Blåsblåsning

Anta att någon, ingen vi känner, men någon, befinner sig i Frankrike och har en liten blåsa på tungan. Anta vidare att denne någon beger sig till ett apotek för att inhandla ett lämpligt medel att behandla den lilla blåsan med, och just som hen står där i apoteket får hen hjärnsläpp och minns inte vad en liten blåsa heter på franska, t ex aphte, varför hen snabbt translategooglar ordet och då får till svar ”vessie” och därför inleder konversationen med ett ”Bonjour Madame, j’ai une vessie sur la langue” till den förvånade expediten som med ett brett leende förklarar att hon nog inte kan hjälpa till. Skälet till detta är, som den fransktalande redan insett, att den sagda frasen inte alls betyder ”Goddag Madame, jag har en blåsa på tungan” utan ”God dag Madame, jag har en urinblåsa på tungan”.Laughing Stock. Makalös klassiker med lämplig titel.

Rosévin, LL Tavel, Balzac, Jag m fl

Rent historiskt har jag gjort en förfärlig massa roséviner, utan min egen förskyllan. Hamnade ju som vinmakare i Provence och vare sig jag ville eller inte (ville egentligen inte) var jag tvungen att ta tag i det här med det rosa också. Nåja, så illa var det inte. På Domaine Rabiega (1988–2006) använde vi de inte perfekta druvorna som gallrades bort från Clos Dière-vinerna och gjorde rosévinet på dem. Vi kom ganska snabbt fram till att vi skulle göra rosévinet genom att till del jäsa det på ek och köra en del druvor direktpressade och andra med macerering. Udda då. Vardagsmat idag.På vår arrendegård Château d’Esclans (1995-2003) experimenterade vi desto mer, inte minst med ek, ja ni som följer vinifierat vet ju det där med hur ”Rochêne” blev ”Garrus” och gick i taket prismässigt. Kul förvisso, och på tal om en krönika i SvD (var det nog) om storytelling i vinvärlden, ett utmärkt exempel på den storytelling marknadsförarna av vin använt sig av sedan urminnes tider och genom vilka ett oräkneligt antal inte ens till del sanna historier kommit att slå rot som berättelser ur verkligheten.I mer modern tid har jag till exempel tagit fram Domaine de Brescou ”Fleur d’Èté” (årgång 2016 släpps i Sverige nästa vecka, tror jag, i BS, nr 70323, 99 sek). Grenache, pinot noir och en liten skvätt viognier. Pinot noiren skördad på bra mognad, de båda andra före full mognad i syfte att tona ner vinet lite och ge det mer naturlig syra samt låta pinot-druvan styra doft och smak. Mix av direktpress och macerering. Målet ett doft- och smakrikt, lättillgänglig rosévin. För svavelintresserade: det här rosévinet ligger vanligtvis mellan 60 och 70 mg/l totalt svavel, alltså extremt lågt för ett rosévin med den här profilen. Hur det går till? Hygien, käre Watson, hygien.Les Lauzeraies Tavel, nr 2724, 115 sek, kom att bli ett av mina uppdrag av en tillfällighet. När importören i Sverige ville att producenten skulle göra vinet på sina ekologiska druvor och inte som tidigare de konventionella, minskade i ett slag underlaget för slutblenden – alltså den sista touchen innan vinet ska gå på flaska, och då stilen slutligen fastställs – rejält. Smickrande nog ville producenten då att jag skulle rycka in och göra slutblenden åt dem. Och på den vägen är det sedan årgången 2014. Varje år åker jag till Tavel och gör den här blenden.I morgon börjar den nya årgången av Les Lauzeraies rulla ut och under nästa vecka lär 2015 ta slut överallt och ersättas med 2016. Har tidigare tipsat om att man bör köpa 2015 av det här vinet medan årgången finns. Den är bättre nu än för ett år sedan – trots att det handlar om ”runda” och snabbmognande årgången 15 – och har blivit lite stramare allteftersom frukten bättre integrerats. Den som nu missar 2015 ska inte gråta rosa blod för det, 2016 är, enligt mig, snäppet upp, bättre ryggrad och stöd för frukten. Självklart är det just nu, på gott och ont, också extremt fruktigt.Hur gör man då rosévin i Tavel? Jo, det är verkligen speciellt och det är ingen tillfällighet att rosévinerna härifrån är så smakrika och av många klassas som bäst i världen. Inte heller är det en tillfällighet att rosévins-appellationen Tavel var ett av de första vindistrikten att just få appellations-status på 1930-talet. Och att Balzac redan på 1800-talet konstaterade att Tavel är det enda rosévinet som vinner på lagring (!) känner väl de flesta till (?). Hemligheten med Tavel-vinerna är två: Den långa skalkontakten (gärna 48 timmar) och de många druvorna, av vilka flera är gröna och därför bidrar till att vinet inte blir alltför kraftigt färgat (omvänt ska sägas att regelverket för Tavel föreskriver att vinet ska ha en hög färgintensitet, något som kontrolleras varje år).

