En Twoson-resa

Många HR:are har koll på Twoson Club vid det här laget – någon är kanske rent av medlem i den exklusiva klubben. Dock, i all korthet: Twoson Club drivs av ”Twoson-kollegan” och er utsände i de exklusiva vinenvirongernas dyrköpta erfarenheter. 39 medlemmar (som vissa år blir 40), som får några sanslöst dyra magnumbuteljer varje år – buteljer som är unika såtillvida att det för det mesta bara finns de flaskorna som klubben frikostigt delar med sig av: det kan vara ett specialblendat vin eller en uppsättning magnum som exklusivt köpts upp av klubben. Bland producenterna som hittills passerat revy kan nämnas La Spinetta, Chateau Latour Martillac, Champagne Pierre Peters, Domaine Weinbach, Bodegas Muga, Laurent Ponsot och Clotilde Davenne. Vinerna hittas/blendas av de ovan nämnda två klubbmästarna.

En stilla undran

Nu undrar förstås alla hur en sådan där resa kan gå till! Ja, det är mycket spännande. Häromdagen var vi i Italien och dammsög vinkällarna i jakt på det unika. Fanns där dramatik? Ja, Twoson-kollegans plan kunde inte landa i det stormande Pisa så ja ni vet vem som fick äta den förbeställda lyxmåltiden själv. Shit happens. (Twoson-kollegan tog de också väl hand om: han fick först flyga till Venedig och landa där innan planet lyfte igen och gjorde ett nytt försök att gå ner i Pisa, säg något mer som inte gick, men då hade piloten vänligheten att flyga Twoson-kollegan till Rom, där han visades till ett mysigt hotellrum som väntade trots att klockan då var 03.30 och hotellet egentligen stängt. Fint av personalen.)

Entente cordiale

Entente cordiale? Ja, vad tror ni, när Twoson-kollegan och er utsände till slut, ett dygn senare, finner varandra i Montalcino, dit vi tagit oss med varsin bil och från Pisa respektive Rom? Dessutom blir det så klart ett och annat hjärtligt möte med de producenter som tar emot oss – vore vi inte hjärtliga med varandra skulle vi aldrig få gå runt i deras hemligaste rum och prova från fat och gamla buteljer de inte alls tänk sälja men vad ska de göra när vi står och lismar och slickar stövlar å det värsta och de redan gett oss lillfingret?

Business

Business? Japp. You bet. Senaste resan till Toskana, till del beskriven ovan, resulterade i inte mindre än tre inköpta unikum till viner. Vi blendade inte själva den här gången – det brukar vi annars göra för det mesta – utan tog sikte på de gamla magnum som vi lyckades lirka fram hos de hus vi besökte. Det blev ett rött från 1994, en blandlåda med ett och samma vin från 00, 01 och 02, och sist men inte minst ett absolut fullständigt galet grymt vitt från 2001 – exakt vad det är får ni veta när medlemmarna får det vinet någon gång nästa år (så bra att jag knappt kan hålla mig men nu har de här resorna lite av hemlighetsmakeriets mörkande över sig, vilket gör att Twoson-kollegan och jag känner oss som några slags hemliga agenter när vi är ute och reser, jag är typ James Bond och han Tintin).

Efter önskemål från Twoson-kollegan: Mina! Samt lite Puccini för att skapa balans i musikutbudet.

Hans Alfredson & (Stadd i) Statisk rörelse

Min första roman ”Anakolut /-/ mänsklighetens berg- och dalbana och/eller/med intelligenstestet” (Författares Bokmaskin 1986) delade läsekretsen i två: en som tyckte boken var mycket bra, en som tyckte den var trams. Till dem som tyckte den var mycket bra hörde Hans Alfredson och när jag senare bad honom skriva ett förord till min andra roman, ”(Stadd i) Statisk rörelse” (Gong Gong 1995), hade han den oerhörda vänligheten att göra det. Så här lyder det förordet:

”På utställningen ’Rörelse i konsten’ på Moderna Museet någon gång på 60-talet inhandlade jag mig ett debuskop, d.v.s. en variant av ett vanligt kalejdoskop, där det man tittar på inte består av små olikfärgade glasbitar, som man kan skaka runt mellan speglarna, utan ett utsnitt av verkligheten, som ordnar sig i fantastiska symmetriska mönster.

