Förbud mot skrytselfies! Nu!

En behöver inte vara en psykologins Einstein eller ens en doktor Spock för att förstå att alla som tar skrytselfisar i planets businessavdelning och liknande platser i bästa fall har haft det och förmodligen också fortsatt har det svårt; i värsta fall är de snarare retliga individer som mår bra av att tro att andra tycker de är fantastiska därför att de befinner sig i en business lounge eller liknande. Då detta beteende endast är att betrakta som sjukligt och vulgärt kräver vinifierat ett omedelbart förbud mot skrytselfisar!SelfiestickDen som nu trots förbudet hänger sig åt slika utsvävningar ska dels utsättas för en omedelbar skatterevision av det större formatet och ledd av en synnerligen grinig och hatisk inspektör, dels med brutal och omedelbar verkan förpassas till den i framtidens plan särskilt inrymda avdelningen för förkylda och barn. I den nyss nämnda avdelningen ska det vara tillåtet att ta selfies, förutsatt att selfietagaren inte använder sig av en selfiepinne eller plutar med munnen; skulle det straffkommenderade elementet bete sig på sett sådant vis, alltså bruka en förbjuden pinne eller hänge sig åt ohämmat munplutande, ska de regler som gäller för munplutande och selfiepinnsmissbruk med omedelbar verkan träda i kraft. Att det sistnämnda ställer krav på flygplatser och flygbolag att per omgående inreda för ändamålet lämpliga skampålar och liknande behöver knappast nämnas.

Vintips: vin av mig!

För några år sedan satte jag ihop El Rey Old Vine Garnacha (nr 2260, 79 sek) för den svenska marknaden. Vinet finns fortsatt till försäljning i Systembolagets beställningssortiment. Åren som gått har bara gjort gott och vinet är nu mer öppet än då det lanserades. Frågar ni mig så är det ett perfekt vin att alltid ha hemma – fungerar med allt från trendig och grillad vitkål via tacos till grillad korv.img_3913

I dagarna har Château de Brescou 2012 (nr 71705, 129 sek) släppts i beställningssortimentet. Det här är ett vin som ägaren till Domaine de Brescou och jag varsamt matchat fram – från plantering till färdigt vin. Riktigt färdiga med det är vi inte ännu, men redan 12:an ger en liten fingervisning om vart vi är på väg. Druvmix baserad på grenache, som framförallt kompletterats med syrah och carignan, men här ingår också lite mourvèdre och counnoise.img_2105

Resultatet är ett vin som alla dagar i veckan skriker grenache och som uppvisar ett, om jag får säga det själv, väl avvägt tryck trots sin inte fullt fylliga uppenbarelse. Det där sista har vi arbetat och arbetar mycket med avseende det här vinet: att få det fullödigt utan att dumextrahera, överdriva alkoholen eller skörda onödigt sent. Eller om man så vill: hålla det grenache-färgat och medelfylligt samtidigt som smakskjutsen ska vara åkbar.Dom de Brescou skyltFörtjänar att nämnas i sammanhanget att det så småningom kommer ett vitt syskon, baserat på grenache blanc, framförallt kompletterad med roussanne och marsanne och mindre andelar bourbolenc och clairette. Som övriga viner från Domaine de Brescou är Château de Brescou Terra Vitis-odlat och lågsvavlat.

Hög tid för Chopin!

En dag i Igor Putinlovs liv

– God morgon, Igor!

– God morgon, Alexander!

– Nej, idag är jag Svetlana!

– Ja, nu ser jag, god morgon, Svetlana!

– Vladimir har ringt, han vill att du ringer tillbaka.

– Tack, Svetlana, då ska jag göra det, sa han vad det gällde?

– Nationens intresse.

– Leve Ryssland!

– Leve Ryssland!

– Och så ringde han, Kent. Han vill också att du ringer tillbaka.

– Tack, Svetlana, då ska jag göra det, sa han vad det gällde?

– Nationens intresse.

– Leve Ryssland!

– Leve Ryssland!

– Sedan ringde någon från Sveriges Radio och ville ha en nyckel.

– Vad sa du då?

– Att du inte är dig själv idag och därför inte kan ta telefonen.

– Leve Ryssland!

– Leve Ryssland!

