Storytelling i Tällberg

Storytelling i Tällberg under Trettonhelgen. Det ligger en bit bort i tiden, men snart är vi där och risken finns att det blir fullbokat innan vi hinner blinka och säga God jul och Gott Nytt År och det är ett gott skäl att boka i god tid för den som för sitt liv inte vill missa detta. Er utsände i de till Trettonhelgen och Tällberg förlagda litterära evenemangens vitskrudade men ändå allt annat än insnöade värld var på plats också i fjol och talade då bland annat om sina skönlitterära alster och presenterade ett och annat vin.

Den här gången ska den nyss nämnde tala om vinlitteratur samt på allmän begäran återigen presentera ett eller annat vin. Den som nu inte tycker att det inslaget räcker för att dra till Siljansbygden över Trettonhelgen kan för all del frottera sig med folk som Suzanne Osten, David Lagercrantz, Lena Andersson och Daniel Sjölin med flera, vad det nu ska vara bra för. Hursomhaver kommer de att tala om saker som konsten att skriva en story och mer allmänt om dramaturgi. Läs mer här.

Förtäljande musik? Bonus: Porcupine Tree.

Kalifornien, vinrankan & eld

Kalifornien i allmänhet och de berömda vinområdena med Napa och Sonoma i spetsen har drabbats av de förmodligen mest förödande bränderna någonsin i regionen. Exakt hur illa det är lär vi få veta först om några dagar när bränderna är under kontroll och skadorna kunnat fastställas. Att folk dött och att hem och vinkällare brunnit ner vet vi redan. Återstår att se hur illa det slutar.

Har för egen del stått öga mot högahopphopptornshöga flammor och förödande bränder ett par gånger. Nu är det länge sedan vi drabbades av en riktigt stor brand härnere i sydöstra Frankrike men historiskt har vi fått vår beskärda del. 1990 fick vi evakuera Domaine Rabiega och rent privat fick familjen och jag då också ta vårt pick och pack och fly undan lågorna. Brandkåren var på plats och jagade på, ”vite, vite, il faut partir maintenant!” skrek de medan röken tätnade och sikten försvann och vi funderade på vad av alla affektionsvärdena vi skulle ta med oss. Det slutade med att vi insåg att vi inte hade tid att välja och vraka bland våra minnen så vi tog med ett golfset istället. Så kan det gå. (Nåja, huset klarade sig mirakulöst nog.)

Den torra, heta sommaren 2003 var det Château d’Esclans, vars vingård arrenderades av oss på Rabiega, som drabbades. Att Rabiega, och vårt hus en bit bort, klarade sig 1990 berodde på ren tur: vinden vände. 2003 var det vinfälten som räddade byggnaderna på Château d’Esclans. Vinrankor brinner nämligen inte. Istället utgör de fantastiska brandgator. Visst, de kan torka ut, rent av torka sönder och dö, men de hejdar brandens framfart.

I Kalifornien hade en stor del av skörden bärgats när bränderna bröt ut häromdagen, men det som inte var plockat lär få hänga kvar, för även om stockarna inte brinner så kan dels druvorna torka ut, dels tar de i ett sådant här skede och en sådan här situation smak av askan och röken. (Bilderna visar vingårdrar som klarat sig medan allt runt omkring brunnit upp, från trakterna kring Coulliure, Frankrike.)

För övrigt hoppas jag att alla HR dricker ett vin från Kalifornien i helgen.

Janos Solyom: näsan & vinkännaren

Häromdagen nåddes vi av beskedet att den briljante pianisten, kompositören och dirigenten Janos Solyom gått bort. För oss som inte bara vandrar i musikens värld utan också i vinets var nu Janos betydligt mer än bara en världsberömd och synnerligen begåvad musiker, och vi som hade glädjen att få umgås med honom inom ramarna för Svenska Vinakademien är tacksamma för att vi fick den ynnesten. En oerhört sympatisk och ödmjuk person med en inte bara väl tilltagen utan också väl fungerande näsa. Kort sagt var Janos doftkänslig. Med det och Janos i minnet tittar vi därför nu bakåt och kör i repris ett inlägg från september 2012:

”Janos Solyoms olfaktoriska mardröm

Vid gårdagens möte med Vinakademien berättade världspianisten tillika den sympatiske Janos Solyom, att hans mardröm är att på en föreställning av Parsifal hamna intill en person som inte bytt underkläder på ett par dagar. ‘Jag har begåvats med ett överkänsligt luktorgan’, förklarade han sorgset och uppriktigt.”

