Förbud mot offentliga pippihelvetesmaskiner!

Du står där vid bagagebandet på Arlanda och väntar. Och väntar. För SAS landade i förtid igen och då får man vänta på bagaget. Helt okej. Om inte. Om inte någon idiot stod och visslade ”Här kommer Pippi Långstrump”, någonstans, i närheten, men var? Och, plötsligt!, så börjar ett par ändå större idioter vid bandet vissla med, tagna, får man anta, av stundens förnimmelse av barndom och oskyldig lycka samt glädjen över att få ansluta sig till en gemenskap av visslande fåntrattar och lallande idioter. I detta läge ingriper var vän av ordning och andra samhällets stöttepelare och söker roten till det onda. Döm om vår förvåning då vi efter en kortare tids undersökande verksamhet upptäcker att det till masspsykos kapabla oljudet kommer från en helvetesmaskin, som oavbrutet visslar ut sin grovt misshandlade och megamonotona version av Jan Johanssons välbekanta truddilutt och som är installerad av ingen mindre än Swedavia självt, alltså den som har ansvaret för landets större flygplatser inklusive Arlanda och som borde göra allt i sin makt för att stoppa samhällsomstörtande aktioner på våra flygfält. vinifierat kräver att ansvariga på Svedavia snarast spåras upp, hängs ut och avskedas, samt, inte minst!, kräver vinifierat ett omedelbart förbud mot offentliga pippihelvetesmaskiner!

Champagne: nya småodlare!

Har varit med och rotat fram lite skumvinssmåodlare till importören Terrific Wines. Tanken är att importören som redan arbetar med utmärkt cava (Gramona), crémant (Clotilde Davenne) och sekt/tyskt bubbel (Menger-Krug) ska bygga en portfölj med flera odlare från Champagne. Målet har varit att fylla på med producenter som står för en egen filosofi och som gör viner med personlighet – personligheter att tycka om eller kanske inte tycka om (en kul idé kan vara att ordna en provning med de fyra och se hur de skiljer sig åt).

Nyligen släpptes fyra champagner från fyra producenter. Bilderna ovan och nedan visar en av dem, Véronique Bajan från Champagne Petit & Bajan, på plats i den egna lagringskällaren, där man enkelt kan karva loss kritan från väggarna.

Champagne Petit & Bajan skapades när numer gifta Richard Petit och Véronique Bajan slog sina påsar ihop för några år sedan. Adressen är Avize, men de har källare (och vingårdar) i både Avize och Verzenay. Vinet som nu kommit till Sverige är deras Petit & Bajan ”Obsidienne” Blanc de Noirs Grand Cru, nr 71028, 599 sek. Ren pinot noir, vilket vinet tydligt visar i såväl sin yttre som inre apparans.

Från Champagne Goutorbe Bouillot i Damery kommer Goutorbe-Bouillot ”Champ de Craie” Extra Brut, nr 73380, 425 sek. ”Craie” betyder krita och det är vad det här handlar om. En ren chardonnay som lägger sig som krita på tungan och i gommen. En personlighet.

Efter den lilla utflykten till Marnedalen är vi tillbaka i Côtes des Blancs och Avize. Närmare bestämt hos Champagne Waris Hubert och vinet Waris Hubert ”Albescent” Blanc de Blancs Grand Cru Brut, nr 74767, 399 sek. Druvorna kommer från Avize, Oger och Cramant och, ja, det är väl en hel del Blanc de Blancs och Côtes des Blancs över det här vinet. Slimmat, elegant, inget för den som vill ha höga ljud och smaker.Sist men inte minst Champagne Pointillart-Leroy och nu är vi i Montagne de Reims och vinet är Pointillart-Leroy ”Descedance” Brut, nr 70318, 299 sek. 85% pinot noir, 15% pinot meunier gör det till ytterligare en Blanc de Noirs och det nytillkomna utbudets husskumpa. Ett vin som bland annat redan hunnit falla Munskänks-legendaren tillika Julkalender-makaren Erik Grødahl på läppen: ”Pointillart Leroy Desendance Brut NV har en ljusgul färg, trots sin ungdom är det en utveckad doft med toner av nötcreme och brioche tillsammans mogen tropisk frukt. Den första känslan i munnen är friskhet som snabbt övergår i en elegant krämighet, eftersmaken är lång och mjuk med toner av tropisk frukt och nötcreme.Vi avnjöt den med löjrom och smetana i krustad, men den kombinationen är spel mot öppet mål. Den här Champagnens komplexitet gör den matvänlig och här fungerar det bra med ljus kött och syrliga tillbehör, själv har jag tänkt testa den till kyckling i currysås och är övertygad om att det kommer att fungera klockrent.För mig är det här väldigt mycket Champagne för en liten peng, m.a.o. ett fynd i sin prisklass, betydligt bättre än kända varumärken som kostar 100-150 kronor mer”.