– Glöm inte att du ska hålla föredrag i retorik och argumentation på ”Framåt Sverige!” idag. ”Tala med sig själv, inte bara demens”.

– Åh nej, kanske glömmer jag vem jag är ibland, men sådant glömmer jag inte.

– Nej, du är faktiskt alldeles underbar.

– Leve Mig!

– Leve Mig!

– Leve oss!

– Leve oss!

Musik.

2014 vs 2015, renhet, bedömningar & årgångar

Årgångstabeller är allt som oftast gjorda i någons syfte och fortfarande i nådens år 2016 går vinbedömare på enkla tricks som primörprov från preppade fat och dito batchar. Att primörprov läggs tillrätta borde knappast förvåna någon, men tycks ändå göra det, och även om det nu inte skulle göra det bedömer många hela årgångar utifrån de här proverna. Nåja, det får vinbusinessen att rulla och ger oss något att tala om, som årgångarna 2014 och 2015 i Frankrike ställda mot varandra.IMG_1512Varför det? Jo, därför att de här åren, rent generellt, är väldigt talande och enkla att definiera. 2014 är grymt avseende vitt och rosa och uppvisar en unik, balanserad fräschör som vi sällan ser åtminstone i södra Frankrike. Samtidigt är de röda förvisso eleganta, strama och har allt som oftast ursnygg struktur men kan samtidigt sakna en del för att vara riktigt på topp. 2015, å andra sidan, är ett av de där omedelbara, runda ”kom-och-drick-mig-genast-åren”, ett sådant där år då de vita och rosa är för runda och flata och de röda så inbjudande att Parker skriker 101 poäng redan innan han fått näsan i glaset, lite grann som de röda från många håll 2009, alltså ett rödvin-för-dummies-år då det mesta som är någorlunda rent och välgjort blir mumsigt.IMG_1585År som 2015 är också ganska förlåtande. Det är inte lätt gjort att extrahera fel och direkta orenheter täcks ofta upp av insmickrande frukt och en fyllighet som slår gommen med häpnad, vilket inte gör ont alls. Den som har någorlunda rena druvor och inte dabbar sig alltför mycket i hanteringen får till ett hyggligt rödtjut och de vita och de rosa kommer slå dummies med häpnad då de lanseras tidigt året därpå. ”Oj, vad bra! Redan!” utbrister de och missar att de här vinerna kanske rasar ihop om två-tre månader och inte alls kommer vara så fräscha och pigga när högsommarvärmen slår till. Något både en och annan HR redan hunnit notera varför det nyss sagda är att betrakta som ännu en inslagen dörr i självklarhetens och erfarenhetens korridor.IMG_1268Vinerna från 2014 däremot kräver sin bedömare då vinerna är unga – vilket många fortsatt är – och, inte minst, sin konsument, då deras strama syror ska uppskattas. Ja, i grunden är 2014 och 2015 viner för olika konsumenttyper, eller möjligen olika tillfällen.IMG_0598Sett över lite längre tid har smaken, och hur man bedömer året, förändrats och förändrats igen. Eller kanske är det snarare modet och hanteringen som ändrats. Under 90- och 00-talen svängde smaken mot renare viner, mer frukt och högre alkoholstyrka. Kort sagt nya fat och tankar och sen skörd. Senaste decenniet är det nya det gamla, alltså lite funky viner, sådana de var på 80-talet. För att inte tala om 70-talet. Ett årtionde då vinerna från vad som på den tiden sågs som referensen för lagringsviner, Bordeaux, genomgick en kris.bildAffärerna gick inte så bra. Det saknades pengar. Arvsskatten var hög i Frankrike redan då. Utländskt kapital hade inte riktigt börjat strömma till ännu. Fat byttes inte ut i tid. Det slarvades. Jäskaren var inte alltid i toppskick. Det saknades flis. Mycket blev eftersatt. Vinerna sålde så där lagom bra. Har ni provat Château Margaux från det så länge så hyllade året 1975? Gör inte det. Ett riktigt lågvattenmärke både för slottet och Bordeaux. Inte så konstigt att Bordeauxerna inte stod sig så bra i Judgement of Paris 1976.IMG_1662Nog av. Idag har vi ett bredare utbud. Fler områden, producenter och viner. Fler stilar. Något för envar. Vilket gör mest varje år till något gott. För någon. Därför förtjänar de också att bedömas korrekt och det är nog bättre att ligga lågt till dess man säkert vet – man kan förvisso alltid fråga vinmakarna och producenterna och importörerna, men de har alla sina särintressen att ta hänsyn till så, nej, tala är silver och tiga guld när det kommer till snabba slutsatser avseende en ny årgång och på tal om det så förefaller 2016 vara som 2001 och 1989, i alla fall härnere i södra Frankrike.