Musik & prat. MusikParsifal.

La Cantine de l’Hippodrome

Intresserad av ett matställe på franska rivieran som hör hemma på listan med det mest klassiska av det klassiska och som är såväl rustikt som unikt och sett stjärnorna komma och gå och sittandes vid borden tala på bönders vis med bönder, något som de facto är i sanningen unikt, så finns alls den här platsen? Självklart finns den, annars skulle inte den här texten finnas och om den här texten inte finns, ja då finns högst sannolikt inte du heller. För att underlätta din vardag, se det så här: Texten finns, alltså är du.

Nog av. Stället är, tro det eller ej, La Cantine de l’Hippodrome i Cagnes-sur-Mer. Visst, det är bistron på stallbacken, men även du kan gå dit och äta och om du bara förklarar för den oftast mycket förstående vakten vid stallbacksgrinden att du vill besöka den fina kantinen så brukar han släppa in dig, och skulle denne mot förmodan krångla pekar du bara på dig själv och säger ”Ourasi” (blotta misstanken att du på något vis har någon som helst koppling till Frankrikes största nationalidol , den mångfaldige vinnaren av såväl Prix d-Amerique som Grand Critérium de Vitesse (på just hippodromen i Cagnes), kommer att få honom så imponerad och byxis att han släpper in dig per omgående).

Vad äter man då här och hur ser stället ut. Tja, där är en del flugor och stolarna är mestadels av stålrör och plast och där sitter folk som mockat skit hela morgonen sida vid sida med kuskar, tränare och hästägare och storögda sådana som du som just kom in genom grinden tack vare en lögn om Ourasi och maten, ja den är rejäl och väl tillagad, precis som det ska vara. Faktum är att det här är ett av rivierans bästa vardagsbistron – så missa det inte. Dessutom: alla kan ta sig till Chantecler på Negresco, varför det inte är så mycket att skryta med. Betydligt coolare att ha varit på La Cantine de l’Hippodrome i Cagnes.

Polly!

Magdalena Ribbing & Anakolut

Nyligen skrev jag här om Hans Alfredsons koppling till mina skönlitterära alster och då särskilt ”(Stadd i) Statisk rörelse”. I dagarna har ytterligare en person som på sitt vis var delaktig på den tiden det begav sig med ”Anakolut” gått ur tiden. Så på vilket vis var Magdalena Ribbing kopplad till ”Anakolut”?

Under åren 1985 till 1986 arbetade jag på heltid som frilansande reporter och i samband med valrörelsen 1985 fick jag bland annat i uppdrag att följa Olof Palme under hans valturné. Så där satt jag plötsligt och skumpade runt i bussar, bodde på hotell, åt surströmming och följde valtal och presskonferenser tillsammans med ett gäng andra journalister: en mix av yngre förmågor och mer garvade skjutjärn och kommentatorer från allt mellan fackpress till de stora drakarna och Sveriges Radio. Till de mer garvade hörde Dagens Nyheters politiska reporter Magdalena Ribbing.

Hur det nu bar sig så bar det sig inte bättre än att vi blev ganska goda vänner under den där resan och som hon just var i färd med att ge ut ”Etikettboken” (tillsammans med Sighsten Herrgård) och jag ”Anakolut” kom vi att tala om böcker i allmänhet och våra egna i synnerhet och i än högre grad än i synnerhet om att få sina böcker förlagda. Jag förklarade då att ”Anakolut” är så annorlunda på grund av det medvetna valet att inte gestalta och att låta språket fladdra iväg på sina håll, för att inte tala om musikhänvisningarna och notsystemet och de många val läsaren ställs inför, att inget etablerat förlag lär se den kommersiella risken vara mödan värd, varför jag tänkte ge ut på eget förlag utan att tala med de etablerade förlagen. Magdalena bad då att få läsa manus och, om hon gillade det, visa för sitt förlag, Askelin & Hägglund. Så fick det bli.

