Nej!

-God dag.

-God dag.

-Ni ser inte kry ut.

-Nej, jag…

-Jaså, så ni mår bra?

-Nej, jag…

-Så ni mår alltså dåligt. Varför sa ni inte det då? Är ni dum?

-Nej!

-Så klart! Hade ni varit dum hade ni knappast svarat nej.

-Nej.

-Så ni menar att svaret nej kan tas som ett tecken på intelligens?

-Nej, det m…

-Är det kanske det som skiljer människan från djuren, att vi kan svara nej?

-Nej, ni…

-Men då kanske ni skulle fundera över vad ni säger. Ni säger ju nej hela tiden!

-Nej, det…

-Jo, det gör ni!

– Nej, det…

-Jo!

-Nej!

-Vad sa ni nyss då? Vad säger ni hela tiden? Om inte nej?

-Nej, inte…

-Ni är med råge den dummaste person jag träffat på på år och dag. A dieu med er!

-Adjö.

Ett oväntat möte med Ulla Britta Ramklint

”Jo, jag är elak,” insisterade hon. Runt om sorlade matsalen på Villa Långbers och mitt emot satt hennes assistent Luisa och log. Första gången hon dök upp var kvällen före det att det litterära evenemanget ”Kalas & Kultur i Tällberg” tog sin början. Hon hade siktat in sig på den mindre matsalen med tillresta författare och förlagsfolk. Det var ju där hon hörde hemma. Tidigare copywriter, frilansande reporter och reseskribent i Europa och Nord- och Latinamerika. Och författare till drygt dussinet böcker. Vackra, små, poetiska, skulle det visa sig. Utgivna på Ellerströms och Pequod Press.img_2457”Nej, det tror jag inte, att du är elak,” sa jag och tänkte att jag också skulle vara irriterad om min resa till Tällberg förbistrats av kroppslig skröplighet och oförstående konduktörer på tågen med alltför korta stopp för den som ville hinna på. Eller av. img_2451

Hon hade svårt att komma på i Linköping, och hon blev utskälld när hon tog för lång tid på sig att stiga av i Tällberg.  img_2446

Och när hon ville ansluta till sina kollegor var det ju så att hon inte var inbjuden. Den här gången. Hon var där som gäst på evenemanget. Och nu satt vi där, nästa kväll, och åt middag tillsammans. Vi inbjudna författare och förlagsfolk hade lottats ut till platser vid borden, där betalande gäster satt och ville ha en stund av vår tid och kanske också våra historier. Eller så var de bara nyfikna på vem som kunde tänkas dölja sig bakom det och det namnet. Somliga var ju mer kända än en mindre bekant författare som jag, ja, till och med mer kända än Ulla Britta Ramklint. Däremot var knappast någon tyngre än henne. Eller mer intressant.img_2470

Så där satt jag och fick, trots att jag inte betalat för det, ta del av en spännande författares liv och verk. Hon hade bott i Tanger. När det var en internationell zon. Och Chicago. 18 år. Varit gift där. I Chicago. I Tanger bodde hennes då tilltänkta svärfar. Av honom skulle hon få det vackraste halsbandet i staden, ”med undantag för Hudsons förstås” (jag frågade inte vilken Hudson, utgick från att det var en jetsettare bland andra i den för oss idag bortglömda världen som Tanger var 1923 – 1956, då den administrerades av Frankrike, Spanien, Storbritannien och Italien; tiden Ulla Britta talade om bör ha varit då staden dessutom var ett ökänt smugglingscenter). Hon fick aldrig halsbandet för svärfar in spe reste tillbaka till sitt Spanien och begick självmord där.fullsizerender

Nog av. Böcker. Hela sitt liv har Ulla Britta skrivit. Rest. Levt. Frilansat. Reseskildringar. Nyhetsrapportering. När hon var 64 år debuterade hon 1992 med Europa magica. Sedan dess har det blivit ytterligare ett drygt dussin böcker och plötsligt langade hon ur sin handväska upp en liten, fin sak med titeln ”I utkanten av Luigi Capanna”. Tänkte säga ”aha, Luigi Capanna”, men risken var alltför stor att Ulla Britta känt karln eller åtminstone hade sådan råkoll att jag snart skulle avslöjas som den charlatan jag skulle vara om jag utgav mig för att ha en susning. fullsizerender