Musik på det.

Clos Pegase lyfter igen

Har av olika skäl kommit att besöka Clos Pegase i Napa Valley några gånger de senaste åren. Här talar vi om en riktig klassiker som inrymmer både en fin kärlekshistoria, unik arkitektur och viner av bästa snitt, men som kommit på lätt dekis och nu är på väg tillbaka till de högsta höjderna.img_1849Men låt oss ta det från början. På 1980-talet gick en strid ström av pengar till Napa Valley. Många som tjänat en och femtio ville visa det genom att bygga någon form av monument över sig själv och då i form av en vingård. Nu kanske inte just det var den stora drivkraften utan lika mycket ren kärlek när Mitsuko och Jan Schrem gav sig i kast med projektet Clos Pegase. Bästa arkitekterna (tillsammans med San Fransisco Museum of Modern Art utlyste de 1984 en arkitekttävling som vanns av Michael Graves; bygget var klart 1987), bästa vinmakaren (legendaren André Tchelitscheff gjorde första årgången!) och så vidare och allt baserat på kärlek (vingården som heter Mitsuko spänner över 365 acre – en för var dag om året då Jan älskade sin Mitsuko, som han sägs ha sagt då han överlämnade denna gåva till sin hustru på hennes födelsedag, bara en sådan sak). En anekdot är att en del av Mitsuko’s Vineyard erbjuder samma jordmån som högra stranden i Bordeaux och här, menar många, kan man göra de bästa merlot-vinerna i Napa.img_1858Men som med så mycket annat här i livet finns det upp- och nedgångar för vingårdar och om ägarens/initiativtagarens engagemang svalnar eller om någon annan får ta över driften så går det där magiska om intet. Så skedde här på Clos Pegase, om ni frågar till exempel mig. Kanske berodde detta ytterst på att Mitsuko Schrem gick bort alltför tidigt i sjukdom. För några år sedan köptes dock gården av Vintage Wine Estates, en allt större spelare, som arbetar lite grann som Roederer i Europa, genom att köpa på sig familjeägda verksamheter, låta dem vara ungefär som de är men en eller ett par klasser över där de nyss var.img_1861I fallet med Clos Pegase har detta inneburit att gården rustats upp till sin forna glans och att vinerna i snabb takt tar sig tillbaka mot de höjder de en gång befann sig på. Avseende de vita är man där, när vi talar de röda så ja, de också, men de senaste årgångarna har ännu inte hunnit lanseras. Å andra sidan är redan 2012 och 2013 ett rejält snäpp upp och vi ser med spänning fram emot att de senaste skördarna ska nå oss i buteljform. Om detta kommer det finnas anledning att återkomma! (Clos Pegase viner finns ännu inte i Sverige, men de lär trilla in vad det lider.)img_1859Pegase.img_1873

Horses.img_1874

Ponny.img_1872

Riders.img_1899

Crazy horse.img_1860

Coop coolar till det

Plötsligt en dag fick Coop för sig att leka Socialstyrelsen. Det var någon konsult Marknad hyrt in som tyckte att det skulle vara lite mer ungdomligt och så. Coola Coop liksom. ”Kolla coola Coop”, skulle alla coola säga liksom. Och då, då skulle dom inte äta kött och så och alla på Coop skulle vara coola. Fast dom skulle fortsätta sälja skräpkött till extrapris. För egentligen, egentligen brydde dom sig inte alls om klimatet eller djuren eller något annat och något ansvar hade dom inte tänkt ta själva. Det hade dom så klart inte råd med. Dom ville ju bara vara coola. Vegancoola liksom. Klimatcoola liksom. Samtidscoola liksom. Det är också därför dom nu vill att vi uttalar Coop med c som i citron och inte som c i ko.bild

Musik!