Leslie West i högform och med gamle kompisen Felix Papparaldi i salig åminnelse. Och så deras kärleksbarn Mountain då såklart.

Göken

”Gulli Gullan koko som en gök, du bjuder mig två rum och kök!” gapsjöng falskt den gänglige mannen som stod i dörren och jag ångrade mig bittert att jag tagit honom som inhysing, och inte blev det bättre när han fortsatte: ”Kom älskling gör ett försök i dina två rum och kök!”

”Peter Västergök,” sa han så och log under den ömsom grå, ömsom blonda luggen, ”Västergök är bästergök, hehe!”

”Ja, hehe, så är det kanske,” sa jag och funderade över hur jag skulle göra mig av med karln och jag insåg att jag varit alldeles för åpen och obetänksam när jag annonserat efter en inhysning i min nyerövrade andrahandslägenhet, men som student behövs pengarna och allt hade ju ordnat sig så himla bra för mig: mamma kände en man vars dotter skulle hyra ut sin lägenhet under ett år då hon skulle arbeta i Afrika någonstans. Sida. Eller kanske Lutherhjälpen. Vad vet jag? Afrika. Arbete. Andrahandstvåa till mig. Och kunde jag hyra ut ena rummet skulle jag i princip kunna bo där gratis. Inhysingen, Peter Västergök, var äldre, hade fast arbete, busschaufför, och hade lämnat utmärkta referenser. Nyskild. Behövde rum den närmaste tiden. Vi gjorde upp muntligt. Som tur var, för nu skulle han ut. Lika snabbt som han kommit in. Frågan vara bara hur.

Hur det nu var så sprang tiden iväg. Västergök gjorde inte mycket väsen av sig, även om han allt som oftast glömde spola i toaletten, lämnade hår i duschen, gick omkring naken i lägenheten som om jag inte fanns, lyssnade på Vikingarna (epoken Borsch) och, kanske för att reta mig eller bara därför att han var dum i huvudet, Jokkmokks-Jocke (särskilt den av Jocke komponerade filmmusiken till Åsa-Nisse i Raketform från 1966, debutalbumet Jokkmocks-Jocke från 1967 och Jerusalem från 1975), och så brukade han gala i ottan. Oerhört irriterande. Särskilt efter sena nätter med grupparbeten och smuggelsprit från Polen.

När jag så en dag i oktober kom hem från en föreläsning och upptäckte flera av Västergöks tillhörigheter i mitt rum började ett beslut växa fram att helt enkelt droga karln, packa in honom i en gammal matta och köra honom till återvinningscentralen i Åkersberga. Så medan inhysingen undan för undan bredde ut sig i lägenheten, ja han började till och med kasta mina saker när jag inte var hemma, investerade jag i en matta som kunde kapsla in Västergöks nära 190 cm långs lekamen och jag hittade en hyrbilsfirma specialiserad på skåpbilar.Dagen jag kom hemsläpande med mattan – tur huset har hiss! – kunde jag inte hitta Västergök i lägenheten. Han hade lagt fler prylar i mitt rum och gjort sig av med det mesta av mina tillhörigheter. När jag rusade ut på balkongen för att se om karln möjligen bara slängt ut grejerna där, stod inhysingen och väntade. ”Vad bra att du kom,” sa han, ”då ska jag bara kasta ut dig också så är allt klart”.

Gulli Gullan goes America.

Hissen på tunnelbanestationen

Den lilla damen med bostonterriern gick in i hissen. Jag följde efter. Det luktade urin och var grus på golvet. Svarta tags på väggarna. Damen tryckte på knappen neråt. Jag tryckte mig upp i ett hörn. Höll händerna framför mig. Redo att försvara mig. Lyfte på ena benet för att få vaden så långt från hunden som möjligt. Och så talade jag:

-Oh, en sån fin liten hund, en riktig liten gullplutt, titta bara på den fina lilla trubbnosen… Charmknutte! När jag vara liten fanns det också en bostonterrier. Svart och vit. Skokrämshund! Den snarkade när den andades, snarkar den här lilla herrn också, kanske? Tydligen ett inavlat fel, är det inte hemskt att de avlar hundarna så hårt att rasrent är det samma som inavlat och förstört? Den bet min bästa vän. I vaden. Högg tag och höll fast. Snarkade. Morrade. Hundens husse fick inte loss den förrän efter vad som verkade vara en evighet, tyckte både jag och min bästis. Hon fick åka till sjukhuset. De gjorde allt möjligt men glömde rabiessprutan. Hon dog. Det var i Marrakesh.

