Château d’Esclans

Efter inläggen om Domaine Rabiega och Clos Dière har fler än en hört av sig och bett om en liten kommentar också till åren på Château d’Esclans (1995-2003) och, ja, varför inte: I syfte att ta tag i vår kritiska massa och utöka volymen och därmed smeta ut kostnaderna arrenderade V&S via Domaine Rabiega vingården vid Château d’Esclans under nio år. För min personliga del handlade det också om att få tillfälle att vinmaka, experimentera, lära och förfina mera. Arbetet inleddes med att styra upp den totala renoveringen av vinkällaren, som kom att göras som en större kopia på Domaine Rabiega. Det innebar ett separat fatlager och två olika jäsningslokaler. En med stora tankar och en med små. Allt gjordes efter konstens alla regler och kort sagt var druvreceptionen och jäsningslokalerna utmärkta.

Lika gott ställt var det inte i vingården. Enligt det franska regelverket för arrenden är det ägarens sak att investera och underhålla odlingen (med mera). Det var nu denne inte så intresserad av, varför vi fick jobba på så gott det gick i markerna. Vissa planteringar var i så pass dåligt skick att det var svårt att göra något vettigt där, men överlag fungerade det trots allt väl och vi led ingen brist på bra druvmaterial.MourbaseSom vi inte ägde gårdens eget varumärke fick vi skapa nya produkter och namn vid sidan om en fortsatt produktion av ett antal viner som gick under namnet ”Château d’Esclans” – i stort sett genomgående korrekta viner som var lätta att tycka om och att sätta på matbordet. Utöver det segmentet byggde vi snabbt upp ett flertal produkter och etiketter som fungerade väl. Sist men inte minst fanns under de här åren ett flertal ”experiment-viner” att tillgå.

SONY DSC

Blend de sista nämner jag här framförallt tre: 1. Rochêne (från ”rosé” + ”chêne”, ek). Ett ganska kraftfullt rosévin med tämligen ljus färg, jäst och lagrat sex till nio månader på ny ek. 2. Recinasut (från ”recioto” + ”cinsaut”). Ett rödvin som gjordes på torkade cinsaut-druvor (druvorna torkade vi flera månader på vinden ovanför den mindre av vinkällarna). 3. Rabiega Ripasso. Tja, det var en ripasso och smakade mer Italien än Frankrike. Vid sidan om dessa gjorde vi en del viner som till exempel skulle vinna medaljer, och gjorde det (Cuvée Concours), ekade rolle-viner (som då hånades och nu kopierats en masse), och provlådor som Rabiega The Oak Case (samma vin som lagrats lika länge på sex olika fat och buteljerats var för sig) och Rabiega The Cork Case (som föregående men med sex olika slags förslutningar).

SONY DSC

Det som var själen och hjärtat i verksamheten vid Château d’Esclans var de endruvsviner vi gjorde där, framförallt de tre röda, Carbase (carignan), Mourbase (mourvèdre) och Grebase (grenache). Här sparade vi inte på krutet. Allt gjordes i odlingen för att druvorna skulle bli perfekta och vi försökte skörda på minuten och utveckla macereringen och jäsningen till fulländning (vi hann långt men inte till fulländning, om man nu alls kan nå dit). Vi använde mestadels ny ek för de här vinerna och skruvade på sammansättningen lite varje år och skapade en fatfilosofi för de enskilda druvorna i syfte att hjälpa naturen att ta fram fruktens specifika och bästa egenskaper.carbase

Provade en The Oak Case häromåret. Fortsatt spännande provning och vinet håller, trots att vi snarast valde ett grundvin som var lite vekt (i syfte att få rejält synbara resultat på sex månaders fatlagring). Carbase 2001 fortsatt fantastisk, om jag får säga det själv. Provade det som nog var det bästa året, 1998, för något år sedan, strålande då, dessvärre lär det inte finnas några fler flaskor att prova (?). Avseende Mourbase testade jag både 99 och 00 för ett par år sedan, då fortsatt bra. Grebase tror jag generellt slukades för tidigt och jag har inte provat någon på flera år.

