Läser Malte Perssons Undergången,
inser: dikten ej alls är förgången!
Alltså är min Herdedikter och Mord
väldigt rätt och inne med andra ord!
Bjuder därför på några dikter här,
skrivna elegant och utan besvär
av Francois Villon, legendaren:
kloka ord, att citera i baren.
Amanita muscaria
I de Arkadiska fält, långt från stolta städer
Där ärelystnad säljes bort för nöjets väder,
Uti en ljuvlig trakt, dit oskuld lyckan drar,
Där strömmar kröka sig i svamprika dalar:
I denna sälla bygd herden livet njöt.
Han född och uppfödd var i menlöshetens sköt.
Vår svamp, som i sitt rus naturens fägring målar,
Har aldrig förr så trist fått råka med dess strålar.
Behagligheten själv dess hela teckning drog.
Uti sitt guda-verk en vällust himlen tog,
Och Ruset ville själv herdens skapnad söka
Att mera älskad bli och så sin dyrkan öka.
Han till Rusets tjänst från födseln offrad var,
Och i sin lugna själ hon hennes lagar bar.
Uti Rusets lund hon livets vår förnötte,
Och i en lycklig frid dess rena fårflock skötte.
Den unga herden där dess vän och sällskap var:
Du ljuva vänskap, du, som spasmer sammandrar,
Som dessa ungas rus med oskuldsband förenar,
De hjärtan, som du rör, du helgar och du renar!
Ack, Amanita muscaria, herdens bästa vän,
Kom, och din dristigt kavata båge spänn,
Skjut mig i rus till Guds grönt skimrande famn,
Låt mig gigantiskt hoppa till Arkadiens hamn,
Låt mig dansa en lustiger dans i det gröna,
Låt mig bli till en traktens besjungna skröna!
Fotnot: Av många uppfattad som en kärleksdikt tillägnad en kvinna är detta i själva verket en hyllning till flugsvampen (Amanita muscaria) och dess berusande effekt. Utmärkt barhängspoem.
Arkadiens öppna grav
Jag sjunger om branden, som plågar och förleder,
Då Lucifer lockat oss från goda seder.
Jag sjunger om längtan; branden i våra vener,
Som lockar oss mer än pastorala scener.
I det fagra Arkadien, ja också där,
Där tappre Akilles föll med sin stora här,
Invid den öppna graven och dess välsignade dy,
Långt, långt bort från närmaste, levande by,
Ja också där, mitt i allt det bukoliskt sköna,
Förvränger Djävulen tuppen med en höna,
Och herden, den lojalaste bland djurens vänner,
Plötsligt en svårbemästrad, usel smärta känner:
Ack, varför gör Du, Du Onde, detta emot mig?
Har jag inte alltid vandrat de sedligas stig?
Och samtidigt, denna brännande smärtas vällust,
Som lockar och drar farkosten mot kvinnlig kust!
Diana! Guda-krafter, hjälp en vilsen fårvakt,
En som tycks vara på väg mot sin egen slakt!
Ack, kvinnliga, lustfyllda, lockande hägring,
Du drar och oroar med din undersköna fägring!
Vad ska en stackars fåraherde då göra,
Kommer Skogs-Gudinnan honom snart höra?
Hur länge måste han svårt plågas och stångas,
Innan hans heta känslor löses och förångas?
Oh, hänryckningens svåra och ljusmörka tid,
Lös mig från mina kval och giv mig gudomlig frid!
Lägg mig i Arkadiens mystiska och öppna grav,
Det är ert arma vallhjons enda och sista krav!
Fotnot: Till skillnad från ovan förefaller Villon här vara en aning kärlekskrank, vilket gör ”Arkadiens öppna grav” till en utmärkt dikt att uppvakta åtråvärda objekt med samt, i förekommande fall, gjorda erövringar, med.
Postiljonens guppande vit röv
Oh, uti Arkadiens tomhets svarta hav
där Bleka engelskan oväntat läggs i grav
Och där postiljonens guppande vita röv
febrilt arbetar i ett himmelskt moln av stöv,
Skogsgudinnan i svart förfäran utbrister:
Oh, Fader befria oss från alla turister!
Giv oss äta av Naturens feta ister
Och många gudomliga rus på spongister!
När engelska flottan siktas här vid vår strand,
sätts alla våra krigiska hjärtan i brand!
Låt Bleka engelskan smaka vår vassa tand!
Låt oss fördriva Lögnen från vårt fagra land!
Fotnot: Här är den store diktaren minsann både kärlekskrank och berusad av svampens gudomliga effekt och därtill lätt Johnny Bode-anstruken. Exakt vad detta rör sig om vet endast den som läst Herdedikter & Mord, vilken återfinns i välsorterade boklådor och bibliotek samt i nätbokhandeln.