Klassiker!

I Så mycket bättre-artistens huvud

”Va? Ska du sjunga? Nu?” Ja, vad ska man säga? Alla andra säger sådana där saker, ’nämen oj, jaså, jaha nu blir det sång till maten, skivor till kaffet, äter ni så sjunger vi, en sån överraskning!’. Åh nej, han har valt ‘Skymning’, finns inte en på hundringen att han går i land med det. ”Åh, shit, har du valt Skymning, ska du sjunga den? Oooj!” Vad förväntas jag säga nu? Snabbt något om låten. Minns inte, var pissfull när vi skrev den. ”Just Skymning betyder oerhört mycket för mig, jag var verkligen nere när jag skrev den, såg skymningen liksom, skymning överallt, hade gått igenom en tuff period och… nej…” Sjung någon gång då!… Men Herregud vilken dålig version av min låt! Idol-klantarna som uppträder första gången gör det ju bättre! Och vart tog melodin och harmonierna vägen? För att inte tala om känslan? Bäst jag runkar med nacke och huvud nu precis som alla andra så jag ser ut att digga, tror jag blundar också så jag åtminstone slipper se eländet. Äntligen! Slut! ”Åh, jag kommer aldrig mer spela den låten, du tar den till en annan dimension, shit alltså, kom, låt mig krama om dig på ett innerligt vis!” Jaha, nu ska jag kommentera detta totala musikaliska sammanbrott inför kameran så det går att klippa in en liten kommentar i programmet, måste tänka på något oerhört trist så jag får tårar i ögonen, när Missan dog, att man kan bli så fäst vid en katt, det var hemskt när hon… ”Bättre än så blir det inte, jag är rörd längst ner i djupet av mitt hjärta, den låten betyder så himla mycket för mig och ja han är ju en sådan stor artist, en av våra största och det han gör med låten… wow!, kan jag få vara ifred med mina känslor nu, i bara en halvminut…”

Game of Thrones & Hustrun

”Ha!” Hustrun dängde triumfatoriskt en dvd-box i bordet framför TV-soffan och jag förstod precis vad klockan var slagen och mycket riktigt: ”Stäng av fotbollen! Vi ska se på Game of Thrones!”

Game of Thrones. Det var mycket värre än jag kunnat föreställa mig. Hade, faktiskt, fått för mig att eländet gått Hustrun förbi, men nej, här stod hon nu med säsong ett typ hundra år efter premiären. Och jag skulle se hela säsongen, och förmodligen alla andra säsonger, med henne. ”Men, lilla gumman, Game of Thrones, är inte det lite väl mycket 10-tal?”

”Det är 10-tal nu, lille gubben! Och det kommer fortsatt nya säsonger och a-l-l-a tittar på det här. Och. Tycker att det är bra.” En mardröm! ”A-l-l-a” är en garanti för att det är precis så tröttsamt som fördomen misstänker. ”Seså! Franska cupen? Vad har du för intresse av en match mellan Guingamp och Auxerre, spelar något av de lagen ens i högsta divisionen?”

”Auxerre…” försöker vi då, ”Guy Roux, legendarer, klassisk…”

”Jaja, Game of Thrones är klassisk, modern TV-historia om legender. Nu tittar vi!”

Och tittade gjorde vi. Maratontitt. Och vad gav det vid handen? Jo följande:

Säsong ett av GoT är absolut lysande i sin kommersiella träffsäkerhet och sin enfald. Här blandas friskt av allt från Illiaden via de isländska sagorna och riddarromanerna till Dallas och andra moderna såpor, och alltsammans förpackad i en lätt datorspelsinspirerad scenografi och upphöjt till tjugo (mot Dallas) och inte alls (mot Illiaden). Vi får se en massa onda och goda av vilka vissa är så uppenbart onda eller goda att hälften hade räckt och vi får se blodet spruta och huvuden rulla och nakna kroppar, och vi får inavel å det grövsta och mongolinspirerade horder och Rosornas krig och allt slutar med att en kvinna går in i en brasa och sover där över natten och nästa dag vaknar lite sotig med tre nykläckta drakar, som lovar de nu infångade fansen gott inför säsong två. Herregud!