Luigi Capanna, visade det sig, föddes fattig och eländig 1866 utanför Amatrice – staden som förr möjligen var känd för sin pastasås men numer är mer känd för den stora jordbävningen förra året. Denne Luigi mer eller mindre enleverades av den rike greven Florimundo de Basterot, blev dennes tjänare och förtrogne, och när senior dog gick Luigi i sonens tjänst, också en greve Florimundo de Basterot. Capanna gjorde så bra ifrån sig att han fick gåvor och dricks från höger och vänster och med tiden blev han själv en rik man – låt vara att allt föröddes under Andra världskriget och han blir då lika fattig som han varit under det första.fullsizerender

Om detta, och mycket mer, berättar Ulla Britta i sin bok, och tur var att jag inte låtsas veta något jag inte visste för visst hade Ulla Britta en mer eller mindre direkt koppling till huvudpersonen via danska vänner i familjen Tyge Bendix, men det är en annan historia och nu får det vara nog för idag. Jo, en sak till: ”I utkanten av Luigi Capanna” av Ulla Britta Ramklint och utgiven av det lilla Malmö-förlaget Peqoud Press är en vacker, välskriven, närmast poetisk bok med en lagom berättad historia, vackert illustrerad av den i Lund verksamme polske konstnären Andrzej Ploski. Rekommenderas.img_2470

PS Och nej, Ulla Britta Ramklint är inte elak. Men väl värd att lyssna på.

Musik!

Torsdagstext på tisdag

Förspelet

Hustrun: Jag vet att du inte provat på det här förut, och att det skrämmer dig…

Mästerkocken: Mhm.

Hustrun: Men du kommer gilla det. Jag lovar.

Mästerkocken: Jag vet inte, jag…

Hustrun: Det är inte farligt. Jag lovar!

Mästerkocken: … det känns inte helt okej för mig det här.

Hustrun: Vare sig du gillar det eller inte så är du en vuxen man och vuxna män gör sådant här.

Mästerkocken: Så där säger du alltid. Alltid. Och sedan är det betydligt mer krävande, och farligare, och otäckare, än du ens antytt i de få brasklappar du lägger in mellan allt det där ”tycka om”, ”enkelt” och ”alla kan göra det”.

Hustrun: Ibland blir jag såå trött på dig.

Mästerkocken: Värst är det där med att alla vuxna män gör det.

Hustrun: Suck, jaja, du gör som du vill. Jag åker på affärsresa nu och förmår du inte läsa innantill på en burk så får du väl göra samma gamla påstortellini som alltid! Men kom ihåg att det är av omtanke och med kärlek som jag köpt burkarna med ärtsoppa i ett vad det verkar fåfängt försök att få dig att i någon mån variera din kost när du är på tumanhand med dina egon.

img_2464

 

Akten

Ärtsoppa. Hur gör man ärtsoppa? Läs på burken, sa Hustrun. Det är tveklöst ett gott råd som er utsände bland de puttrande grytornas förrädiska värld fylld av grynnor och misstag härmed skickar vidare till alla HR:are. Skulle någon mot förmodan och bättre vetande trots allt skrida till verket utan att ha läst på burken, vill den nyss nämnde varna för att det då kan hända att denne någon som en vettvilling agerande bara häller upp ärtsoppburkens innehåll i en gryta på spisen och brassar på med värme i kraftfulla doser och det som då händer är att det snart börjar osa bränt och att delar av ärtsoppan görs oätbar genom att den förvandlas först till klister och därefter till ett med grytans botten.

