid på att lära sig ABC?
Tillbaka på 1980-talet och framförallt 1990-talet, ja ända in på 00-talet även om den som då hängde på var väl sen på bollen, hade vi påfallande många som gav sig in i vinvärlden genom att ta avstånd från ”Gamla världen” i allmänhet och ”Frankrike”, ”Bordeaux” och ”Rioja” i synnerhet. Framförallt tog de här jepparna sikte på den mindre bekanta ”Nya världen” i allmänhet och ”Kalifornien” och ”Australien” i synnerhet. Även om det fanns en vilja bort från stall och brett och mot kraft, övertydlighet och alkohol handlade det inte sällan om en genväg till toppen på (den av samtiden omdefinierade) kunskapspyramiden. En pyramid där gamla kunskaper inte räknades, varför nykomlingen snabbt kunde etablera sig som om inte alltid en auktoritet så i vart fall något mer än en nolla.
Efter några decennier gick det som det alltid går med nya idéer och dessas förfäktare: De blir gamla. Nu kunde plötsligt ALLA ALLT om ”Nya världen” och dess viner. Det blev rent av enklare för nytillkomna wannabees att ta sikte på ”Gamla världen” och gärna då små, obskyra områden och druvor. Allra längst ut på pendeln satte sig ett gäng med uttalat bekräftelsebehov och hävdade att det enda som går att dricka är naturvin, varmed de kunde slänga sig med nyligen inhämtade kunskaper som, kände de nog lite till mans och kvinns, placerade dem någonstans i toppen på pyramiden.
Nu har den här senaste vinmodevågen hunnit bli något drygt decennium – notera att ”naturvin”/vin utan svavel har tillverkats mest hela tiden (jag gjorde ett flertal på 90-talet t ex), det är bara det att de inte varit mode tidigare (snarare generellt sett ifrågasatta, särskilt av Parker-tillskyndarna på 90- och 00-talen) – och snart kommer en ny generation av bångstyriga wannabes som vill sitta på toppen och frågan är då vad de kommer hitta på. Kanske dags för en Parker/power-revival eller kanske fruktviner om ett tiotal år, då vi mer tydligt kan se vartåt pendeln svängt, för svänger det gör den och den har redan börjat göra det, var så säkra. Ett tecken gott som något på detta är väl att termen ”naturvin” börjar kännas både trött och obsolet idag.