Under tiden hade hissen långsamt sjunkit ner mot entréplanet. Nu ankom den sin slutstation. Jag förberedde mig på att gå av. Väntade på att tanten och hunden skulle gå ut först, när hissdörrarna gled upp. Då vände sig den lilla damen om, blottade sina gula tänder i en ful grimas och bet mig i halsen. Hennes hund gjorde vad den kunde för att hindra henne men det gick inte. Hon var oerhört ettrig. Morrade och snarkade. Högg tag och höll fast. Mitt i halspulsådern. Blodet sprutade. Till slut dog jag. Det var i Johanneshov.Close To The Edge (ingen nämnd, ingen glömd – överbegåvade allihop – men nämner ändå Chris Squire).

Kjell Westö: Där vi en gång gått

Kjell Westö är en synnerligen habil penna. Han kan berätta och han har något att berätta. Och han gör det på ett sätt som bör passa alla. Inga konstigheter. Bara starka historier. I ”Där vi en gång gått” tar han oss med till den ryska provinsstaden Helsingfors just då skotten fallit 1904. Därifrån färdas vi via självständigheten, inbördeskriget, det glada tjugotalet och börskraschen 1929 till den finska huvudstaden, en stad i Europa, 1939.Vi får en tämligen genomlysande bild av detta vårt på många sätt närmaste grannland och vad som hände där under 1900-talets första, turbulenta decennier. Hur de olika samhällsklasserna levde, hur samhället fungerade, hur Helsingfors byggdes upp, motsättningarna mellan röda och vita, råheten, den viktiga idrotten, orättvisorna, bratsen, förbudstiden, jazzen och vi får en ganska skrämmande påminnelse om hur de mörka krafterna agerade på 30-talet och hur de fick luft, något som påminner en hel del om dagens situation i flera länder – man behöver inte gå till Turkiet för att hitta det som finns på våra egna bakgårdar i Sverige och… Finland. Nu som då. En mycket bra, underhållande och fängslande bok som har något viktigt att säga om vår gemensamma historia i allmänhet och om Finlands i synnerhet.

Levi rockar och kör Cheva! Mitä kuuluu, Marja-Lena!

Stian, Clotilde & rosa nyheter

Se där sitter Clotilde Davenne med kepsen käckt på svaj! Och framföra sig har hon två rykande färska, heta, spännande nyheter: 1. Bourgogne Rosé 2016, nr 73690, 119 sek (ja, vad säger man, klart Clotilde är fena på rosé också, en i bästa bemärkelse veritabel fruktbomb med kilovis med jordgubbar och smultron utan att för en enda sekund snegla på jästboostad frukt, svavelbyggda aromer eller tillsatt syra, snyggt är bara förnamnet. OBS! Släpps, i begränsad volym, i Sverige (BS) 18 maj.). 2. Den verkliga nyheten, håll i er nu: Crémant de Bourgogne Rosé, nr 70576, 185 sek (ni vet redan på vilken nivå hennes vita crémant ligger, här har ni den rosa versionen… fatta… Nysläppt i BS i veckan.).Stian Westerhus bjuder oss på en väldig vacker fredagsfrestelse.

Vardagens sannaste hjältar!

Lite till kvinns och mans frågar sig understundom såväl filosofen som den vanliga människan vilka vardagens sannaste hjältar är. Är det månne brandsoldaterna? Eller kanske vårdpersonalen? Eller vinmakarna? Eller polisen? Eller lärarna? Nej, inte alls. Inte ens nära. vinifierat kan, efter att idag ha kommit vardagen onödigt nära in på livet, slå fast att vardagens sannaste hjältar är slamsugarna och nu kräver vinifierat att kungen i Sverige och presidenten i Frankrike och alla andra statschefer per omgående utdelar medaljer, ordnar och tacksamhetsbonusar till dessa oförvägna fekaliesoldater, dessa intill dumdristighet tappra exkrementbetvingare, som utan minsta tvekan och med dödsföraktet lysande i de till följd av allt elände de sett rödsprängda ögonen och näsborrarna okontrollerat vibrerande, rent av fladdrande, av de angrepp de ständigt utsätts för och utan att ens fundera på att vomera kastar sig rakt in i de dödliga doftångor och mystiska gaser och det bruna stinkkladd som ofelbart väntar den som angriper en full septitank eller ett igensatt avlopp. Från djupet av vårt hjärtat: Tack!