img_2462

Så hur gör man för att göra rätt? Ja, som sagt: läs på burken och agera utifrån de upplysningar som där står att finna. Till exempel är textens förslag att blanda ner en halv burk vatten i grytan, där ärtsoppburkens innehåll ligger och törstigt trånar efter sällskap, ett bra förslag och definitivt något som är värt att ta fasta på. Vill i samband med det tillägga att soppan inte som tvåtaktsolja för utombordare, gräsklippare och motorcyklar är självblandande, vilket man givetvis lätt kan få för sig. Således hjälper det inte att ställa en gryta med ärtsoppburksinnehåll och vatten på plattan i orört sällskap. Det enda som kommer hända är att vattnet bubblar och fräser medan burkinnehållet agerar på samma sätt som nämndes i förra stycket.

fullsizerender

Med andra ord är det bara halvrätt att hälla vatten i grytan. Hemligheten, som vi nu på ett närmast filantropiskt vis delar med oss av till våra trogna HR:are och som kanske kan förvåna en och annan, är att konstant och bestämt röra om i grytan med en slev, eller, om slev saknas i hushållet, ett slevliknande föremål, så att ärtsoppburkens innehåll effektivt beblandar sig med vattnet. När detta skett antar allt en slags soppliknande konsistens och det är den, inte vattnet runt de orörda öarna av ärtsoppbruksinnehåll i stycket ovan, som bubblar och fräser.

img_2466

Låt puttra ett tag under vildsint omröring – ett litet mått av desperation är på sin plats här och den som fått kassera två brukar för att nå hit har vett att inse vikten av att det inte skiter sig en gång till. När det börjar ryka och puttra antar soppan en varm form och det är, såvida inte ärtröran äts direkt ur grytan, dags att servera. Häll då upp röran i en skål, tillsätt lite senap och njut hämningslöst. Därför att vi är värda det!

img_2467

Present Tense.

2003

När man gör vin är det inte bara det innevarande året som påverkar årgången. Druvans embryo finns på stocken redan året innan och då naturen rör sig i cykler beror utfallet också på denna; en torr cykel medför mindre volymer och kanske mer koncentration (förutsatt att mognadsprocessen inte bromsas eller rent av avbryts av torkan) och en mer nederbördsrik period föder med större lätthet fruktiga aromer och ökar volymen med viss risk för lägre koncentration.img_2336Årgången 2003 inföll under en torr cykel i södra Frankrike, där undantagsåret var 2002 – ett år som bortsett från att det var ovanligt svalt under sommaren bjöd på mycket nederbörd och mycket hagel och många stormar med blixt och dunder. Med andra ord påverkades 03 både av det svala och nederbördsrika 02 och den torra och varma cykeln som då rådde. Mer i detalj kunde vi på Domaine Rabiega och Château d’Esclans – de båda gårdar jag då gjorde vinet på – konstatera att det varmt, väldigt varmt, och torrt, väldigt torrt. Inget regn alls och riktigt varmt från våren till efter skörden.IMG_1586År med torka och värme innebär i de här trakterna att risken för bränder, stora bränder, är ständigt överhängande. Skogsbranden i Västmanland häromåret är vardagsmat härnere och är skälet till att brandförsvaret har ett flertal plan och helikoptrar som de kan vattenbomba med, och skogarna övervakas ständigt både från luften och marken.10940415_1583439691893025_5871997061250902770_nMedan vi klarade oss från bränder i Rabiegas närhet drabbades Château d’Esclans på ett tämligen direkt vis av en omfattande brand i trakterna av gården, som ligger mellan La Motte och Callas. Några byggnader strök inte med och som vinfälten utgör effektiva brandgator nöjde sig branden med att nagga oss i kanterna. Något hektar stockar torkade ut och gav ingen skörd 2003 medan ytterligare några hektar fick skördas separat då de rökskadats. Förlusten mätt i volym motsvarade ungefär det som vildsvinen, som kraftigt förökade sig under 90-talet, åt upp varje år – 2003 åt de däremot inte upp något alls eftersom skogarna runt gården brann ner varmed vildsvinen, och andra fyrfotingar, tog det säkra före det osäkra och flyttade till skogstätare trakter.craignan-hostDet var nu inte bara södra Frankrike som upplevde en ovanligt varm och torr sommar 2003. Det gällde även stora delar av Europa och inte minst övriga Frankrike, där så många åldingar dog av värmeslag att president Chirac ville att fransmännen hädanefter skulle arbeta gratis Annandag Pingst så att staten kunde skänka lönerna från den dagen till äldrevården och då framförallt till nya klimatanläggningar (detta resulterade snart i att var och en fick välja om den villa arbeta gratis på Annandagen eller om den hellre var ledig och idag verkar de flesta arbeta för egen räkning). I trakterna av det normalt tämligen gröna Grenoble såg det ut som en skogsbrand dragit fram i slutet av augusti men det var ”bara” torkans effekter som stod att utläsa i de kala träden och det brända gräset.IMG_2210