”Fåna dig inte! Du tycker också det är svårt att inte dras in i det här, håll med!” säger Hustrun och vrider så om kniven ett kvarts varv som vore hon en av alla de bestialiska GoT-figurerna, vars värld, bortsett från drakarna, inte är så olik vår egen, ja, man kan till och med se GoT som en spegelvärld till vår egen, men tillbaka till Hustrun och vad hon nu ska till att säga: ”Är inte du inblandad i ett företag som säljer ett vin som heter Game of Thrones?! Är det också kommersiellt skräp?”

”Men älskling, jag har inte sagt att GoT är kommersiellt skräp, jag har bara svårt att ta det hela på allvar och alla de här vargarna som mest bara påminner om barns drömmar om att ha livsfarliga djur med sig för att minsann visa alla var skåpet ska stå, och alla som ropar ’Leve Kungen’ plötsligt som några andra diktaturanstrukna idioter…”

”Stopp! Hör du inte hur du låter? Det här är underhållning, Lars. Film. HBO. En bra, välgjord och uppskattad serie. En fantastisk saga. Som Harry Potter…”

”Jag minns vare sig inavel eller incest från Harry Po…”

”Dumma dig inte! Du vet vad jag menar! Och precis så är det med vinet. Det är publikt. Gott, tycker nog de flesta, och det är välgjort och går hand i hand med serien.”

”Det är just det där sista som oroar mig.”

”Sluta oroa dig och var för en gångs skull som en normal människa. Du ska alltid vara så förbannat skitnödig.”

Musik!

Hans Keilson: Komedi i moll

Enligt många röster är Hans Keilson den störste och bäste författaren vi (eventuellt) aldrig hört talas om – ytterligare en av de där utmärkta skribenterna som hamnar under radarn och blir stora efter sin bortgång, eller, som i Keilsons fall, just före den (han slog internationellt igenom som 100-åring, sedan ”Komedi i moll” översatts till engelska). I Sverige hittar vi nu både ”Komedi i moll” och ”Vedersakarens död”, utgivna på Lunda-förlaget Nilsson.

”Komedi i moll”, som er utsände i de blått böljande och skönt sjungande finlitterära oceanerna fyllda av sant och falskt liv just plöjt, är tveklöst en bok värd att inte gå spårlöst genom historien. Framförallt därför att den bär vittnesmål om hur det är att vara jagad fast man inte gjort något annat än att födas på fel plats vid fel tidpunkt i historien och om hur det är att tvingas leva gömd. Vi får också en bild av vad det innebär att hålla en jagad medmänniska gömd hos sig. Språket är sparsmakat, tempot som sig bör ganska makligt. Omfånget tilltalande (<150 sidor). Det gör att texten blir effektiv och varje sida ett nöje att ta sig igenom.

Värt att tillägga är att Hans Keilson var tysk och jude. Under andra världskriget levde han enligt uppgift själv periodvis gömd hos andra och han var också aktiv som motståndsman i Holland. Efter kriget var han framförallt verksam som psykiater och kom att, enligt bokens författarpresentation, företrädesvis arbeta med traumatiserade barn som förlorat sina föräldrar. Tydligen en inte bara utmärkt författare (värd att upptäcka) utan också en fin människa i ordets rätta bemärkelse.

Musik!

Bookstorage.ru någon?

Er utsände bland de inte alltid helt alldeles fullt ut tydliga länkarnas underbart klickbara avgrunder, har ett spännande erbjudande för en HR som känner att den är för ett rationellt och empiriskt utforskande av vår gemensamma värld och de livsbetingelser vi som människor står inför nådens år 2017, och alltså inte vill tillhöra skaran med vettvillingar som tycker att det är bäst att inte veta och att det vore himla skönt att få bädda ner sig i 1876 om det bara vore möjligt. Med detta sagt vill den nyss nämnde utsände påpeka att om flera vill anta den inom kort beskrivna utmaningen går det för sig – det vore oss främmande att stänga ute någon när det vankas spännande utmaningar och kanske livsviktig samtidsforskning.

Nog av, till saken! Jo, det är så att min novellsamling ”Ditt och mitt livs novell” 20 år efter utgivningsåret dykt upp som gratisutgåva på sajten Bookstorage.ru. Givetvis oerhört smickrande att bli utgiven (på svenska) i Ryssland 20 år efter lanseringen. Möjligen förefaller det oss att det faktum att boken tydligen kan laddas ner gratis kan utgöra lite smolk i glädjebägaren. Å andra sidan känns det fint att utges i Bulgakovs och Dostojevskijs Ryssland. 

