Igår infann sig ett förväntansfullt och småsniket gäng till sedvanlig Långfredagslunch hos vinvännen Göran i Cannes. I enlighet med traditionen väntade en räcka magnum på oss där. Laurent Perrier Rosé, Krug Rosé och Laurent Perrier Grand Siècle dög som aperitif och sushivin innan vi kom till väsentligheterna och gick loss på ett oräkneligt antal ostar – där som vanligt getostarna kom på de tio första platserna och koostarna återigen visade att de relativt sett är överskattade – samt norra Rhône i form av en La Chapelle 99 och en La Turque 01.
Jaboulets La Chapelle är, så vitt jag kunnat erfara, alltid ett oerhört snyggt, välgjort, komplext, elegant och snarast medelfylligt vin. Oavsett årgång är det alltid gjort med stor precision i samma stil. Så också 99:an. Mer utvecklat och moget än man kunde förvänta sig, men det gjorde å andra sidan ingenting. Bra, utvecklad, klassisk Syrah.
La Turque är gjort i en helt annan stil. Här talar vi snarare kraft än elegans och komplexitet (även om det finns mycket av den varan även i det här vinet). Likväl lyckas Guigalarna hålla balansen år efter år med det här vinet och 01 är utan tvekan en av de bästa 01:or jag provat, ungefär som alla La Turque (ibland i konkurrens med sina Cru-syskon La Mouline och La Landonne) brukar hamna i årgångstoppen – när min egen Clos Dière cuvée I 91 (måste jag passa på att berätta för att framhäva mig själv) sladdade in på Topp 50 i världen när Wine Magazine provade världens 91:or tio år efter skörden vann La Turque, när Clos Dière cuvée I 00 kom trea i Allt om Vins stora Syrah-provning häromåret var La Turque ett av vinerna framför och jag vill minnas att när det anordnades en stor provning på Hotell Grand i Stockholm för ett tiotal år sedan (för att hitta bästa 90:an?) eller så kom La Turque etta och ja, sådär går det ofta i provningar där vinet finns med. Hursomhelst är La Turque hur bra som helst och uppvisar allt det man vill att ett stort rödvin ska visa upp. Imponerande! (OBS! vid första sniffningarna ligger en oväntad flyktig syra som lite sordin i glaset men den ger med sig efter ett tag och då är vinet varken mer eller mindre än vidunderligt och oerhört svår att hitta fel på). Och just det: vinet är, om ni mot förmodan frågar mig, typiskt för sin årgång i sydöstra hörnet av Frankrike och då inkluderande Provence och Rhône.