Liber pater (också en gammal fruktbarhetsgud) är namnet på vad som tydligen är världens just nu dyraste vin. Hittar lite olika prisuppgifter på producentens viner, men någonstans runt 3 500 euro lär den få betala som vill komma över en pava – den som vill ha årgången 2015, gjord på ”forna tiders druvor”, får räkna med att pynta över 30 000 € om upphovsmannen Monsieur Pasquet ska vara redo att öppna vinkällardörren och släppa väg en av årets 550 buteljer. Har egentligen inte brytt mig så mycket om Liber Pater förrän någon postade en artikel på forumet finewines.se och kommenterade detta. Läste artikeln och förvånades än en gång över att kejsarens nya kläder är en never ending-story.

När jag började ta reda på mer fakta om Loïc Pasquet och hans vin visade det sig att han, som så många andra som vill gå från 0 till 1000, siktat in sig på väl bemedlade och vinokunniga konsumenter i Kina och Ryssland, och i någon mån USA. Han har också byggt en hemsida som är så arty att ingen fakta finns att hämta där. Han gör ständiga utfall mot ”Bordeaux”, myndigheter och mest alla som inte tycker som han, och ibland till och med sådana som tycker som han. Ni vet, det där sättet att argumentera som Trump med flera använder sig av med stor framgång idag.

Han är stolt över sina mellanhavanden med Inao, som bland andra, har att tillse att vinproducenterna i Frankrike håller sig till regelverken. Dessa är ibland stela och omoderna, andra gånger utmärkta. Den som ogillar dem kan välja att ställa sig vid sidan om appellationssystemet och därmed skapa sig frihet – dock måste allmänna lagar stiftade av EU och producentlandet ifråga efterlevas och detta oftast till konsumentens båta.

Att han 2016 fälldes för ekonomisk brottslighet och dömdes till böter och villkorlig fängelsedom, tycker han enligt Jane Anson i Decanter, är mindre viktigt. Inget att bry sig om. Ett gupp på vägen. Tillräckligt många tycker att den som pungslår EU och FranceAgrimer på pengar, som 600 000 € för att marknadsföra vin utanför EU, inte gör något fel, och att regelverk rent allmänt väl är till för att brytas mot?

Nåväl, vara hur det vill med det där, men det känns inte som att Monsieur Pasquet och jag spelar på samma planhalva riktigt. Men det behöver förstås inte innebär att han har fel eller kommer ha fel i den där artikeln om dök upp via finewines.se.

”The Man Behind Bordeaux’s Most Expensive Wine“ är publicerad på wine-searcher.com och tar definitivt ställning för Liber Pater och Loïc Pasquet. Uppföljningsfrågor saknas, än mindre tillstymmelser till kritiska frågor. Men låt oss ta en titt på intervjun!

Pasquet gör stor sak av att han gör vin som det ska göras, som det gjordes 1855. Varför just 1855? Nej, den frågan ställs så klart inte, och vi förstår ju att Pasquet valt 1855 eftersom det är en milstolpe i Bordeauxs historia. Om man får tro August Strindberg i ”Bland franska bönder”(1886) raserades den gamla fina vinkvalitén redan på 1830-40-talen i och med att bönderna började göda sin vingårdar. Men nu läser sannolikt inte Pasquet Strindberg.

Pasquet vill göra vin med terroir. Inte druva. Därför har han planterat gamla druvsorter.  Logiken är kanske inte kristallklar där. Däremot är det väl käckt att han vill köra med oympade stockar och låta forna tiders sorter komma till heders. Något han är säker på kommer förändra vinerna. Kanske har han rätt i att det är stor skillnad på oympade och ympade stockar vad gäller förmågan att fånga terroiren (som druvsorten är en del av). Några sådana belägg från tidigare forskning finns dock inte.

Nåväl, vad det handlar om för Pasquet är något så lovvärt som att återskapa Bordeauxs rätta jag. Det förklarar också de skyhöga priserna för hans viner. Till Decanter säger han, på tal om att han begär över 30 000 €/butelj för årgången 2015: ”No price can truly pay justice to Bordeaux’s 150-year history but  my mission is trying to maintain our ancestrors practices and keep the original taste of Bordeaux intact”. Aah, klart 150 år inte är gratis.

Och då är vi tillbaka där, vid 1855. Varför 1855? Varför inte år 0, 1000, 1550, 1800, 1850, 1900, 1950, 2000 eller nu? 1855 hade redan järnvägen dragits till Bordeaux och förändrat sättet att arbeta. Gödning tillhörde vardagen. Till skillnad från vad Pasquet säger till Wine-Searcher användes ekfat, till och med nya (bland annat av Haut-Brion, för att skapa sina ”stora” viner) – Pasquet har för övrigt själv arbetat med fat sedan starten 2006 för att 2018 i tidens tecken istället gå över till amfora. 1855 var stockarna förvisso oympade för phylloxeran låg några år bort. Å andra sidan fanns inte heller de idag ofrånkomliga eländena oidium och mildiou – mjöldagg som 1855 var några år bort, och som idag är en del av terroiren såtillvida att detta nu de facto är en del växtplatsens förutsättningar.

Pasquet talar vidare om de många gamla druvsorter han nu planterat och arbetar med i syfte att återskapa 1855. Någon med mer tid kanske ska kolla upp samtliga sorter, men bara en sådan sak som att castets, en av de druvor han nämner, kom till Gironde först 1870.

Bilden till Wine-Searchers artikel visar hur Pasquet arbetar vid en gallringsmatta, ställd efter en modern egrappoir (detta indikerar en så modern teknik som dubbel tri/gallring). Eldrivna egrapporier i rostfritt och med fulländade korgar och kuggar fanns inte på 1800-talet, då de enkla maskinerna drevs med en vevspak. Gallringsmattor fanns inte heller. Han säger till Wine-Searcher att han arbetar med ”low temperature”. I det begreppet lägger han kanske det faktum att han skördar nattetid – inte heller något som skedde i någon större utsträckning 1855, om alls.

”We managed to find the pre-phylloxeric taste, using ungrafted vines and cultural techniques of that time,” säger Pasquet till Wine-Searcher. Hm. Hur vet han, eller någon överhuvudtaget, det?

Sist men inte minst får den numer så förhatlige Parker skulden för det mesta. Alla har glömt bort Peynauds insatser i området, lika hatad som älskad. Ingen ifrågasätter Pasquet när han påstår att ett typiskt Bordeaux-vin anno 1855 gjordes i amfora med en teknik som är en kopia på dagens mode-vinmakeri. Synd. Liber Pater vore kul att prova någon gång och det är lätt att sympatisera med mycket av det Pasquet säger och vill. Problemet är att han känns som en bluffande snackepelle.

Musik, musik, musik, musik och mer musik (det är ju lördag).