Några månader senare fick jag ett svar från Magdalena och förlaget, som fått läsa manuset av en anonym författare, och det visade sig att förlagets kommentarer stämde till punkt och pricka med det vi talat om och jag förutsett. Med Magdalenas goda minne publicerade jag senare, anonymt, i slutet av ”Anakolut” hennes brev till mig, förlagets brev till henne och mitt svar till Magdalena.

Skälet till att jag publicerade dem – vilket bland annat ifrågasatts av studenter på vissa skrivarlinjer (som trott det var fiktiva brev) jag haft förmånen att få tala litteratur med – var inte att friskriva mig från eventuellt negativ kritik utan att passa på att förklara varför boken ser ut som den gör. Noterar bland annat följande passage, som väl ändå måste sägas vara på pricken (med tanke på att den skrevs 1985, långt före emojier och annat liknande bildspråk): ”… Jag tror nämligen att yngre människor till följd av uppväxten i denna nya tid och detta nya samhälle tänker mer i bilder och mer fragmentariskt och framförallt betydligt snabbare än äldre generationer…”.

Har flera gånger fått frågan om de där breven i slutet av boken har verkliga förlagor och har då alltid ljugit och sagt nej, men ni som följer den här bloggen vet nu bättre.

Musik ur Anakolut. Mer musik ur Anakolut. Sylvian & Fripp som om de gjort musik till Anakolut.

Malin Persson Giolito: Störst av allt

Svensk bestseller om en flicka som svikits av vuxenvärlden och samhället, förpackad som en tillbakablickande rättegångsfilm/bok. Giolito kan sin sak – från att skriva via juridiken till psykologin – och är en skarp iakttagare. Bra. Rekommenderas.

Efter en trevande inledning lyfter John Frusciante & Josh Klinghoffer stillsamt mot sjunde himlen.

Ukrainska vittofflor nu på Brescou!

Döm om er utsändes i de ukrainska vittofflornas vitkalkade och osolkade och ljust vitt lysande värld när denne vid sin senaste konsultresa i västerled steg in i köket på Domaine de Brescou och tog gårdsägaren på bar gärning då denne muntert nynnandes lallade runt i nyss nämnda environg med ett fat buloter, eller valthornsnäckor som de eventuellt heter på svenska, i ena handen och ett gäng lammkotletter i den andra och ett stort, förnöjsamt leende i fejan, som tydligt indikerade att han var nöjd med kvällens måltid redan nu, och som pricken över i och grädde på moset ett par ukrainska vittofflor på fossingarna! Och där dansade han runt, ägaren, med sina vita fotsmycken som vore det den mest naturliga saken i världen. Djupt imponerade av mannens eventuellt goda smak och definitivt stora mod ställde vi oss handfallna att med stora ögon studera den vita köksdansen innan vi fick ur oss ett ”Får jag prova?” men se det fick vi inte och även om vi fått det var det fel storlek på de legendariska pjucksen så där vi fick stå och sukta och drömma som vore vi en styvsyster och ägaren Askungen.

Lemmy går fel. Och DJ Marky går fel. Elvis Costello går också fel. Till och med Bowie går fel. Men Emmylou går rätt.

Brescou: CO2-neutralt, eko & hållbart

Det är inte lätt för konsumenten att hålla reda på vad som är vad bland de kvalitets- och odlingscertifikat som förekommer inom livsmedelsindustrin. När det kommer till vin har det blivit så att vinerna delas upp i två, kanske tre världar: Den konventionella och den ekologiska (och i någon mån naturvin). För många räcker det med en klassificering för att hen ska gilla, eller ogilla. Bortsett från det uppenbart ointelligenta i en sådan svartvit världsbild är det i viss utsträckning till förfång för både natur och människa.

