Tappat och klart!

Stor dag på Domaine Rabiega idag. Vi har gjort vår första buteljering av fullt ut eget vin. Buteljeringen i augusti förra året, bara tre veckor efter övertagandet, handlade om vin som redan fanns i gårdens tankar och ekfat. Förvisso blandat av oss och ihopsatt av flera årgångar – men fortfarande inte vårt vin i grunden.

Vinerna vi nu tappat, eller buteljerat som det också heter, har innan vi kommit så här långt: skördats, jästs, lagrats, blandats och i förekommande fall klarnats och/eller filtrerats. Därtill har den administrativa enheten på gården haft att ta fram flaskor, etiketter, korkar, kapsyler, kartonger och, inte att förglömma, etiketter med ean-koder att klistra på kartongerna. Ett arbete producenten gör rätt i att inte ta lätt på. Kvaliteten på ”torrgodset” måste vara av samma nivå som flaskans innehåll. En slarvigt påsatt eller trasig etikett kan skrämma bort konsumenten och en undermålig korkleverans kan stjälpa hela lasset.

Vinerna som idag har tappats är:r Rabiega Blanc 2020, även känd som ”black label”. Ett vitvin på sauvignon blanc, chardonnay och viognier. Tre druvor och inte minst kloner av druvor som planterades 1989-1991 för att passa ihop så till den milda grad att 1+1+1=4. Druvorna till det här vinet plockades i ett huj på skördens första dag 2020, medan vi i vinkällaren desperat försökte få igång alla maskiner så vi kunde ta hand om de snabbt inkommande druvorna (som levererades med hjälp av en livsfarlig traktor utan bromsar, vilket trogna läsare av vinifierat säkert kan dra sig till minnes). De tre druvsorterna blandades och pressades direkt. Efter jäsningen fick vinet ligga några månader på sin jästfällning. Ett smakrikt och runt vin som nu måste vila gissningsvis tre månader för att fullt ut återhämta sig efter de omtumlande upplevelserna i samband med buteljeringen.

r Rabiega Rosé 2020, ytterligare en ”black label”. Ett rosévin på grenche och syrah. Jäst och lagrat en tid på ny ek. Har inte mycket gemensamt med de mer traditionella, blekfisiga rosévinerna från Provence. 500 buteljer, Kommer av självklara skäl kosta skjortan.

r Rabiega ”1920”, japp, ingår också i ”black label-serien”. Som tidigare framgått fick vi ta över en massa vin i samband med att gården köptes. En del av detta var så uselt att vi föredrog att destillera det eller göra vinäger av det. Men en del var helt okej och med rätt blend och viss uppfostran kunde det bli riktigt bra. Det första vinet vi gjorde så heter ”1819” och är en blend på vin från 2018 och 2019. Nu var det dags för ”1920”, alltså ett vin blandat på årgångarna 2019 och 2020. Till skillnad från ”1819” har vi här kunnat göra ett vin under skörden 2020 avsett att sitta ihop med skvätten vi bestämt oss för att spara från 2019. Spännande, tycker alla vinnördar med vettet i behåll och något att se fram emot när vinet släpps ut på marknaden fram på sensommaren eller när det nu kan bli.

Domaine Rabiega 2020. Äntligen, den gamla Domaine Rabiega-etiketten är tillbaka! Och vinet i flaskan är gjort i en stil som för den minnesgille lär påminna om Clos Dière cuvée II 1990-2001 och Domaine Rabiega 2002-2004. Till skillnad från Clos Dière, som ska ligga ytterligare några månader på betongägg och ekfat och sedan lagras länge på flaska, är Domaine Rabiega tänkt som ett mer direkt vin, lättare att ta till sig och lättare att sätta på matbordet samtidigt som konsumenten inte behöver vänta åratal på att vinet ska finna sig självt på de kaprisiösa lagringsvinernas  dunkla vis.

Musik.

Syr, syrah, syrahst

Har på kort tid fått tre enträgna förfrågningar om att tipsa om lite syrah, min gamla paraddruva. Klart en ställer upp på enträgna förfrågningar när de inte handlar om något dummare än något som kan leda till förtäckt marknadsföring av egenintressen. Å andra sidan garanterar er utsände i syrah-druvornas peppriga och animaliska och understundom ihopskrynklade* värld på den heder och samvete han inte har att de följande tipsen verkligen är rejält typiska uttryck för syrah, till och med i så stor utsträckning att han själv vid några obevakade ögonblick lyckats pricka druvan på just de här exemplaren.

