Hålan Lamotte-Beuvron är inte bara berömd för att Tarte Tatin kommer härifrån – från hotell Tatin, närmare bestämt – eller för den ofantligt gigantiska rid- och hästanläggningen. Kort sagt finns i Lamotte-Beuvron en oändlig kanal, vars ände jag springande försökte finna i helgen. När det uppenbara stod klart också för mig, att en oändlig kanal inte har någon ände, uppenbarade sig även insikten att det är ungefär lika lång hem som bort om man ska tillbaka hem från bort. Nu hade kanske inte detta äventyr knäckt mina vader, men det var det där med min på hästtävlingarna utställande hustru och min på samma plats tävlandes dotter. Båda hade, visade det sig när jag efter mitt vettlösa sökande tämligen slutkörd infann mig på den tokstora ridanläggningen, olika förväntningar som tillsammans innebar att jag under resten av dagen inte fick göra annat än att gå fram och tillbaka över det storvulna centrat, värdigt en Speer eller en Niemeyer i högform och med obegränsad kassa. Nog av. Nästa dag hade jag ont i vaderna. ”Vad kan då vara bättre än Back-on-Track?” frågade Hustrun och bad mig sätta på några synnerligen larviga grejer på smalbenen. Efter en dag med de skämmiga benlädren i keramisk textil kunde jag konstatera att det visst hjälpte. Så skönt. Men, och det här är viktigt: coola typer som jag varken går eller springer i larviga bentextilier; vi har hellre ont.