Min uppdragsgivare Domaine de Brescou arbetar med låga skördeuttag, har en certifiering för hållbart jordbruk (”Terra Vitis”), är CO2-neutral och arbetar med låga doser svavel (oftast en bra bit under gränsvärdena för biodynamiska viner, som i sin tur är lägre än de ekologiska som i sin tur är lägre än de konventionella). Rent kommersiellt – och det kommersiella är i praktiken samma sak som producentens överlevnad – har inget av detta haft någon större betydelse. Vinerna saluförs inte som ”naturvin” och missar den konsumenten och den som är ute efter miljö- och människovänliga alternativ tittar bara efter eko-loggan – en logga som Brescou saknar. I alla fall fram till nu, för som tidigare meddelats på denna sida håller gården i skrivande stund på att ställa om till ekologiskt jordbruk och om tre år kommer eko-certifikatet finnas där på gårdens etiketter.

Vad har vi då ändrat i vår hantering för att få det här nya certifikatet? Ingenting. Jo, det är sant. Varför var gården då inte redan eko-certifierad? Ägaren tyckte, precis som sin rådgivare (gissa vem!), att det räcker med de hårdare reglerna för hållbart jordbruk och medvetet lågintensiv hantering av odlingen. Varför blir vi eko nu då? Jo, som torde framgått ovan är det det enda som konsumenten tycks bry sig om.

Det trista med det ovanstående är att många missar den i grunden avgörande frågan om huruvida producenten arbetar hög- eller lågintensivt. Kort sagt finns det inga kompromisser för den som strävar efter största möjliga uttag: den måste göda, vattna och bespruta så det står härliga till (skälet till att somliga beter sig så klandervärt är, såklart, att de vill få till riktigt billiga viner) och det oavsett vilken certifiering den eventuellt uppnått för sin gård och dess produktion (jo, även eko-certifierade gårdar kan arbeta med övergödning o s v). Ja, så är vi då tillbaka dit vi alltid kommer när vi talar kvalitet, hälsa och natur: de enda vinerna som är för dyra är de billiga (som Brigitte Bardot så fint uttryckt saken). Tyvärr. För den som i motsats till den som jagar stora skördar satsar på ett lågintensivt jordbruk, den måste höja priset eftersom skörden alltid blir liten, då det bokstavligen talat ligger i sakens natur.

Hur kan då Brescous viner relativt sett vara så billiga? Bortsett från att det kan bero på att världens konsumenter tycker illa om vinerna och inte vill ha dem är näraliggande förklaringar att viner från Languedoc rent allmänt är undervärderade – undantag utgörs av viner som rätta nått kultstatus samt viner som pushats med väl tilltagna marknadsinvesteringar – och att just Brescou aldrig lagt en cent på att marknadsföra sig. Tufft för ägaren, bra för er konsumenter som kan köpa de här, åtminstone utifrån miljö- och certifikatsynpunkt, välgjorda vinerna för en spottstyver. I Sverige finns till exempel Château de Brescou , nr 71705, 139 sek (grenache-baserat rödtjut som är tämligen allround på matbordet).

PS Årets skörd på Brescou: cirka tio procent ner (mindre än på andra håll då gården redan arbetar med låga uttag och därmed påverkas i mindre grad av år med liten volym; de som förlorar mest på ”torrår” o d är de som arbetar med höga skördeuttag), fantastisk kvalitet, nog bästa året jag sett där avseende nya ”Château-vinet” (både det röda och det vita), carignan, syrah och mourvèdre samt för rosévinet (grenache och pinot noir).

Grön musik. Alternativ grön musik.

Vinakademiens Stora Pris 2017

Svenska Vinakademiens Stora Pris går i år välförtjänt till PM & Vänner i Växjö. Det är första gången en restaurang får det prestigefyllda priset, som delas ut för enastående insatser för en god dryckeskultur i Sverige. Kul, tycker er utsände i de prisade vinmänniskornas guldbehängda och diplomerade hall of fame. Dels för en fantastisk insats för att höja matkulturen i Kronoberg, dels för en i sanningen enastående insats för en god dryckeskultur inte bara i Sverige (som brukar innebära Stockholm och i undantagsfall Stockholm-Göteborg-Malmö) utan dessutom i den svenska obygden, för vad är Småland annat än obygd och vi västgötar som fortfarande tycker att Äldre Västgötalagen är lagen som gäller vet att smålänningen ligge ogill. Å andra sidan: med smålänningar som Per Bengtsson och gänget på PM vill vi västgötar inget hellre än att smålänningarna ska föröka sig och sprida sig över landet och ge upphov till nya små PM lite varstans där de slår sig ner.