Dock! Det som måste undersökas är vad som händer när man klickar på någon av länkarna på sajten, till exempel ”Download free” eller varför inte tweeta (genom att klicka på Twitter-symbolen) ut det här, måste man ändå säga, gentila erbjudandet från våra vänner i öst? Med andra ord, kära HR:are, vill någon framåtsträvande och nyfiken av er vara så snäll att gå in på sajten och klicka på valfri länk? Återkom sedan här på sidan (i kommentarsfältet) med en liten rapport om vad som hände.

Musik!

Fotnot: vinifierat.se tar inget ansvar för vad enskilda HR:are gör och svär sig fritt från stämpling, allt i enlighet med bloggens juridiska rådgivares råd.

 

Sveriges bästa dryckesblogg: vinifierat!

Vill ödmjukast informera alla HR om att juryn för Matbloggspriset efter att två år i rad ha stupat på mållinjen med sin uppgift, i år har lyckats ta sig hela vägen till Bull’s Eye och utsett vinifierat till Sveriges bästa dryckesblogg. Detta är en inte alldeles helt liten ära då det finns en hel del bra att hitta på dryckessidan i bloggosfären och er utsände bland de bloggande redaktörernas understundom navelkliande, understundom samhällstillvända och allt som oftast nördiga dimension i livet bugar sig ända ner i backen och säger ”Tack!” till juryn och till alla er som följer bloggen.

Vill samtidigt passa på att tipsa om att vi dryckesbloggare borde få till en gemensam portal, där dagens bästa rubriker/inlägg ligger med puffar och rubriker på ”ettan” och lockar till läsning – detta skulle underlätta för dryckesbloggar som söker läsare och det skulle underlätta för suktande dryckesbloggläsare att enkelt hitta dagens bästa läsning. Vill dessutom passa på att tipsa om de här bloggarna, som juryn haft ögonen på i fjol och i år: Mad about Madeira, The Sound of Soil och Portersteken. Samt de här (bloggar/sajter): artbergomvin,  finewines.se, Öhman Mat & Vin, grodahl.se,  Ljuva Druvor … (bara för att nämna några, det finns massor att upptäcka för den som söker).

Den utmärkta motiveringen till priset: ”Vinifierat är en blogg skriven av en av Sveriges mest kända vinmakare. Han blandar det lättsamma och triviala med det allvarliga och initierade vilket tillsammans ger intressanta och underhållande inlägg.

Det juryn gillar med denna blogg är att vi ofta blir överraskade, ibland får vi ett skratt men kanske framförallt för att det ges utrymme att lära sig något nytt. Lars utmanar och inspirerar, hans gedigna praktiska kunskaper är unika i bloggsfären och genom ett smittande språk blir det intressant för såväl nya som gamla vin-gökar. Med en outtröttlig vilja att sprida kunskap och ett stort hjärta har Lars genom Vinifierat inspirerat juryn genom åren, så till den grad att han nominerats tre gånger. Bloggen är också spännande då den till del är kopplad till en vinimportör, till del är mycket personlig och på så sätt blir gränsöverskridande.
Vi i juryn finner att Vinifierat genom sina utsvävningar, djupdykningar och tillfälliga nördigheter inte bara berör vinintresserade utan också ger ringar på vattnet utanför vår egen ankdamm. Fortsätt så!”

Musik!

Systembolagets boxdilemma

Systembolaget har ett dilemma i de på skräpvinsmarknaden så framgångsrika boxarna. Gång på gång försäkrar företaget att det inte vill befatta sig med saken, men att det måste ity alkoholkapitalet ser till att fylla på med nya skräpviner och om monopolet vägrar sälja lådorna anmäls det till EU för att det hindrar fri konkurrens.

En ny rapport från Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning (CAN) visar att boxvinerna lett till att svensken i snitt dricker tre glas extra i månaden. Den viktigaste orsaken till denna ökning är, menar CAN, att Systembolaget ger en mängdrabatt på cirka en flaska/treliterslåda. En rabatt Systembolaget enligt en ingress på svt vill ta bort – men hur är det med det egentligen?