Vinmakarna i de svalare delarna av Frankrike var bekymrade. Ett sådant här år hade de aldrig upplevt tidigare – i områden som är beroende av hög syra och inte alltför hög alkohol/sockermängd, som Champagne och Cognac, talade man om ett katastrofår – och visst fick de problem när de togs på sängen av mognaden och plötsligt hade mer socker i druvorna är kanske någonsin förr i kombination med den lägsta syran de skådat. Det sista sagt med förbehåll för flera undantag där torkan stängt av mognadsprocessen – blir det för torrt fokuserar vinstocken på att överleva och slutar försöka få sin frukt att mogna. Med andra ord satt många i de svala områdena med antingen ganska klumpiga och platta viner eller så var de direkt usla i sin lika gröna som paradoxala omognad.Meteo FranceI södra Frankrike, där vi är vana vid den här typen av år – låt vara att 03 var extremt på många sätt – hade vi lättare att hantera situationen. Samtidigt gällde för den som ville optimera kvaliteten att snabbt läsa av året och följa naturens nycker. För egen del kände jag tidigt att förutsatt att stockarna inte skulle stänga ner sig – risken var mindre på våra båda gårdar där vi arbetade utan kvävegödning och med låga skördeuttag – så skulle vi korta ner macerationstiderna och bejaka årets lätt svulstiga sidor. Sagt och gjort.IMG_0816Vitvinerna blev sådär. Ganska självklart. Vi hade förvisso kunnat panga på med syra-tillsatser men det resulterar allt som oftast i att vinerna upplevs som enklare än de egentligen är alternativt som obalanserade. Istället bejakade vi det svulstiga också här och fick fram ett antal ganska maffiga vitingar som var okej utan att ha syran för ett riktigt långt liv. Ett trick man alltid kan arbeta med är att hantera den naturliga koldioxiden som uppstår under jäsningen och låta mer av den vara kvar vid buteljeringen, varmed vinet också upplevs som friskare. Självklart blockerade vi också den malolaktiska jäsningen.Mourbase