Lämningar på slagfältet efter en fekaliebatalj

Musik!

Vinsäljtext maj 2017

Maj 2017. Vi minns månaden då alla väderbloggare och andra fick göra om sina vinsäljtexter. Från ”Äntligen är Våren här! Sköna Maj välkommen! Solen skiner från en molnfri himmel, smältvattnet porlar i norr och i Uppsala svingar studenterna både mössor och bägare och vi vänder blicken mot det rosa vinet!”. Till ”I år bjuder oss maj på rena aprilvädret! Vi tänder en brasa, tar på oss en kofta till och kurar och myser medan den blågrå himlen utanför fönstret öppnar sig och släpper loss all den Sturm und Drang den burit inom sig under så lång tid! Snön vräker ner och vi öppnar ett sött och smakrikt rödvin från Apulien.”Självklart hänger vinfierat på. Vädret rår vi inte på men vi kan välja vårt vin utifrån vädrets makters nycker. Så oavsett om solen skiner och om svensken kastar av sig kläderna och sätter näsan i vädret eller om hen tar på sig kläderna och sätter näsan i glaset finns det ett vin som passar som hand i handske om vintern gör sig påmind och som fot i sandal om sommaren lurar utanför husknuten. Så med pekoralen ringande i öronen tipsar vi denna majmånad om ett rödtjut vi specialblendat för Sverige hos forna uppdragsgivaren Hedges, blott 600 flaskor finns, släpps i beställningssortimentet i morgon, 10 maj. Missa inte det. Tänk på vädret. Hedges Family Estate ”Cabernet Franc” 2013, nr 70881, 249 sek. Drick nu eller lägg undan några år. Gott. Cabernet franc. OBS! 13,5 naturliga procent, ingen återvattning här inte, bådar gott för den som föredrar elegans framför kraft. Biodynamiskt odlat. Må Tor vara med Er.

Vädermusik!

På allmän begäran: Valanalys

Marine Le Pen fick ”bara” 35% av rösterna från mindre än 65% av de röstberättiga (75% avstod, 12% röstade blankt). Med andra ord hamnade hon på ungefär samma nivå som partiet befunnit sig länge och för många är det ett enormt bakslag. I den sista TV-sända debatten inför valet gjorde Marine Le Pen bort sig grundligt, kort sagt hade hon inte svar på frågor, var plump och hånfull och hon svamlade. Lägg till detta att många i hennes eget parti vill se en förnyelse, de vill göra sig av med det ”Le Penska-arvet”, som de menar bakbinder partiet och hindrar det från komma vidare från nivån på 20 % av det totala antalet röster. Och som om inte det räckte är Marine Le Pen en kvinna, vilket sticker i ögonen på mer än en väljare, partitrogna som övriga.

Den som utläst ovanstående rätt inser att Marine Le Pen nu kommer ifrågasättas i sitt eget parti. Går det bra för FN i det kommande parlamentsvalet lär det vara status quo, men gör partiet också där sämre ifrån sig än förhoppningarna lär det leda till en intern kamp, där Le Pen kommer ifrågasättas och där partiet eventuellt kommer falla isär i två delar, såvida inte Marine Le Pen frivilligt lämnar rodret och det lär hon knappast göra då hon, precis som pappa Jean-Marie på sin tid, sätter likhetstecken mellan sig själv och partiet.

En annan sak värd att notera är att uppemot halva väljarkåren röstat mot ”nyliberalism” och ”globalisering”, och av dessa har flera ifrågasatt ”Europa”. Dessa ”skeptiker” finns i FN och bland Mélenchons väljare men inte bara där, även en ansenlig andel av den traditionella högerns kandidat Fillons anhängare kvalar in bland dem som är skeptiska till mer nyliberalism. Det var just det Macron talade om i sitt segertal, att han förstått budskapet och att han nu vill försöka jämka samman de olika åsiktsriktningarna och hejda extremismen både till vänster och till höger. Macron har av många utmålats som storfinansens och nyliberalernas kandidat och det var också skälet till att så många vägrade rösta på honom, trots att de samtidigt var emot Le Pen.

Vad Macron kommer att göra, och vad han kan och inte kan göra, står skrivet i stjärnorna. Han vill genomföra reformer, det visade han redan som socialistisk finansminister. Frågan är vad det i så fall blir för reformer och vilket stöd han kommer att få. Avgörande för hans göranden och möjligheter blir läget i nationalförsamlingen efter det stundande parlamentsvalet.