Jeff Beck, säger bara det

Gubbgammal kommer så Jeff Beck med ett nytt album han skrivit tillsammans med Carmen Vandenberg och Rosie Bones. Albumet heter Loud Hailer, är fullständigt magnifikt och vi lyssnar på The Revolution Will Be Televised. Avnjut gärna tillsammans med en Chateau Montelena 2013, nr 71926, 379 sek. Det skulle Jeff gilla, och Carmen och Rosie.beck-vandenberg-bones

Bonus!

Kronos väv lanseras idag!

Idag lanseras romanen Kronos väv officiellt och det är en självklarhet att var sann HR införskaffar minst ett exemplar av boken och, oavsett om hen läser boken eller ej, talar väl om den samt rekommenderar den till envar. Er utsände bland de för sina sjuka mostrar bedjandes desperadoar och deras värld av välsmort munläder och air av övergivenhet  utgår vidare från att var HR ger bort minst ett exemplar av Kronos väv i julklapp eller på annat vis och att det exemplaret är ett annat än det i första satsen nämnda.IMG_2095Vi påminner om att Kronos väv är Lars Torstensons fjärde roman och att den utkommer efter en lång tids väntan sedan förra romanen, Skördeoffer. En väntan som fyllts ut av ett par vinböcker och en humordriven kokbok, samtliga utgivna i Sverige och Danmark, samt en bloggbok och en novellsamling (tillsammans med Bernt Danielsson). Så här lät det i pressreleasen, när den skickades ut härförleden:IMG_2093”Det går att läsa Kronos väv som en allegori över mänskligheten, som sitter fast i tidens garn, dömd att upprepa sig själv och till att begå nya bestialiteter mot sig själv. Eller så går det att läsa boken som vilken berättelse som helst. Oavsett vilket kommer läsaren att få bekanta sig med ett färgstarkt och omfattande persongalleri.

Historiska personer och händelser och vad som kanske är påhitt går in i vartannat. Världens bästa människoköttskock, den forne diktatorn Idi Amin och rugbyspelaren Jonny Wilkinson är några av dem som dyker upp på marknadsplatsen i den sydfranska staden Draguignan. Där möter de historiska personer som anarkisten Gabrielle Lisette Lamothe, konstärinnan Jeanette Douney, Napoleon Bonaparte och motståndsmannen George Cisson.

Lars Torstenson debuterade 1986 med romanen ”Anakolut”. Sedan dess har han skrivit drygt dussinet böcker, utgivna i Sverige och Danmark. ”Kronos väv” är hans fjärde roman. Författaren bor sedan 1988 i Frankrike, där han är verksam som författare och konsulterande vinmakare med världen som arbetsfält. En anekdot är att han bland annat utsetts till Vigneron de l’année av det ansedda mat- och vinmagasinet GaultMillau.”IMG_2092Boken finns att köpa i välsorterade bokhandlar – finns den inte hemma går det bra att beställa den, isbnnr 978-91-88257-67-3, Vulkan – eller via nätbokhandlar som Bokus, cdon, Adlibris och Snaplit.

Musik ur boken.