Svenska Vinakademiens Stora Pris till PM & Vänner, från vänster
preses Mats Hanzon, krögare Per Bengtsson och chefsommelier Rubén Sanz Ramiro
©Foto:Claes Löfgren/winepictures.com

Men, undrar nu den som varit med förr, vad drack ni till detta? Jo, detta: Twoson/Legras&Haas Blanc de Blancs 2007 magnum (mums för mumma), Paul Bara 2002 magnum (dito), Paul Dethune 1996 (mycket bra, finfin nu), Chassagne-Montrachet 1er Cru ”Les Chaumées” (Philippe Colin) 2006 (jamen, var det bra eller var det bättre?), Corton-Charlemagne GC (Laurent Ponsot) 2006 (Ponsot!, frågan är bara hur bra det blir och det blev det även 2006), Twoson Nuits St Georges 1er Cru ”Aux Champs Perdrix” 2009 magnum (det här är bara såå bra, fast den här buteljen var dumt nog korkad), Twoson Chambolle Musigny (Laurent Ponsot) 2009 magnum (den där Ponsot igen, och de där Twoson, äckligt bra), Clos de Vougeot GC (Hudelot-Noellat) 2006 (bra), Château La Conseillante 1995 (underbart med ett lite Bordeaux mitt i bourgogne- och champagneträsket, och när det är en Conseillante i högform blir saken inte på något vis sämre av det), Cornas (Auguste Clape) 1996 (och på tal om annat än Bourgogne och Champagne, lite Cornas, som smakade precis så som den skulle och så som Clapes grejer brukar, klassiskt snyggt), Rivesaltes Ambré (Gerhard Betrand) 1985 (vi dricker alldeles för lite dessertviner, fråga Ulf Sjödin MW och tidigare akademipristagare, han vet att det är så och gör vad han kan, varje lördag, mer eller mindre, då han ger sig på något sött, om vi får tro honom själv, och varför inte en Rivesaltes då?, himla gott) och ja, sedan blev det inget mer så slokörade fick vi bege oss av hemåt eller vart vi nu skulle.

Smålandshumor. Musik!

Folii, Stockholm

Hör inte till vanligheterna att er utsände i vinbarernas kluckande och allt som oftast lätt självgoda environger tar sig tid att hänga på slika hak. Detta beror nu inte på ointresse, ovilja eller något annat som börjar på o utan snarare på tidsbrist och ytterst på att den nyss nämnde utsände inte bor i Stockholm, eller ens i Sverige, och därför inte har möjligheten att hänga på stockholmska eller andra svenska hak överhuvudtaget.

Häromdagen hände det sig emellertid att er utsände och så vidare tog sig i kragen och marscherade till vinbaren Folii utan att gå i fängelse eller hitta på något annat Monopol-aktigt på vägen då den nyss nämnde inte för sitt liv kunde begripa till vad nytta det skulle tjäna att gå i fängelse på vägen och, dessutom, hade han ingen aning om hur det skulle gå till.

Nog av. Folii. Ett litet kryp-in på Erstagatan. Små, goda maträtter som matchar vin i bredare mening. Givetvis kunnig och trevlig personal. Avspänd, behaglig atmosfär. Bra vinlista (såklart!). Möjlighet att handla cigarrer och att på kryp-inets lilla terrass röka dem sönder och samman tills bara aska och minnen återstår. Inga överraskningar således. Bara bra och utmärkt. Så långt. För som grädde på moset spelas här vinyl av yppersta klass. Under er utsände o s v:ares besök hanns ett knippe klassiker med och vi räknade in Abbey Road, Pink Floyd, ELO och Kinks under vårt inte direkt veckolånga besök och fann det vara både gott och högklassigt. Ett föredöme för alla ställen som fått för sig att loungemusik på fel volym är något som eftertraktas av annat än gäster man inte vill ha.