Det som ovan sägs om vitvinerna gällde i stort även för de rosa, där ekfatslagrade ”Rochêne”, alltså det som idag blivit ”Garrus”, klarade sig bäst – kort sagt passade det maffiga in på det här ekiga rosévinet som också i mindre utsträckning än många av de övriga roséerna var beroende av syran.carbaseRödvinerna blev genomgående riktigt bra. Mer Nya världen kanske än europeiska ibland, detta i och med att vi på UC Davis-vis arbetade med övermogna aromer, till detta nödda och tvungna. Ganska kul. Ett vin som ”Carbase”, gjort på ren carignan på Château d’Esclans, blev riktigt mumsigt men tappade det mesta av sin unicitet (svarta vinbär med lingontopp och en rejäl syraskjuts) och det var påtagligt hur lika varandra – inom rimliga gränser – de tre endruvsvinerna på Château d’Esclans blev (Carbase, Mourbase och Grebase). Övermognaden gjorde dem rundare och mumsigare men också mindre personliga och spännande och mindre intressanta att kombinera med mat.hagelPå Domaine Rabiega, där eländesåret 2002 var enda gången jag fick ta det drastiska och nedslående beslutet att inte göra någon röd Clos Dière, kastade jag mig girigt över 2003 – äntligen en röd Clos Dière igen! Det året som föreföll och fortsatt förefaller mig mest likt 03 var och är 1990. Slutresultaten 90 och 03 kom därför föga förvånande att påminna om varandra och lika nöjd som jag var 90 var jag 03. Tack vare det strama 89 och det synnerligen svala 02 fick båda åren med sig en släng av det som det egna året inte innehöll. (89 och 90 följde för övrigt på två nederbördsrika år, där 87 dessutom var ganska svalt.)img_2336Tänkte på allt detta när jag öppnade en 2003 Clos Dière häromdagen. Flaskan hade legat ganska länge i vinstället i köket och hade med andra ord inte lagrats perfekt det senaste året. Nu oroade inte detta mig. Precis som 90, som fortsatt är vid mycket god vigör, kommer 03 (Clos Dière) hålla länge, ja, faktum är att en svalt lagrad flaska fortsatt är långt från sin peak. Den här delvis kökslagrade versionen var kanske lite mer utvecklad men gjorde oss inte besvikna. Tvärtom. Kraftfullt, begynnande mognad, stor komplexitet och smakrikdeom, massvis av frukt och en nu väl integrerad ek som bär upp frukten på ett sätt som gör året rättvisa. Måste erkänna att det känns galet skönt att öppna en flaska vin och bara känna att ”wow, det året satte jag i bull’s eye”. Det där sista kan nu låta både övermaga och skrika ut att här har vi en som saknar självkritik. Kanske är det så. Å andra sidan tror jag att de flesta av oss som försökt/er göra riktigt bra viner är så självkritiska att vi också måste få jubla när det känns alldeles rätt – de flesta åren gör det inte det och då tiger ohälsan still.

Zager & Evans.

Bilder ur romanen Kronos väv

1. En vanlig vinterdag på Madame Soulignes café ”Café Soulignes”, där Achille Debussy sitter och tittar ut över La Place du Marché i Draguignan.15621883_1859445290959129_4430240407531352444_n2. Grande Rue där Jean-Yves Gentil irrade omkring sedan hans luktsinne drivit honom i fördärvet och där motståndsmannen och ortens stora hjälte Georges Cisson gjorde sig till en skugga då han var i Draguignan för leverera Témoignage och dela ut order på nr 42.fullsizerender-3Musiken Achille hörde på Rue Georges Cisson och den han hörde på huvudgatan Boulevard Georges Clemenceau.

 

 

Gör din egen vägkrog hemma!

Idag ska vi i Köksskolan lära oss att återskapa den omisskännliga känslan av vägkrog hemma i vårt eget kök! Många blir säkert inte bara uppspelta av detta utan också en aning ängsliga: Hur i hela fridens namn kan man återskapa äkta vägkrogskänsla i det egna köket? Svaret är att det inte är snutet ur näven, men den som in i minsta detalj följer anvisningarna nedan kommer att lyckas, och om du känner dig orolig mitt under pågående procedur: Kom ihåg att du har en mästerkock vid din sida!img_2340Så här gör du för att skapa din egen vägkrog:

1.Ställ en stor stekpanna på spisen.

2.Dra på maximal värme.

3.Häll rikligt med matolja i pannan.

4.Skiva snabbt som ögat lite redan kokt potatis som du hittar i kylskåpet och släng potatisbitarna i pannan.

5.Plocka fram ett bacon-paket som du också hittar i kylen, öppna det och lägg baconbitarna i pannan, tillsammans med potatisen. Låt sjuda.

6.Knäck två ägg, ett i taget, och placera innehållet, helst utan skalrester, i pannan, sjud tillsammans med potatisen och baconet.

7.När det börjar lukta vägkrog ställer du fram tallrikar, bestick och glas på köksbordet. Dekorera med en flaska pilsner.

8.När Hustrun (Maken i förekommande fall) kommer hem, gör som hen säger och sätt på köksfläkten och öppna ett fönster.

9.Klart att servera!

Musik!

Tidernas bästa musikvideo?

Tidernas bästa musikvideo, går den ens att utse? Är det kanske någon gammal Thomasroberto-rossellini Dolby? Som Hyperactive här? Nej, så klart inte. Vi vet alla att tidernas musikvideo producerades i spåren av den italienska neorealismen och att den innehåller a-l-l-t. Spänning, fart, fläkt, hjärta och smärta, åtrå, till och med en cykelstöld och en punktering. Här är den: tidernas musikvideo!