Helt klart skakas just nu fransk politik om rejält och går i flera avseende mot en situation mer lik den som var för ett 40-tal år sedan då ett socialistiskt block stod mot ett mittenblock (Mélenchon vs Macron) och med två parti(grupperingar) med visst inflytande, FN (då PC) och Republikanerna (i någon form). Medan (de ”traditionella”) Socialisterna marginaliserat sig själva under Hollande sköt Republikanerna sig i år själva i sank med hjälp av François Fillon som vägrade släppa taget trots att han uppenbarligen betett sig moraliskt så klandervärt att till och med de i sådana sammanhang luttrade fransmännen fick nog och till del vände både honom och hans i frågan icke-agerande parti ryggen – återstår att se hur de nu röstar i parlamentsvalet, det kan bli så att Republikanerna gör Socialisterna sällskap i det förlorande laget. Vinnare totalt jämfört med tidigare val lär de ”skeptiska” bli. Och sedan ett stort frågetecken för Macrons ”En marche”, som, inte minst med tanke på att det är partiets första val, kommer gå framåt. En inte oväsentlig faktor för hur rösterna kommer falla i det stundande valet är vem Macron utser till sin premiärminister – hittills har han inte gett några som helst vinkar om vem det kan bli.

PS Jo, rubriken, det är sant, er utsände i den grodätande plaskdammens grumliga och upprörda vågor har blivit ombett att göra en liten analys. Varsågoda.

Mickey 3d.

Bekännelselitteratur: När fördomen blev oklädsam

Efter att i decennier ha simmat motströms i den svenska floden av skönlitteratur har er utsände i dessa oroliga och förutsägbara vatten insett att det är dags att bekänna färg om den nyss nämnde vill nå försäljningsmässiga framgångar och tjäna storkovan och flytta till en söderhavsö och leva livets glada dagar alltmedan allmänheten fortsätter träla i ekorrhjulet. Således kommer här en första bekännelse. Som sig bör djupt oklädsam och påtagligt patetisk, pinsam och urbota fånig och, som lök på laxen och salt i såret, synnerligen fördomsfull. Med andra ord: bättre kan det inte bli, och det torde blott vara en tidsfråga innan den här bloggposten hyllats av landets litteraturkritiker samt varit föremål för djupsinniga diskussioner både i morgonsofforna och de i landet vitt spridda läsecirklarna. Till saken!När er utsände i de allsmäktiga vinbedömarnas illustra skara utsågs till president (ordförande) för juryn i världens största tävling för ekologiska viner, Challenge Millésime Bio, häromåret, tog han detta på stort allvar, men. Han fick, trots att han själv tillhör skaran eko-odlare sedan snart 30 år (!), för sig att 1. Juryn måste vara en liten klick av hipsters och grönavågare 2. Det gällde att anpassa sig efter de förutsättningarna. Ergo svidade han ner sig i kläder som förmodligen aldrig varit moderna och som, framförallt, inte alls satt ihop färgmässigt. Kort sagt såg han ut som något färgblint katten släpat in från 1972. Grå urmodiga byxor matchades med en hopplöst rutig skjorta med dubbla bröstfickor och en blå-vit färgkombination som inte ens gör sig på ett centraltvätteri och som aldrig varit modern, bara ful, genom modets brokiga historia.

Synnerligen nöjd begav han sig i det skicket åstad till sitt uppdrag bara för att upptäcka att juryn bestod av hundratals och åter hundratals domare, vilka alla väntade andäktigt på att deras president skulle säga dem några väl valda och kloka ord innan de tog sig an dagens tunga och seriös värv, att döma tusentals viner. När han stod där i ett tillstånd av lätt chock, djup insikt om sakernas tillstånd och aningen ångerfull, tog rätt som det var en kostymnisse tag i honom och sa ”Det är vår tur nu!”.

Och plötsligt stod han där på en scen tillsammans med två oerhört modemedvetna och kostymklädda kravattynglingar som lät ett antal väl valda retoriska grepp svepa över den uppmärksamt lyssnande skaran av domare, varefter de med viss tvekan överlämnade ordet till de församlades president som inte kunde säga annat än ”Ja, ni undrar förstås varför jag klätt mig så här, det är för att ni andra ska se välklädda ut”, försökte då presidenten till ingen nytta skämta bort situationen. En pinsamhet som för alltid finns inskriven i den anspråksfulla tävlingens historia – såväl i skrift som i, värre, bild.

In the mood.