Tax. En hundras som borde förbjudas men då det förefaller vara svårt att få till stånd ett förbud enär alltför många beslutsfattare ingår i det globala taxnätverket får vi nöja oss med att kräva ömkan och taxbidrag till de stackars människor som utan egen skuld däri blivit med tax. Låt oss illustrera med ett dagfärskt exempel.
Yngsta dotterns förvuxna dvärgtax bor sedan några år med sina morföräldrar då den rättmätiga innehavaren av taxen insett att vovven inte går att ha i städade rum. Således ingår den lille krabaten i hemmets dagliga sysslor och om nu taxen vore en hund som andra hade det inte varit något problem, men vad göra när Hustrun är bortrest och lillkrabaten på morgonen tar sig ett otillåtet varv ute i naturen och kommer tillbaka och luktar apa, eller snarare apavföring.
En närmare sensorisk tillika okulär besiktning ger så vid handen att pälsen sänder ut direkta kräkreflexer från flera ställen och alldeles särskilt bakom öronen, där den, pälsen, dessutom är ihoptuvad i ett slags äckligt och stelt klet. Observera att medan denna besiktning pågår så sprätter taxen lyckligt i famnen och svansen går som en propeller på en tvåhundrahästars Yamaha utombordare på högsta varv.Alltmedan kräkreflexen gör sig ständigt påmind och ofrivilliga hulkanden stöter fram genom strupen som Kellermans husarer en gång stötte in i de fientliga leden i Marengo, bär så er hjälte den stinkande trasselsudden till en närbelägen duschkabin, tar sig in i den med den nu alltmer vilt sprattlande illbattingen, sätter i lätt panik på vattnet och duschar sig med tax och kläder i syfte att avlägsna illalukten och kletet från vovven. Det lyckas, men till priset att duschens avrinning säckar ihop. Släpper ut taxen så den kan torka i solen bara för att se den med propellerviftande svans hitta samma förbannade avföring och rulla sig på nytt. Nu får den bo ute tills Hustrun kommer hem från sin affärsresa.