-Det verkar som om media tycker att vi har ett problem med att det tafsas på flickor i samband med konserter och liknande arrangemang.
-Det…
-Jag har lite svårt att se att det skulle vara ett problem överhuvudtaget och om det är ett problem kan det inte vara ett stort problem.
-Det…
-Men nu är media där och bökar med sitt smutsiga tryne så vi måste göra något. Vad gör vi?
-Jo, jag…
-Då är frågan: vem tafsas det på?
-Flickor och…
-Flickor. Vem är det som tafsar?
-Naiva och okunniga tölpar, svinpälsar, psykiskt sjuka, st…
-Jaja, men använd nu det ni lärt er på Polishögskolan, konstapeln, och fråga er: finns det en gemensam nämnare här?
-Alla som tafsar är män.
-Jamen det vet väl alla, men det måste ni förstå att vi kan inte peka ut ”män”, det skulle ju vara som att påstå att alla som tafsar och våldtar är män. Det kan vi inte säga.
-Annars tänkte jag att vi kunde göra ett armband med texten ”Jag tafsar inte!” och ge till män som inte tafsar. Det skulle skapa ett positivt grupptryck och kanske få en del tafsare och andra oberäkneliga element att ta på sig armbandet och faktiskt leva som armbandet lär?
-Haha, oj, en så tokig idé! Herregud! Vi är poliser, konstapeln. Poliser!
-Ja, nej, det kanske inte är världens bästa idé, det kan jag hålla med om.
-Haha, ja, det kan man lugnt säga. Tänk efter nu: finns det någon gemensam nämnare för dem som blir tafsade på?
-De är flickor?
-Exakt! Jag tänkte att vi skulle ge alla flickor ett armband med texten ”Tafsa inte!”. På så vis kan den som inte vill bli tafsad på, eller för den delen antastad eller våldtagen, visa att det är så, att den inte vill bli tafsad på och så vidare. Enkelt. Genialiskt. Visar att vi på Huvudkontoret tänker vi också. Seså, iväg nu och handla armband!