Kan inte påstå att vinets Nya värld alltid överraskar med klockrena druvtoner i klassisk stil men när vi talar Mullineux från Sydafrika är det just det som gäller, först ut i syrah-racet är därför Mullineux Syrah 2016, nr 95608, 219 sek (finns i skrivande stund i 37 butiker, skynda fynda).Den som vill ställa klassisk syrah från vinets Nya värld mot klassisk shiraz, som druvan bland annat heter i sitt oftast annorlunda uttryck i Australien, kan duka upp med Mullineux mot den väldigt ursprungstypiska, och därmed också mindre klassiskt syrah- och mer shiraz-typiska, Jacko’s Shiraz 2012, nr 75866, 179 sek. Vinerna från Domaine Combier (Crozes-Hermitage) släpptes för ett par månader sedan i det svenska beställningssortimentet. Det alldeles för billiga Cuvée Laurent (nr 70422, 169 sek) har redan tagit slut, men påstås vara på väg in igen. Nu finns det som tur är ytterligare två fina exempel på Crozes att tillgå från Combier: Clos des Grives 2016, nr 73722, 399 sek och Crozes-Hermitage Domaine Combier 2016, nr 74696, 199 sek. Efter den våghalsiga utflykten till Australien ovan är vi här tryggt tillbaka i ett så klassiskt uttryck för druvan som tänkas kan.Den som möjligen vill bolla in ett kanske något mindre självklart syrah-vin i provningen kan fundera över om inte Sydhang 2015, nr 99430, 199 sek, då är lockavaran att slå till på. Syrah från Dorli Muhr och Österrike (Carnuntum), finns i skrivande stund i tio butiker. Bråttom alltså, men det lär komma in fler årgångar av det här vinet framöver.

På jakt efter syrah.

Va? Ändå fler tips? Mer udda och exklusiva? Okej, kör då Mullineuxs tre ”terroir-syrah” mot varandra, samtliga är  från årgången 2015, kostar 699 sek per panna och går att beställa via Systembolagets hemsida: ”Granite”, nr 95449, ”Iron”, nr 95448, ”Schist”, nr 95451.

Syrahno de Begerac – tidernas bästa syrahdetektor. Ändå mer om den berömde Syrahno. Syrahno-kärlek?

*Ni har väl sett mogen syrah?

En dag på polisens thinktank

-Det verkar som om media tycker att vi har ett problem med att det tafsas på flickor i samband med konserter och liknande arrangemang.

-Det…

-Jag har lite svårt att se att det skulle vara ett problem överhuvudtaget och om det är ett problem kan det inte vara ett stort problem.

-Det…

-Men nu är media där och bökar med sitt smutsiga tryne så vi måste göra något. Vad gör vi?

-Jo, jag…

-Då är frågan: vem tafsas det på?

-Flickor och…

-Flickor. Vem är det som tafsar?

-Naiva och okunniga tölpar, svinpälsar, psykiskt sjuka, st…

-Jaja, men använd nu det ni lärt er på Polishögskolan, konstapeln, och fråga er: finns det en gemensam nämnare här?

-Alla som tafsar är män.

-Jamen det vet väl alla, men det måste ni förstå att vi kan inte peka ut ”män”, det skulle ju vara som att påstå att alla som tafsar och våldtar är män. Det kan vi inte säga.

-Annars tänkte jag att vi kunde göra ett armband med texten ”Jag tafsar inte!” och ge till män som inte tafsar. Det skulle skapa ett positivt grupptryck och kanske få en del tafsare och andra oberäkneliga element att ta på sig armbandet och faktiskt leva som armbandet lär?

-Haha, oj, en så tokig idé! Herregud! Vi är poliser, konstapeln. Poliser!

-Ja, nej, det kanske inte är världens bästa idé, det kan jag hålla med om.

-Haha, ja, det kan man lugnt säga. Tänk efter nu: finns det någon gemensam nämnare för dem som blir tafsade på?

-De är flickor?

-Exakt! Jag tänkte att vi skulle ge alla flickor ett armband med texten ”Tafsa inte!”. På så vis kan den som inte vill bli tafsad på, eller för den delen antastad eller våldtagen, visa att det är så, att den inte vill bli tafsad på och så vidare. Enkelt. Genialiskt. Visar att vi på Huvudkontoret tänker vi också. Seså, iväg nu och handla armband!

The Police!