När vi lämnande Château d’Esclans tog en granne över arrendet och ett par år senare såldes gården till nuvarande ägaren, Sacha Lichine, som tog tillbaka arrendet och som bestämt sig för att göra världens dyraste rosévin. Sagt och gjort. Efter år av investeringar och hårt arbete har han en vingård i perfekt skick och har kraftigt byggt ut för att kunna utöka produktionen och lagerkapaciteten. Och han gör världens, såvitt är bekant, dyraste rosé. Huruvida detta är prisvärt överlåter jag åt andra att bedöma, men jag lyfter gärna på hatten för Lichines all in-satsning på egendomen. Det är ett nöje att köra vägen mellan Le Muy och Callas och titta på den välskötta egendomen, där den breder ut sig mellan vägen D25 och vattendraget Endre.

The Jam 1, 2!

Två göteborgska torsdagstankar & ett citat

Tinder för hoppryttare: Hinder.

Tinder för pedofiler: Kinder.

Inför stundande OS citerar vi www.sommaros.se och gläds åt att de olympiska spelen är kraftigt nedkortade nuförtiden. ”Enligt historikerna så pågick spelen i flera hundra år och fortlöpte ända fram till år 393 efter kristus, då spelen förbjöds.”The Pogues, Kirsty MacCollThe Pogues feat. Kirsty MacColl!

Ljus rosé, grapefrukt & svavel

För några år sedan konsumerades mestadels kraftigt färgat, obalanserat och rustikt rosévin i Sverige. Alltsomoftast var det orent. Sällan eller aldrig från Provence. Några av oss menade att allt detta var aningen pinsamt. Vi ropade efter mer Provence, ljusare färg och bättre balans. Nu har vi fått vad vi tål. Så gott som allt som säljs i Sverige idag är ljust och allt som oftast från Provence. Men hur kul är vinerna? Egentligen?Rosé nyanserPatetiskt vanligt är att folk fått för sig att ett rosévins kvalitet sitter i färgen. Andra går på det där producentsnacket om att ”det svåraste som finns är att göra rosé! man måste pricka färgen exakt, och det är svårt!”. Snickesnack och dumheter.

1.Rosévinets kvalitet sitter i dess doft och framförallt dess smak. Det finns utomordentliga roséviner, och motsatsen, i alla tänkbara rosa nyanser.

2.En hyggligt begåvad önolog, vinmakare eller klåpare kan få till vilken nyans den vill på ett rosévin.

3.Bortsett från att man enkelt kan styra urlakningen/färgsättningen både i press och tank kan man alltid fixa till en färg som gått snett.Nuancier rosé

Låt oss anta att jag vill ha ett skalurlakat rosévins smak och kropp men en ljus färg, vad gör jag då? Tja, jag kan köra aktivt kol i pressen, eller i tanken, jag kan svavla hårt och jag kan blanda i vitt vin. Till exempel. Vill jag å andra sidan ha lite mer färg ity mitt direktpressade rosévin blev alldeles vitt, ja då kör jag bara i lite rödvin. Tillåtet? Bevisa att jag gjort det!

Idag säger än den ene än den andre att den var först med rosévin på ekfat. Hm, de flesta tycks glömma att man i Rioja gjort rosévin på det viset i ett sekel eller så – till exempel fann jag min inspiration till Chateau d’Esclans ”Rochêne” (ekfatslagrat rosé från Château d’Esclans, känns det igen?) från Marquez de Murrietas då nedlagda rosé (senaste, möjligen för evigt sista, årgången var 1987, vi började med Rochêne långt senare, 1995 eller så). Med andra ord inget nytt under solen där.Rosé nyanser

Vad så med alla dessa ljusa roséviner med grapefrukt, i förekommande fall blodgrapefrukt, i doft och smak? Tja, det är i första hand ett verk av den utvalda jäststammen. Inget fel i det, men en aning skrattretande när folk tillskriver druvor och ursprung det uttrycket i doft och smak.