’(Stadd i) Statisk rörelse’ påminner om ett debuskop fullt av märkvärdiga bilder, Lesefruchte, vildsinta uppslag, ibland nästan gaggigt självupptagna filosofem, sanslösa skämt, dödliga allvarligheter och barnsligheter.

Det verkar som författaren, hans underjag, överjag och en i ryggmärgen sittande iakttagare har träffats med tillgång till gott vin på en fransk filial till Blandarredaktionen och turats om vid skrivmaskinen.

Precis som i författarens tidigare verk ’Anakolut’ saknar den här boken medvetet sammanhang i sin konstruktion, liksom huvudperson och handling. Den är jobbig att läsa! Ibland blir man förbannad – men man kan inte låta bli att fortsätta. Kanske uppnår man till slut den terapeutiska effekt, som texten uppenbarligen har haft på sin författare.

Det förekommer massor av citat från Bloch, Jung och andra, men kanske framför allt från Robert Musil. Ett som inte är med vill jag här anföra (från del 3 av Mannen utan egenskaper):

’ ”Det påstås att han skall vara ett geni” – ”Det var roligt att höra!” svarade Meseritscher. – Vill man snabbt och säkert kunna servera de nyheter som finns, får det nya inte vara alltför olikt det gamla som man redan känner till. Inte ens geniet utgör därvid något undantag, det vill säga det verkliga och erkända geniet, vars betydelse samtiden snabbt enas om.

Annat är det med ett geni som inte alla genast håller för att vara ett sådant! Det har så att säga något fullständigt ogenialt över sig, men inte ens detta har det helt för sig självt, så att man kan missta sig på det i alla avseenden.’

Börja brottas med den här texten! Kanske får du ner den på rygg, om du är stark och har ögonen med dig. Det är inte Kullagulla blir flygvärdinna.

Hans Alfredson”

Blixtar & dunder, spisa i Pisa

Pisa, denna gamla universitetsstad som tronar med sitt torn i nordvästra utkanten av Toscana, staden som såg Galileo Galilei födas, staden med världskulturarvet Piazza dei Miracoli och området däromkring, Europas äldsta botaniska trädgård och det felkonstruerade tornet som Galileo inte släppte kanonkulor från, där befann sig er utsände i de sökande vinälskarnas illustra skara med målet att med öppna armar ta emot sin Twoson-kollega då denne landade med flyg från Stockholm – detta som en del av ett projekt som gick ut på att hitta nya viner till Twoson Club, den exklusiva vinklubb den nämnde utsände och kollegan plägar driva tillsammans.

Av detta blev det dock intet ity just som Twoson-kollegan skulle landa brakade helvete lös där uppe i den lägre atmosfären, Tor slungade Mjölner och Bröderna Herrey tog i från hälarna och hördes mellan åskknallarna och över det likt en överhettad KSP smattrande regnet i vinden vråla ”Blixtar och dunder! Magiska under! Diggi-loo diggi-ley! Himlen öppnade sig!” smått atonalt och på repeat och det så till den milda grad att piloten som körde Twoson-kollegan fann för gott att åka till Venedig istället. Med andra ord, övergiven i Pisa.

Vad göra? Äta så klart. Hittade en utomordentligt rejäl krog. Oerhört trevlig och tillmötesgående personal, utmärkt kök, familjärt (visst en del skräniga ungar, men italienska ungar på krog är mindre äckliga än barn i allmänhet och på det stora hela taget okej, och om man ser dem som en del av inredningen, alltså något som förstärker intrycket av att det här är en krog dit ursprungsbefolkningen gärna själv går och äter, kan de rent ses som en tillgång), fantastisk vinlista och som grädde på moset ett tämligen välstämt piano en glad resenär kan spela boogie woogie på eller möjligen Fröken Johansson. Rekommenderas: Ristorante Hostaria Le Pubbliche Marinare.

(Den som vill bo nära krogen, ifall det blir sent, eller, som i det här fallet, himlen står på vid gavel och läcker som ett trasigt såll, kan Hotell Bologna rekommenderas.)

Dino!

Nytt från Chile

Det hör inte till vanligheterna att vin från Chile får utrymme här på vinifierat. Idag är det dock dags för lite Chile. Orsaken är att det så gott som i skrivande stund och i begränsad upplaga – så kallad ”TSE”, varor som säljs så långt lagret räcker – släpps två viner som er utsände i den södra hemisfärens mångfacetterade vinutbud haft ett litet finger med i. Inte så att den nyss nämnde har konsultat avseende vinmakeriet, men väl bistått producenternas svenska importör i dennes idoga jakt på, som John Botvid myntade, ”gott-gottigottgott” från jordens alla hörn.