Rent historiskt stämmer Systembolagets version: Företaget försökte verkligen stoppa boxarna en gång i tiden och det var alkoholkapitalet i from av Spendrups och Åkesson/Kivik som såg till att de kom till Sverige trots monopolets ivriga försöka att mota Olle i grind. Frågan är emellertid hur sant påståendet är idag, drygt 20 år efter boxarnas intåg på den svenska marknaden. Även om de stora aktörerna med hjälp av gigantiska budgetar trycker in både boxar och annat via beställningssortimentet är det inte så att Systembolaget inte har del i boxarnas framgångar. Under åren har företaget gång på gång efterfrågat boxar och på ett aktivt vis varit med och byggt det påstått oönskade segmentet i Sverige.

I den offertförfrågan som just nu ligger ute (juni 2018) vill Systembolaget köpa in flera boxar (till exempel chardonnay från Frankrike på trelitersbox, beräknad volym: 250 000 liter) och en snabb titt i lanseringsplanen för det som följer efter juni 2018 ger vid handen inte mindre än tio nya boxar, som ska lanseras mellan september 2018 och mars 2019, i tre fall kommer priset per liter hamna i spannet 0-66,6 kr/l, lägsta tänkbara. Att detta rimmar illa med påståendet att företaget inte vill ha med de här produkterna att göra är uppenbart. Men varför gör man det då?

Svaret ger företaget självt i en kommentar till svt idag. ”Teoretiskt är det möjligt att minska utbudet av boxviner. Men för oss är det viktigt att erbjuda vad våra kunder efterfrågar,” säger presschefen Lennart Agén.

En inte alltför vild gissning är att det på Systembolaget finns sådana som är militanta nykterister medan andra tar statens uppdrag på allvar och gärna vill stävja missbruk och utbudet av bevisligen mindre lämpliga förpackningar och kanske också de rena skräpvinerna, och sist men inte minst finns det åter andra som helst skulle vilja vara alkoholkapitalister.

Can!

Engelskstukad vinfrossa

Länge sedan vi refererade en vinfrossa och mycket trevligt vin har därför gått HR:en förbi, men nu är det, äntligen!, dags och det är inte vilken vinfrossa som helst utan en engelskstukad vinfrossa vi ska ta oss an.

Vad utmärker då en engelskstukad vinfrossa? Folk pratar engelska. De är lite av vinnekrofiler. Och åtminstone min vän Engelske vinhandlarens vänner har yrken som ger dem insikt i internationella valutaflöden och då säger de saker som ”Det är ingen hemlighet att väldigt mycket svarta affärer leder till Donald Trump”, ”Trump står gärna för saker utåt, hans ego är ju enormt, och på så sätt kan mina, vill jag understryka legala, klienter, äga utan att synas”.

Och Engelske vinmäklaren, en vän till min vän Engelske vinhandlaren, berättar att det i år är oerhört svårt att komma över ”rosé de Provence”. Sacha Lichine på Château d’Esclans bjuder över alla andra när han köper bulkvin till sin ”Whispering Angel”, ”Priset på hans vin är ju så högt att han kan bjuda över alla andra och ändå gå med bra vinst och det där vinet säljer som smör i solen nu”, suckar Engelske vinmäklaren och fortsätter sin klagosång, ”Och när Lichine handlat klart kommer de andra stora uppköparna av bulk, framförallt Château de Bern (’Grande Recolte’) och Château Minuty (’M de Minuty’), och nu har Castel gett sig in i leken också.” Stackarn, och stackars oss, för om han har rätt kommer priset på ”rosé de Provence” gå upp nästa sommar, möjligen med undantag för Whispering Angel då.

Så medan de där fraserna om bulkvin och Trump flyger genom köket och ut i natten där de med få undantag faller platt till marken och undantagen nyss slutade i det här inlägget, sitter vi där och är fokuserade på alla godsaker vi samlat på oss aftonen till ära. Låt oss bara konstatera att min vän den Engelske vinhandlaren inte bara har smak på bra vin, han är också en hejare på bra musik, vilket gör att medan nedanstående viner flödar fritt, flödar också finfin musik ur husets högtalare och skänker ett allmänt välbehag till den församlade lilla skaran. Jeff Beck, bara en sådan sak. Nog av! Vinerna:

Mumm 2006 värmer upp, helt okej, välgjort, lite hög dosage för oss syratroll. Laurent Perrier Rosé, ”Åh, det här är ett slags Englands saft för den som inte begriper bättre,” säger Engelske vinhandlaren och noterar tillsammans med oss andra, att vinet är bra i sin stil och att den lite för höga dosagen sannolikt sitter som hand i handske i ett vin som är hela Englands saft.