En annan sak de flesta av de här ljusa, inte särskilt smakrika vinerna har gemensamt är den höga halten av både totalt och fritt svavel. Den som är känslig känner det i såväl doft som smak, den mindre känslige reagerar omedvetet, kanske på beskan, kanske på att doften är väl stereotyp.

Sist men inte minst är det befriande med en egen blogg där man både kan mansplaina och gnälla bittert utan att bli avbruten. Låt vara att viss smolk i glädjebägaren är insikten om att det i grund och botten är så att massan får vad massan vill ha och det oavsett om det sitter några och vet bättre på gubb- och kärringhyllan.

Jam!

Harper Lee: Ställ ut en väktare

Coolaste författarnamnet, Harper Lee. Om vi får tro den officiella historieskrivningen är ”Ställ ut en väktare” (”Go Set a Watchman”) ett utkast till ”Dödssynden” (”To Kill a Mockingbird”). Lee skrev alltså den här sin andra roman först, blev inte nöjd, skrev ”Dödssynden”, gav ut den cirka 1960, fick Pulitzerpriset och mycket, mycket annat, och boken blev film och fick Oscar, och sedan gav hon inte ut något förrän 2015, året före sin död, då ”Ställ ut en väktare” kom. Den lilla livstid som ligger mellan böckerna hjälpte Lee andra att skriva böcker, Truman Capote till exempel, och vem vet, kanske skrev hon något under pseudonym också?IMG_1600Det som talar mot det sista är att medan ”Dödssynden” fungerar fullt ut – det hurtiga greppet med att beskriva de rasistiskt betingade orättvisorna och övergreppen i Södern genom ett barns oskyldiga och färgblinda ögon – blir ”Ställ ut en väktare” en slags halvhurtig ”Sickan Karlsson och Olle Söderblom i Södern” och det greppet övertygar inte, och det hjälper inte att Lee fördomsfritt och avslöjande tar upp frågor som då var brännheta och än idag är synnerligen aktuella. Då och då glimrar det till om kvinnans roll, om de svartas situation, den spirande medborgarrättsrörelsen, periferins förhållande till centralmakten och dotterns frigörelse från fadern. Men det räcker inte för att det här ska vara en riktigt bra bok. Det visste nog Lee, och därför gav hon ut hellre ut ”Dödssynden” på sin tid. Varför hon gav ut den här? Tja, många, inklusive undertecknad, ville så klart hemskt gärna läsa den, och det, läsa den, måste givetvis varje litteraturintresserad människa göra.IMG_1601Lynyrd Skynyrd.

Nice

Ju närmare dig, desto större nyhet. Det är inte så konstigt att vi i Sverige klär våra Fb-sidor i franska flaggan idag, eller att vi klädde dem i den belgiska flaggan i mars. Och det är inte så konstigt att vi inte nödvändigtvis flaggar för Bangladesh, Irak, Kenya, Centralafrikanska Republiken, Mali, Libanon, Turkiet, USA, Tunisien, Libyen, Somalia och alla de många andra ställena där det smällt det senaste året. Vi orkar helt enkelt inte med allt elände och tvingas fokusera på det mest närliggande, och varje gång någon bryr sig och lägger upp en flagga visar vi att vi berörs och engagerar oss mot hatet. Utöver detta kan vi själva försöka låta bli att hata, vilket inte är det samma som att inte fördöma de förhatliga attackerna. Lika viktigt som att fortsätta flagga och bry sig är att fördöma, oavsett vem, enstaka galningar, mördarsekter eller stater, som står för övergreppen, att visa att en majoritet av mänskligheten drivs av om inte kärlek så i vart fall respekt och hänsyn och en vilja att alla ska få vara med på tåget. Det är inte minst viktigt att vi undervisar varandra om det där sista, och att vi lägger hatet åt sidan.IMG_1587

Köp genast Kronos väv!