Förbud mot munplut & selfies på allmän plats

Eftersom det inte finns någon hejd eller ände på hur lågt människan kan sjunka, tvingas vinifierat än en gång slå näven i bordet och kräva förbud! Den här gången mot selfies i allmänhet och selfiepinnar i synnerhet och på allmän plats. Att den uppmärksamhetstörstande individen i sitt sorgliga tillstånd inte förmår inse att den ser patetisk ut där den står och ler in i en telefon, eller ändå värre plutar med munnen och håller huvudet på sned, må så vara, likaså att den nyss nämnde ter sig än mer patetisk då den låter leendet alternativt plutmunnen försvinna i samma stund som telefonen/selfiepinnen sänks, men det kan inte hindra samhället från att ta sitt ansvar för det gemensammas bästa.SelfiestickNu är det inte givet hur man bör bestraffa dessa selfiemissbrukande individer då de i grund och botten behöver vård och omsorg. Detta kan dock inte få hindra rättvisan från att ha sin gång. Kort sagt kan den som inte kan hålla sina selfielustar och – böjelser i schack i städade omgivningar, vilket torde vara allt förutom de mest privata sammanhangen, straffas på ett adekvat sätt och i väntan på att den tillredning regeringen nu kommer tillsätta malt färdigt föreslår vinifierat, att den som tas på bar gärning i färd med att ta en selfie skall utställas till allmän beskådan på närmaste torg, slagen i järn och under en tid som inte får understiga en månad, en tid under vilken det kriminella element ska pluta med munnen alternativt le, noterbart är att den tid som selfiemissbrukaren inte ler eller munplutar ska läggas till på straffets totala tid upp till en tidpunkt då den totala strafftiden uppgår till fyra år, i de fall då brottslingen stått slagen i järn och till allmän beskådan på närmaste torg under en tid om fyra år och en dag ska straffet anses vara avtjänat även i de fall då selfiemissbrukaren inte munplutat eller lett i tillräcklig grad; i de fall då selfiemissbrukaren använder en så kallad selfiestick, ska straffet ovan fördubblas; i de fall då selfiemissbrukaren lägger ut sin bild eller, i förekommande fall, sina bilder, på sociala medier eller liknande, skall en månad för varje publiceringstillfälle adderas till straffet.SelfiestickTill protokollet skall för ordningens skull tas att det är strikt förbjudet att ta bilder av sig själv tillsammans med en i bojor slagen plutmun och selfiemissbrukare. Överträdelse beivras och kommer, om vinifierat får bestämma, bestraffas med deltagande i ett avsnitt av Paradise Hotel, där den dömde ska vara aktiv i samtal och ränker på ett sådant vis att individen får uppmärksamhet i minst en kvällstidning och på Flashback forum; i de fall då det kriminella elementet inte lever upp till de förväntningar kriminalvården har rätt att ställa, skall straffets förlängas med ett nytt avsnitt för varje otillräcklig insats upp till fem avsnitt, i de fall då maxtiden om fem avsnitt uppnås och den dömde fortsatt inte levt upp till kriminalvårdens rättmätiga förväntningar skall brottslingen överföras till Let’s dance, där den skall vara kvar till det att Tony Irving menar att selfiemissbrukarmissbrukaren dansar tillräckligt illa för att få lämna programmet.ELPELP.

Mellanlandning

Ni undrar så klart vem jag är och vad jag gör här. Så klart. Vem jag är har inte så stor betydelse, men vad jag gör här verkar intressera många. Och ingen, ska jag kanske tillägga.

Helt kort i alla fall, för helt betydelselöst är det kanske inte vem jag är, eller vem jag var. Jag vet inte vem jag är, men jag tror att jag vet vem jag var, eller vad jag skulle göra. Eller. Allt är så förvirrat.

Jag vet att jag skulle flyga från Oslo via München till Aten, att jag landade som jag skulle i München och att jag gick från planet in i terminalen tillsammans med de övriga passagerarna. Väl inne i flygplatsens mage skingrades snart vår ofrivilliga grupp som maskrosfrön i vinden.

Någon sprang för allt vad tygeln höll mot en okänd gate, där kanske kanske inte nästa flight väntade på henne. Andra såg sig nervöst omkring och överlade med sig själva eller varandra om vad som nu skulle hända. De flesta löste saken på egen hand och begav sig snart med mer eller mindre tveksamma steg mot vad de trodde var rätt håll för dem.

Men mest liknade vårt uttåg ur planet och gaten en ordnad framryckning mot angivet mål, för de flesta verkade veta precis vart de skulle.

Pasco airport: bagagebandsvy

Själv kom jag att ställa mig att titta på en skäggig man i kakifärgade byxor med många fickor och med en hatt med korkar, som hängde där för att hålla sikten fri från myggor och andra insekter som lös med sin frånvaro, och en ryggsäck, som var så fullpackad att den hotade spricka i sömmarna. En ryggsäck som jag sett att mannen flera gånger kört in i andra passagerare när han svängt runt i folkmassan som vore han utan puckel och tog ingen plats alls. Skälet till att jag iakttog honom var att han stod och tittade sig förvirrad omkring mitt i den allmänna rusningen, som om han blivit över när alle man – kvinnor och barn först! – rusade till livbåtarna.

”Kan jag kanske hjälpa er?” försökte jag på engelska. Det fungerade sådär. Mannen var holländare tror jag, och trodde inte att han alls varit med planet vi kom med, för om han var klädd som han var, vad gjorde han då där? På en flygplats? I München? Jag frågade honom om han inte hade packning i ryggsäcken.

”Vilken ryggsäck?” svarfrågade han.