Puligny-Montrachet 1er Cru ”Les Folatières” 2010 (Pierre-Yves Colin-Morey), ungt, knutet, ekigt, fint balanserad syra, schysst frukt, klassisk, får lite gula plommon med tid och syre. Chassagne-Montrachet 1er Cru ”Les Vergers” 2002 (Ramonet), stor, mogen doft, fantastisk frukt, saknar lite syra och blir lite för rund i gumpen, fint inslag av ostskalk, himla god, är efter fem timmar ändå bättre än då flaskan öppnades (!), mer gula äpplen och dito plommon.

Dalrymple 2013 Bicheno Single Site, lite tasmansk pinot som smakar massvis, stor ”nya världen-pinot”, väldigt mycket jordgubbe, krut, kraftfull, god. Chambolle-Musigny ”Les Baudes” 2009 (Louis Jadot), stram, ointressant, stolpskottsvarning. Gevrey-Chambertin (Harmand-Geoffroy) 2014, väldigt ung och stram, outvecklad, fin balans, inslag av grape (!), ren, fin eftersmak, oförlöst.

Mouton-Rothschild 1988, i sanningen ursprungstypisk, klassisk, Pauillac, Mouton, kryddig, fin form, ok i sitt slag (sällan Mouton faller mig 100 % på läppen…). Lafitte-Rothschild 1985, elegant, ursprungstypisk, ”Lafitte-elegant”, årgångstypisk, fin frukt och balans, vid god vigör, mycket god. Château Margaux 1955, otroligt välbevarad för sin ålder och det något tveksamma året, fortsatt fint fruktig, imponerande, fräschaste gamla Margaux jag provat (jo, jag har provat en hel drös och lite till, vilket jag naturligtvis hemskt gärna får in i en bisats eller, som här, en parentes, väl medveten om att just det är det viktigaste, ja det enda budskapet i det här inlägget, att jag minsann provat drösvis med gammal Margaux), ren, snygg, utvecklar lite flyktig syra över tid med syre, men fortsatt finfin efter att ha varit öppnad fem timmar.

”Y” 1985, ytterligare ett vin som imponerar och står ut i denna frossa, gyllengult, fint botrytisinslag, krut, ek, frukt (tropisk frukt bl a), honung, bivax, torrt, fylligt, inslaget av botrytis tycks öka med syre, fortsatt fint efter fem timmar. Château d’Yquem 1989, Herregud, engelsmän, självklart ska de ha ”pudding” efter varmrätten, och först därefter stilton, nåja, inget ont utan att det har något gott med sig även då hedniska olater dras fram i dagern, således dök där upp en Yquem till puddingen och som engelsmännen var mer intresserade av sin pudding fick vi icke-engelska barbarer tillfälle att mer noggrant studera vinet i fråga och det var alldeles ypperligt och helt klart värt en pudding, fin frukt (torkad frukt), målarfärg (det är ju Yquem!), aprikoser, härligt söt, schysst syra och fin balans, mycket ananas, självklart en hel del flyktig syra.

Sist men inte minst, och här är engelsmännen såå rätt på det: Port! I det här fallet en Dow’s Vintage 1985 i strålande form, 110% vintage port med allt på rätt plats, lycka.

Musik!

Varför taxar är olämpliga husdjur

Det är en grov missuppfattning att alla hundar lämpar sig som husdjur. Ett av de mest övertydliga exemplen på detta är taxen. Bortsett från att hundrasen rent generellt tror att den är en slags katt och därför inte behöver lyda människor eller ta hänsyn till någonting överhuvudtaget och att de är omöjliga att ha med sig på en joggingtur då de, lösa, springer bort för att leta efter benknotor eller bara försvinna ett dygn eller, kopplade, stannar var femtionde meter då de, hannarna, lyfter på benet och låtsas att de ska lätta på blåsan fast de i själva verket bara ska stå och nosa på en illaluktande fläck i en eon eller två.

Värst är dock att befinna sig ensam hemma med husets hundar, upptäcka att taxen rymt och nu står på utsidan av staketet och vill ha hjälp att komma tillbaka in och då du ger dig iväg på en undsättningsexpedition inser du redan då du närmar dig utbrytarkungen att denne luktar apa eller i vart fall som någon slags rutten vildsvinsavföring. Självklart är taxen både stolt och lycklig över detta i högsta grad självförvållade tillstånd varför den viftar glatt med svansen och hoppar och vill gosa så att du också ska lukta riktigt gott.

Hustrun! Kom hem! Taxen behöver dig! Hovawarten och jag har fått nog!

Take it, Povel!