Officiellt utkommer min nya roman, Kronos väv, den 20 september. Å andra sidan går den redan nu att köpa så det finns i sanningen inget skäl alls för en sann HR att inte slå till på stört. Trevligt är om HR:en kontaktar en lokal bokhandlare och beställer verket där – då stöttar HR:en inte bara den utsatte författaren utan också den hårt pressade bokhandelsbranschen. Den som är lite mindre om sig och kring sig köper via en nätbokhandel, som den här eller den här eller den här för er som förlorat känslan för papper (ja, du ska kicka på det understrukna ”här” för att komma vidare till dit). Och den som är både snål och lat, den köper boken direkt från förlaget genom att klicka på det här här.DidotSå här heter det i releasen som förkunnar bokens essens och existens:

”Det går att läsa Kronos väv som en allegori över mänskligheten, som sitter fast i tidens garn, dömd att upprepa sig själv och till att begå nya bestialiteter mot sig själv. Eller så går det att läsa boken som vilken berättelse som helst. Oavsett vilket kommer läsaren att få bekanta sig med ett färgstarkt och omfattande persongalleri.

Historiska personer och händelser och vad som kanske är påhitt går in i vartannat. Världens bästa människoköttskock, den forne diktatorn Idi Amin och rugbyspelaren Jonny Wilkinson är några av dem som dyker upp på marknadsplatsen i den sydfranska staden Draguignan. Där möter de historiska personer som anarkisten Gabrielle Lisette Lamothe, konstärinnan Jeanette Douney, Napoleon Bonaparte och motståndsmannen George Cisson.

Lars Torstenson debuterade 1986 med romanen ”Anakolut”. Sedan dess har han skrivit drygt dussinet böcker, utgivna i Sverige och Danmark. ”Kronos väv” är hans fjärde roman. Författaren bor sedan 1988 i Frankrike, där han är verksam som författare och konsulterande vinmakare med världen som arbetsfält. En anekdot är att han bland annat utsetts till Vigneron de l’année av det ansedda mat- och vinmagasinet GaultMillau.”DidotSlå till på en Kronos väv, prata om den och låt dina mindre belästa vänner sitta där som suktande fåntrattar och vänta på det officiella släppet i september!

Celebration!

Clos Dière cuvée I

Här och nu en i sammanhanget oundviklig post om cuvée I och hux-flux så blev inläggen om Domaine Rabiega till en trilogi, Rabiega-trilogin (se här och här – lägg f ö också till det här som en slags pendang (handlar om Clos Dière blanc)). Till att börja med namnet. Gården hette i likhet med vinerna Domaine Christiane Rabiega när V&S köpte den. Eftersom det inte fanns något marknadsvärde i det namnet, snarare tvärtom, letade jag efter ett annat namn för gårdens tänkta nya, bättre viner. Det blev Clos Dière, eller Clos d’Ière som vi först och mer korrekt skrev det. Familjen Ières gård, betydde det och det var en gång i tiden platsens namn.IMG_1586Skälet till att jag undan för undan ändrade på stavningen var att det finns så många vinfreakar som vill vara något de inte är, de lägger all möda i världen på att med petimäterfingret i luften tillrättavisa så snart de kan, i syfte, förstås, att hävda sig själva. Så, hur stavades nu Clos Dière? Jo, först Clos d’Ière, sedan Clos D’Ière och därefter Clos Dière. Vilket gav många tillfällen att vifta med det meningslöst tillrättavisande fingret för den som ville tro sig veta något andra inte hade koll på, varmed vårt vin kom att bli en varumärkesbyggande diskussion.IMG_2519