”Den ni har på ryggen,” svarade jag.

”Jag har ingen ryggsäck, varken på ryggen eller någon annanstans!” svarade mannen, ganska vresigt för att vara ärlig.

”Nej, så klart inte,” sa jag av en ännu idag outgrundlig anledning och föreslog att vi skulle försöka hitta någon som kunde hjälpa honom tillrätta. Han förstod inte riktigt vad som skulle vara poängen med det, var man förlorad så var man, tycktes vara hans devis.

”Nåja, här kan ni ju inte stå,” försökte jag.

”Inte? Och varför inte det? Är ni någon slags ordningsvakt eller polis som går omkring och säger åt folk vad som går för sig och vad som inte går för sig? Och den där ryggsäcken ni tjatar om, vad menar ni med det? Ni verkar ju inte riktigt klok!”

Komna så här långt ledsnade jag på mannen och lämnade honom utan ett ord. Bakom min rygg hörde jag honom skrika okvädinsord och förbannelser över mig och mitt beteende.

När jag gått en bit insåg jag att jag var mol allena i den långa korridoren som ledde vidare mot flygplatsens andra terminaler och gater. ”Som ett övergivet skepp i stormen, nej lugnet! Lugnet efter stormen!” minns jag att jag tänkte med ett leende. Det var ungefär då jag också började fundera över vart jag själv var på väg. Det kan låta dumt, men det kan ju bli på det där viset. Visst, jag skulle till Aten. Det visste jag nog. Men hur? Och vart skulle jag nu?Buss, Frankfurts flygplatsSjälvklart fanns svaret på de där frågorna i min axelväska, en kär ägodel, som jag köpte i Marocko för många herrans år sedan. I Marrakech. Bazarvara. Kamelskinn, påstod mannen jag länge och väl köpslog med om väskan, innan jag fick den för halva priset och han gjorde en riktigt bra affär, gissar jag. Det var tider det, när jag var i Marrakech.

Den var ganska ljus i färgen till att börja med, väskan. Nu, när jag stod där i terminalen och spejade efter en bänk att sitta ned på, var den betydligt mörkare. Rent av lite svart i kanterna, och axelremmen hade jag fått laga två gånger. Dels direkt när jag kom hem från Marocko, då för länge sedan, jag vill minnas att jag lagt för tunga saker i väskan, dels efter några år, jag var på semester i Odense då av alla platser, jag ville så gärna se HC Andersens stad och hus och det var en resa jag hade råd med.

Jag kan inte minnas att jag någonsin haft det gott ställt, men en och annan resa har det blivit. Semestrar. Aldrig arbete. Det har inte varit mig förunnat att resa i arbetet. Remmen gick i alla fall av där i Odense, bara sådär. En skomakare i Oslo lagade den åt mig och den håller fortfarande, hoppas jag – jag bytte bort den, när jag senare sprang på den där vresiga mannen igen. Då hade jag kommit fram till att jag hade större användning för en ryggsäck än en ganska ömtålig axelväska i kamelskinn. Mannen hade inget emot att byta väska med mig. Han var nöjd rent av. ”Ni är tokig, människa!” sa han, ”Jag har ingen ryggsäck! Vill ni ge mig er fina axelväska är det ert problem!”

Så nu har jag hans ryggsäck. Den är väldigt praktisk. Rymmer mycket. Har många fack. Fungerar vid behov som kudde. Och skulle jag bli överfallen kan jag alltid slå till våldsverkaren med ryggsäcken.

Jag hittade en bänk att sätta mig på, lade axelväskan i knät och letade efter min biljett och min resplan och fann snart vad jag sökte. ”Flight UA 344, Aten, 16.40,” läste jag. Så var det ju. Egentligen en Lufthansa-flight, hade jag förstått när jag bokade biljetten hemma i Oslo, men jag fick ett bättre pris om jag köpte den via United Airlines så då gjorde jag det och nu var det inte en LH, alltså Lufthansa, utan en UA, alltså United Airlines, flight. På papperet, vill säga, för IRL var det samma flight. Om jag förstått allt rätt när jag bokade.