Milla Cala

Först som sist Milla Cala 2012, nr 90309, 299 sek. Producent är Viña Vik som jag sprang på första gången för många herrans år sedan då jag stötte ihop med Patrick Valette en bit söderöver i Chile. Vi befann oss båda hos en annan producent i Maule och den sympatiske Patrick – med förflutet både som delägare och vinmakare på Château Pavie i Bordeaux och med dubbelt medborgarskap (många fina familjer i Chile är både chilenska och franska) – kunde berätta att han var inblandad i ett nytt, superspännande projekt som en norrman investerade i. Om några år skulle jag få se på tusan. Och det fick jag.

Viña Vik

När norrmannen Alexander Vik gav sig in i vinbranschen var det med den tämligen ambitiösa målsättningen att göra Sydamerikas bästa vin. Under två år med start 2004 letade han efter Platsen för sitt projekt. När han väl hittat den vidtog ett minutiöst arbete med att planera planteringen och därefter optimera odlingen. Det var här specialister som Patrick Valette kom in i bilden (som konsulterande vinmakare vet jag att inget vinprojekt blir bättre än sin konsulterande vinmakare, något många investorer för dem själva pinsamt nog missar).

Bordeaux i Chile

Idag är Viña Vik ett smått imponerande ställe med 500 hektar vingård, lyxhotell, fin-restaurang, egen liten sjö och skog och allt drivet utifrån en holistisk filosofi. Vinerna har vid det här laget topp-noterats över snart sagt hela världen. Avseende vin-verksamheten är Viña Vik ett stycke Bordeaux i Cachapoal-dalen, ett par timmar söder om Santiago. Både vinodlingen och vinifiering påminner om hur saker och ting sköts på Premier Cru-gårdarna i Bordeaux (Patrick Valette är sannolikt skyldig till detta).

Millahue i november

Här hittar vi cabernet sauvignon, cabernet franc, merlot, carmenere och syrah, odlade vid hög densitet (7000 – 10 000 stockar/hektar). Druvor som macereras under lång tid och lagras 18-24 månader på franska ekfat innan de buteljeras. Platsen Millahue, där den gigantiska gården ligger, lär betyda ”plats med guld”. Vara hur det vill med den saken, ”Milla Cala” är inte gårdens första vin, men det första vi får prova på i Sverige, några hundra flaskor har köpts in så det gäller att passa på, dels för att stilla nyfikenheten på det här unika och ambitiösa projektet, dels för att smaka på nya Chile och hur Ambition smakar. OBS! Längre fram i höst, i november, släpps 96 flaskor av Viks toppvin ”Millahue”, kommer kosta 899 sek. Förstår att ni undrar om det är värt det. Ja, för den som tycker sig ha råd. Nej, för er andra. Fast ni andra kan ju slå er ihop och dela en panna. Bra vin är det hursomhelst. Och alla har väl fattat hur klokt det är att passa på att snikprova Vik via Milla Cala som släpps idag, kostar ju relativt sett ingenting.

Perez Cruz Cot

Två chilenare utlovades. Här kommer den andra, och det är en gammal bekanting såtillvida att producenten är välkänd i Sverige. Perez Cruz Limited Edition Cot 2015, nr 92440, 149 sek. ”Cot” är det egentliga namnet på druvan som blivit mer känd under namnet Malbec. Så här säger Systembolaget om de 2400 pannorna det köpt in ”Fruktig smak med fatkaraktär, inslag av blåbär, björnbär, svarta vinbär, vanilj, lakrits och örter…” En stil att gilla eller inte, tveklöst kommer det från en varsam och skicklig vinmakarhand som tillhör den forne rodeo-mästaren German Lyon – en annan sympatisk herre i de chilenska vinrankornas förlovade land tillika en vinmakare med förmåga till tydlighet i sitt vinmakeri.

Musik

John Botvid-musik. Primus.