Clos Dière alltså. Gjorde på försök två nya rödviner. De kallades cuvée I och cuvée II, blandning ett och två. Tanken var nog att de skulle få andra namn, men av olika skäl stannade det vid cuvée I och cuvée II. Ettan var ren syrah, tvåan carignan och grenache (senare kompletterade med lite cab).IMG_1586Bortsett från att de båda druv-strategierna paradoxalt nog var ovanliga i trakten ändrade vi gödningsprogrammet, gallringen och beskärningen och vi gick över till ekologisk kultur, införde ny ek och Provences första gallringsmatta. Allt det där tämligen omgående (och inte alltid så populärt i trakten). Över tid blev cuvée I så makat i detalj att vi bara skördade druvorna på eftermiddagarna och helst då det blåste. Att vi plockade druvorna vid lite olika tillfällen var självklart. Och medan vi lade ner enormt mycket tid och kraft på odlingen och att sätta skördetillfället (på timmen!) och macerationstiden (nästan på timmen) gjorde vi i princip inget med druvorna och vinet under vinifieringen.IMG_1586(Jodå, vi testade med olika jäststammar, men medan vi med jästen kunde skapa olika, alltid tämligen ointressanta, viner när vi arbetade med en druva som ugni blanc, var syrah-vinet likadant efter sex månader oavsett vilken jäst vi använt; tilläggas kan att vi inte brukade tillsätta jäst annat än åren då vi experimenterade med syrah-druvorna under 90-talets början; tanken att det här med lågt svavel och naturlig jäst skulle vara något nytt är tämligen okunnigt, Clos Dière-vinerna ligger liksom övriga Rabiega-viner från den här tiden lågt i svavel och de röda gjordes så gott som alltid utan jäst eller något som boostade fermenteringen.)IMG_1585Clos Dière cuvée I gjordes för att drickas tidigast efter tio år och gärna efter 20, och det fungerade/r bra. Idag är utmärkta årgången 1990 fortsatt okej (låt vara att enstaka flaskor kan vara lite trötta), det svåra året 1991 håller också. Någon 92 har jag inte provat på länge, men 93:orna och senare årgångar bör alla vara okej. 1999 testade jag i samband med en provning i Stockholm i vintras, då var vinet långt ifrån trött men inne i en knepig vändning, hade jag en 99:a i källaren skulle jag låta den ligga ett par år till. Årgången 2000 är utmärkt idag, men håller länge än. 01, 03 och 04, de tre sista åren jag gjorde Clos Dière, eller Clos Diére cuvée I som det hette t o m 2001, är samtliga i utmärkt skick idag, bedömer rent av att 03 och 04 är lite unga. Notera att 03 och 04 försågs med svarta etiketter, som var avsedda att bli framtiden för Clos Dière, av detta blev det dock intet så ni som sitter på de där åren har kanske rent av lite samlarvärde i etiketterna.Clos DièreFramgångarna för cuvée I var exempellösa. Trea i ”Olympiade du vin” före storheter som Penfold’s Grange, Jaboulet, Guigal och så gott som alla andra värda att nämnas (vill minnas att Chave var den enda av världens stora som saknades), enda ”Trophé” som någonsin delats ut i Vinalies, 19,5/20 poäng av Clive Coates i Vine, 19/20 flera gånger i franska sommelierernas vinguide ”Fleurys”, toppnoteringar (ibland full pott) i Revue du Vin de France, Wine Magazine, Decanter, Wijnpress och på många andra håll.

One!

PS Om någon petimäter funderar över färgen på texten på den årgångslösa (klassiska) etiketten ovan så är det en specialtappad version av cuvée I 1990, utan ek. Oekad som den var och är, är det en oäkting varför den aldrig fått kalla sig ”cuvée I” och inte heller fått bära ettans vanliga färg på texten. Hur den oekade 90:an är? Håller fint. (Bilderna på de svarta etiketterna avser i båda fallen 03:or.)

Förbud mot barnradio i P4!

Rattar in Radio Stockholm för att kolla hur storstadens lokalradio skiljer sig från den ofta finfina mjölkbordsrapporteringen ute i landet. Jodå, det handlar om ”Hundarnas ö” och är så infantilt – bland annat funderar de båda programledarna över om kungafamiljens hundar har egna livvakter, ”det kan man ju verkligen undra” – att Boolibompa framstår som ”Snillen spekulerar”. Vi står nu inför frågan om detta är den radio stockholmarna vill ha eller om det är den radion programledarna vill göra. Möjligen kan det vara både och, men knappast varken det ena eller det andra. Och det är mycket oroande. Inte bara för stockholmarna och Sveriges Radio utan också för alla oss andra.PJ HarveyPJ Harvey!