Mer än en gång har jag funderat över om de problem jag har idag i grund och botten har att göra med att jag bokade min resa på egen hand. Trots att jag inte hade kompetens för att göra det. Men vem har kompetens att boka en resa själv? Ja, såvida hen inte är en mycket van resenär eller har arbetat professionellt med resor? Hur ska man veta vad som är bäst? Att det ena alternativet är bättre än det? Och hur undviker man att bli lurad på extra avgifter för bagage och outskrivna boardingpass och allt annat som flygbolagen lägger på sedan du tror att du hittat en billig och bra biljett?

Jag har den förvirrade, vresiga mannens hatt också! Min gamla baseballskeps var aldrig någon kär ägodel för min del. Rent av avskydde jag den. New York Mets. Inte mitt lag. Har inget baseballag, har aldrig förstått sporten. Den skavde i bak, kepsen. Den nya hatten sitter som en smäck – jag älskar att säga det om min hatt! – och den är så bra för skakar jag lite på huvudet så rör sig korkarna så alla mygg och insekter som svärmar runt här om nätterna aktar sig för mitt ansikte.

Hursomhelst så stoppade jag ner biljetten och resehandlingarna i axelväskan igen och började gå bortåt i terminalen i jakt efter en informationstavla eller någon att fråga varifrån min flight skulle gå och hur jag skulle hitta dit. Jag minns inte hur länge jag gick, men jag gick långt, och länge. Inte en människa såg jag. Så konstigt var nu inte det, tänkte jag, sådan brådska alla haft var det inte konstigt om de redan var långt härifrån. Att det borde komma resenärer också åt mitt håll slog mig inte förrän det faktiskt började komma resenärer åt mitt håll. Stressade, högröda i ansiktet, småspringande med vild blick, på jakt efter nästa flight, och i kölvattnet av den stressade och medvetna eskadern kom alla de där som eventuellt visste vart de skulle. Allra sist släpade de sig fram som inte direkt brydde sig eller trodde att de hade all tid i världen på sig.

Jag kände mig skönt avslappnad, där jag gick som vore jag stormens öga.

Efter ett tag, jag kan inte minnas hur länge, eller hur långt jag gått, eller var jag gått, kom jag fram till en informationstavla. Den förkunnade både det ena och det andra och de flesta som stannade upp – svettiga, flämtande, virriga – hittade snart vart de skulle. ”F 24!” skrek en man till sin väntande familj, som satte av som en målsökande robot mot den av spanaren angivna positionen. ”G 03,”sa en kostymklädd man med attachéportfölj mest för sig själv och satte med raska steg av åt sitt håll. ”Jag har hittat det, Madrid, F 14!” ropade en man förnöjt till ett kvinnligt ressällskap, som kanske var hans hustru, eller kanske en kollega, eller en älskarinna, eller kanske hans syster, alldeles oavsett tror jag att han kände sig duktig när han skrek det där.

Själv kunde jag inte hitta min flight hur jag än letade så jag gick vidare i hopp om att kunna finna en informationsdisk. Och se! Den som söker, den finner. Som en oas för den törstande i öknen låg där plötsligt en lång disk med flera markvärdar och –värdinnor redo att ta emot vilsna resenärer. Framför dem ringlade flera långa köer. En för varje värd eller värdinna. Jag ställde mig i en. Kvinnan framför mig sa ”Det tar tydligen tid”.

”Jaså,” sa jag.

”Ja, jag har hört att folk stått här i flera dagar.”

”Men hur kan det vara? Missar man inte sitt plan då?”

”Jo, det är problematiskt.”

Kvinnan hade rätt i det där. Vill minnas att det tog oss båda upp emot en vecka att komma fram till en värd eller värdinna. Lite retligt var det att just som jag kom fram var värden framför min kö tvungen att gå hem. ”Ni klagar på att ni fått vänta lite! Jag har arbetat här i tio timmar! Övertid två timmar! Knappt hunnit äta! Ni klagar men ni vet inte vad ni talar om! Nu går jag hem! Vi måste också få vara lediga ibland!” skrek han och blängde ilsket på mig.21st century schozoid manJag hade inte så mycket att välja på annat än att tillbringa ytterligare en natt där i kön och det var ungefär då lyckan började le mot mig för det var då mannen med ryggsäcken kom förbi och bytte väska med mig. Ryggsäcken fungerade utmärkt som huvudkudde, och jag sov som ett nyammat barn till dess personen som stod bakom mig i kön, en rödhårig man som bara pratade obegripliga språk, sparkade på mig och lät ovänlig. På något sätt förstod jag att det äntligen var min tur och jag studsade upp och lade fram mitt problem på disken framför den värdinna som nu tagit plats bakom disken.

