Året var 1988 och undertecknad på utbildning hos Miguel Torres och just den här kvällen, närmare bestämt, på lyxkrog med läromästaren, Jean Leon, Hugh Johnson, en förfärligt känd spansk vinkribent vars namn jag aldrig förstod med flera. Vem som var junioren vid bordet rådde ingen tvekan om. Bortsett från mat provades Mas La Plana, eller Gran Coronas Etiquetta Negra som den hette under många år, från de första åren då den tillverkades av Garnacha och Carinena till dess den blev ren Cabernet sauvignon. Allt förlöpte väl till dess Johnson och den spanske vinskribenten så smått rök ihop i en smärre dispyt om årgångarna 81 och 82. Vilken var bäst, och framförallt vilken lagringspotential uppvisade respektive årgång? När jag satt i lugn och ro och mest var uppfylld av att bara sitta där hörde jag som i en (mar)dröm Miguel plötsligt säga ”… eller vad säger du, Lars?” Vad jag sa? Absolut ingenting, men jag pratade hysteriskt om ditten och datten så länge att bordssällskapet en efter en tappade intresset för mig och började prata om annat. När jag så till sist avbröt mig mitt i min svada hörde jag den alltid lika perfekte gentlemannen Miguel säga ”Tack Lars, det var intressant.” Var gång jag öppnar en Mas La Plana kommer den där upplevelsen tillbaka och, tro det eller ej, enkom som en synnerligen trevlig upplevelse. Hursomhelst och nästan sist men inte minst: Mas La Plana från Torres är generellt ett synnerligen gott och välgjort vin, som, sett från producenthåll, endast har ett fel: priset är för lågt. Årgången 2002 som jag öppnade häromdagen utgör inget undantag. Den har varit i toppform ett par år och fortsätter att uppvisa en minst sagt inbjudande sida. Mycket bra och gott. Och hur politiskt inkorrekt detta nu än är: jag gillar den tunga buteljen.