Clos Diére cuvée II

Som för den uppmärksamme framgick av förra inlägget var er utsände i den av nostalgi och bortglömda minnen dallrande hågkomsternas halvimaginära värld nyligen och besökte sin arbetsplats 1988 – 2006. Som av en händelse hade samma kväll en god vän laddat upp med en rejäl köttskank och en Clos Dière cuvée II från 2000. Ett kul sammanträffande och självklart ett osökt tillfälle att på vinifierat säga några ord om den mindre kända cuvéen av Clos Diére.IMG_2519När jag kom till Domaine Christiane Rabiega, som gården då hette, gjordes där framförallt rosévin. Det såldes under gårdens namn och, i förekommande fall, på en ”andra-etikett” kallad St-Joseph (efter kvarteret där gården ligger). Det stod snabbt klart att om vi skulle lära oss något om vin gällde det att utveckla de röda och vita vinerna. Dessutom visade enklare kalkyler att vi sannolikt skulle göra ett bättre resultat om vi lyckades med konst- och vågstycket att etablera ett riktigt dyrt toppnummer på gården. Det toppnumret blev Clos Dière cuvée I, vilket vi ska be att få återkomma till i en senare post. Nu handlar det om cuvée II.IMG_2519

Med utgångspunkt från de druvor som fanns på gården gjorde jag bedömningen/chanstagningen att vi skulle kunna göra ett rent syrah-vin, något ovanligt i trakterna vid den här tiden, och ett, ändå ovanligare, vin på carignan och grenache, utan stöd från en tredje druva, som syrah eller cabernet sauvignon. Carignan ansågs vid den här tiden, och många år framåt, som något som katten släpat in och att vi satte druvan i högsätet var både impopulärt bland många av våra kollegor och något som andra tyckte var kokobäng. Att det skulle funka var jag övertygad om för jag hade sett en av mina läromästare, Miguel Torres JR, göra just ett sådant vin och sådär lagom plagierande hängde jag även på hans idéer om att lägga den där blenden på en mix av franska och amerikanska fat.IMG_2519

Medan cuvée I var ett vin för källaren, var cuvée II ett vin som skulle kunna behaga lite tidigare, kanske rent av strax efter buteljeringen. Samtidigt skulle det vara ett kvalitetsvin och hålla för många år i källaren. Över åren finputsade jag på ek-mixen och även om vinet alltid låg på franska och amerikanska fat kom både tunnbindare och lokala skogar/ursprung att ändras med tiden, liksom tiden på fat och själva druvmixen samt skördetillfället och macerationens längd. Komna till årgången 2000 satt allt på plats (och druvmixen hade stannat vid 60 % carignan, 20 % grenache, 20 % cabernet sauvignon).IMG_2519

En anekdot är att vi år 2000 även gjorde en Clos Dière ”American Blend”. Det var i princip en cuvée II (med lite mer cab) som vi skördade senare och gav mer tid i hårt rostade fat. Resultatet blev ett oerhört insmickrande och drickvänligt vin som kunde bälgas från dag ett. Skälet till att vi gjorde ”American Blend” var att det stod mig upp i halsen att så många vid den här tiden talade om powerviner som Bacchus gåva till mänskligheten och att vi som satsade på arbetet i vingården och att pilla så lite som möjligt med vinerna och snarare jaga balans och renhet än kraft och pondus framstod som gårdagens hjältar. I själva verket kan vem som hest göra ett powervin, även sopor till vinmakare, medan det är svårt att få till det där rena och balanserade uttrycket.IMG_2519

Men för Guds skull karl! Hur smakade Clos Dière cuvée II 2000? skrikfrågar nu kanske en och annan frustrerad HR:are med mer cuvée II i källaren än tålamod. Jodå, tackar som frågar, vinet var väldigt gott idag och hur bra det egentligen är förbjuder mig min falska blygsamhet att säga.

Hello Hooray!