”Jag ska till Aten, med UA 344, häromdagen klockan 16.40,” sa jag. Hon tittade på mig en stund, så bad hon mig om min biljett.

”Papperen, tack!” sa hon.

Hon tittade på mina dokument, lade pannan i djupa veck, skakade på huvudet, frågade kollegan vid sidan om i disken, viskade lite med honom, sneglade på mig och skakade på huvudet, tog telefonen, ringde någon, pratade länge, lyssnade länge, pratade lite.

”Den här biljetten är inte giltig längre. Ni skulle rest för länge sedan.”

”Men jag hittade ingen flight och därför har jag stått här och väntat. Därför är min biljett kanske gammal.”

”Ja.”

”Ja, vad?” sa jag efter en stunds tystnad.

”Ja, ni har rätt, er biljett är gammal.”

”Vad ska jag göra då?”

”Det är ert problem.”

”Ja men det fanns ju ingen information om min flight och så stod jag här och väntade och vart ska jag ta vägen om jag inte kan flyga vidare? Här kan jag ju inte stå!”

”Nej.”

”Nej, som i här kan du inte stå?”

”Ja.”

”Men vad ska jag göra då?”

”Som sagt, det är inte mitt problem. Var vänlig lämna plats för nästa i kön.”

Komna så här långt hade kvinnan i disken fått alla de som stod närmast bakom mig i kön, särskilt den rödbrusige mannen med det konstiga språket, på sin sida, och de runt omkring, i de andra köerna, såg också ut att vara irriterade på mig. Det kan man förstå, de ville ju fram och komma vidare på sina respektive resor. Själv tänkte jag att det inte kunde vara mitt fel att min flight inte fanns anslagen på informationstavlan, då förra veckan. Någon måste ta sitt ansvar på flygplatsen och på flygbolaget.Buss, Frankfurts flygplatsEfter att ha letat i vad som kan ha varit högst fyra-fem dagar hittade jag en annan informationsdisk. Medan den första tydligt haft en inriktning mot resorna och att hjälpa resenärerna komma rätt, vände den här sig snarare till den som hade klagomål eller förslag till förbättringar. Effektiviteten här var imponerande. Medan jag fick vänta en vecka förra gången gick det på mindre än två dagar att komma fram till en vänlig person, som gemytligt leende frågade mig vad jag kunde ha på hjärtat. Jag förklarade att jag blivit strandsatt och inte visste vad jag skulle ta mig till nu.

”Jag förstår. Det är ett elände det där när flighterna inte kommer upp på informationstavlan. Man vet inte vad man ska göra, vart man ska gå. Ja, man vet inte ens om man alls hade någon flight att passa.”

Mannen, en stor, rund och präktig sälle med ett månansikte och ett ständigt glatt leende såg på mig med sina milda hundögon och lade trots det ständiga leendet pannan i djupa veck och huvudet på sned och fortsatte:

”Dessvärre är det här inget unikt och vi gör vad vi kan för att komma tillrätta med problemen.”

Sedan blev det tyst. Han bara satt där och log och veckade pannan och höll huvudet på sned och tittade på mig med sina hundögon.

”Och?” försökte jag.

”Och?” svarade han, utan att röra en min eller ändra huvudets position.

”Ja, vad ska jag göra?”

”Det, min vän, är inte mitt problem,” svarade den månkindade och när jag började gråta vidtog han i mild ton:

”Seså, att stå här och gråta hjälper inte, är loppet kört så är det och det är många som behöver vår hjälp och som jag sa så gör vi allt vad vi kan för att komma tillrätta med de här problemen, det är allt jag kan säga och allt jag kan lova är att vi gör så gott vi kan. Nästa!”

Hur länge jag sedan virrade runt i flygplatsens alla korridorer och skrymslen vet jag inte och jag vet inte hur jag blev av med min ryggsäck, ja, jag vet inte vad som hände förrän en man plötsligt dök upp ur ingenstans och frågade på ett språk som jag inte riktigt kunde minnas men som kanske var engelska:

”Kan jag kanske hjälpa er?”