Problemet med att komma in i den där parallellvärlden som vi joggare kan hamna i när vi närmar oss döden (eller vad det nu kan bero på) är att det kan leda till ouppmärksamhet i den värld vi faktiskt, trots allt, springer runt i. Häromdagen inträffade detta, igen (två år sedan sist), och jag insåg när foten vek sig under kroppen att det med tanke på den kraftiga sluttningen var lika bra att kasta sig framåt och försöka rulla runt så att foten inte gick av i någon brysk handling utan samklang med fysikens lagar och terrängen. Sålunda räddade jag vristen från ett brott och således rullade jag ett par varv i joggingspåret innan jag med stukad vrist och allmänt ömmande kropp stannade upp (platt på rygg för den som intresserar sig för meningslösa detaljer), insåg, stirrandes upp i himlen, att jag hade ett par kilometer hem och att det fina med stukningar av det här slaget är, när man väl tagit sig hem, att man måste passas upp.

Stukmusik

Dela “Joggandets jobbiga parallell” på Twitter