Stephen Fry: Hippopotamus

Stephen Fry är med sin utomordentligt goda språkkänsla och -behandling en njutning för örat när han till exempel leder QI eller då man får honom i lagom skriftliga doser. När det drar ut på det blir det lätt pratigt och prat för briljerandets skull – det går så geschwint att Fry inte kan hejda sig. Hur briljant detta nu än är får läsaren, i alla fall er utsände i de språkliga ekvilibristernas understundom lätt ekivoka men mer sällan av lapidarism fyllda vardag, i långa loppet lätt nog om det långa loppet tillåts förlängas in absurdum. När Frys över 20 år gamla Hippopotamus nu åter blivit aktuell sedan den filmatiserats och vi därför läst den, visar det sig att nämnda bok förvisso bjuder på språklig briljans en masse och att den trots sömnpillerliknande passager ändå lyckas fånga in den läsare som inte ger upp inför de språkliga nonsensutvikningarna som bara finns där för sin egen skull och för att Fry inte kunde låta bli – varför har redaktörer så svårt att se till så författarna håller sig i skinnet och stryker, stryker, stryker? – men trots detta är den långtifrån ett toppbetyg, för Frys intellektuella status till trots är detta knappast att betrakta som något annat än ett typiskt brittisk vältrande i det egna språket och den egna överklassens behagliga vardag.

God Save The Queen! Queen! Monica Queen! Acid Queen! Dancing Queen! The Queen!

Sparks!

 

Peter Puders

På den tiden er utsände i de gitarrknäppande villbliarnas glädjefyllda värld knäppte på som värst fanns det en svensk gitarrist som svävade en bit över alla andra, ganska högt över rent av, så högt att det till del måste handla om studioteknik, tänkte den tidigare nämnde någon gång i det tidiga 80-talet och gick för att höra hur illa det måste låta i verkligen, på Rackis i Uppsala närmare bestämt, och fick sig en rejäl lektion då Peter Puders, alias Peter Höglund, när det var dags för det korta, fina solot i Bli människa kastade upp guran till munnen och rev av solot med tänderna. Suck. Långt senare hade Peter vänligheten att tillsammans med Per-Åke Odeltorp, alias Stig Vig, komponera ett stycke originell musik till mitt ”Sommar” i P1 1997. Och vi fick tillfälle att prata vin också, eftersom han som alla andra bra musiker också tyckte om vin. En fin person och en lysande gitarrist.

Relativt nytt med Commando M Pigg.  

Ian McEwan: Nutshell

Har läst något av den så hyllade McEwan tidigare. Utan att fångas (helt) eller imponeras (helt). Tyckt väldigt bra om, men inte mer. Har nog läst fel grejer. Eller varit mentalt frånvarande. Hans senaste roman, Nutshell, är i ett nötskal fantastisk! Med vissa Hamlet-vibbar ligger ett foster i sin mammas mage och följer hur mamman och farbrodern planerar att mörda barnets fader. Prosa som emellanåt blir så vacker att språket överskuggar den tämligen spännande handlingen och allt det andra som en bra bok ska innehålla (ni vet, lite dråplig humor, gestaltning, miljöer…). Föredömligt kort. Ingen krystad utfyllnad. Rekommenderas.

Finfint nytt från Steven Wilson.

Manual för TV-kocksformat

  1. Inled med hurtfrisk musik så tittaren luras tro att nu kommer snart något fart- och lustfyllt äga rum.
  2. Då det är uppenbart att tittaren kommer stöna och sucka ”shit, inte en kockjävel till” när kocken kommer i bild gäller det att snabbt lura kvar tittaren, detta sker genom att kocken beter sig som en mix av en månglare på marknaden och en högljudd narr.
  3. Nu kan inte ens den mest gladlynte kock behålla tittaren hur länge som helst med sina utrop om ”Idag ska vi göra ugnspannkaka eller tjockpannkaka som min mormor i den blekingska skärgården brukade säga, hej på er, häng med!”, varför det gäller att snabbt släppa på mer gladlynt musik som får ligga och porrporla bakom de för en majoritet av tittarna outsägligt trista bilderna som visar en tjockpannkaka i vardande.
  4. Ovanstående får ta högst en och en halv minut sedan måste kocken skrika ”Färdig! Oh, så gott! Mmm! Servera med lite äpplemos eller lite sylt eller lite vad ni vill, mormor i Blekinge serverade alltid med lingonsylt, eller som mormor sa ”krösamos”! Hehe! Hej på er!”

Frukostmusik!

Bonusmusik 31/08. Och lite mer av Hansson & Karlsson. Klassiker med K/Carlsson.