Vintips inför Nyår!

Dessvärre och av lättförklarliga skäl har inte alla Systembolag alla viner i sitt lokala sortiment. Desto bättre är det enkelt att beställa om man är ute efter något som saknas på plats. Detta kan man antingen göra via Systembolagets hemsida eller direkt i butiken. Nämner detta för er som ännu inte sett om ert hus inför de stundande storhelgerna. Ska ni hinna få hem något till jul börjar det brännas. Däremot kan ni klokt och framsynt beställa det som tarvas inför Nyårshelgen. Nedan följer några tips på lämpliga produkter för den som tänker slå klackarna i taket så grannen ovanpå ringer polisen. (Självfallet kan även ni som är mer sansade i ert nyårsbeteende också med fördel ta del av de här produkterna.)img_0693Vi inleder med lite bubbel till snittarna med lax, paté respektive kruskagotter och tar då sikte på Clotilde Davennes strålande och i stram Nyårs-givakt stående Crémant de Bourgogne, nr 7725, 139 sek (om sällskapet är stort slår vi till på en magnum, nr 77741, 299 sek).img_3280När det så är dags för maten har vi inrättat en vegetarisk buffé för gänget som lagt ner djurriket och till buffén serverar vi mer bubbel, nu Gramona Imperial Brut Gran Reserva 2011, nr 99007, 199 sek. Gula äpplen, rostat bröd och cava-rondör uppburen av fin syra.img_2823

De som inte bangar skaldjuren får Clotilde Davennes Chablis, nr 6307, 159 sek till ostronen, hummern och havskräftorna. (Det stora sällskapet serveras från magnum, nr 6307, 329 sek.)img_1550Och till Nyårsaftonen oxfilé med lagom smakrik sås serverar vi Brunello di Montalcino La Fuga 2011, nr 12330, 299 sek. Synnerligen välgjort och bra med bra komplexitet både i doft och smak, men ändå nog med kraft för att möta maten. Integrerad ek, torkade körsbär och mycket annat.img_2121

Äntligen dags för desserten! Som även i år är omöjlig att kombinera med vin på ett vettigt sätt och då har vi ändå bett kocken att lugna ner sig i sin skaparglädje, men okej, nötter och choklad till dem som inte är nötallergiker och marängsviss till nötallergikerna, hm, jamen då tar vi, såklart!, Merito Cream, nr 8380, 79 sek (finns bara på kvarting, 375 ml). Ett fullmatat, sött vin, som har en diplomatisk ådra andra viner bara kan drömma om, varför det kan hantera det mesta dessertväg.img_1276

Och klockan 23.55 slår vi upp Nyårs-skumpan i form av Champagne H. Blin Brut 2004, nr 77742, 399 sek (stora sällskapet får den från magnum, nr 99763, 725 sek).

 

Happy New Year!

vinifierats julbokslista 2016

Här följer ett antal boktips inför julen – notera att om inte din lokala boklåda har boken hemma kan den hinna få hem verket före julafton och om man får tro flera av näthandlarna fixar de att leverera på tre dagar så det är bara att stå på och inte tveka (eller fega ur och ge presentkort). Voilà! vinifierats julbokslista 2016:zadie-smith

  1. Zadie Smith: Swing Time
  2. Jennifer Clement: En bön för de stulna
  3. Katja Petrowskaja: Esther kanske
  4. Lars Torstenson: Kronos väv
  5. Thomas Pynchon: Bleeding Edge
  6. Yasmina Reza: Babylone
  7. Lars Torstenson: Vinprovning
  8. Robert Musil: Mannen utan egenskaper
  9. Naomi Klein: Chockdoktrinen
  10. Mario Vargas Llosa: Keltens dröm
  11. Martina Montelius: Oscar Levertins vänner
  12. Jeffrey Eugenides: Middlesex
  13. Jung Chang: Vilda svanar
  14. The Book Of Love. Question is: Who Wrote It?img_2291