Carignan- & Mazuelo-provning

Av en händelse bar det sig inte bättre än att vi häromdagen var några stycken som blev sittande med ett antal Carignan-pannor, vilka vi lade i djupa veck och, i förekommande fall, hällde i oss. Tanken var egentligen att vi skulle prova en del annat, och det gjorde vi också, som till exempel Monthélie 2007 från Domaine des Comtes Lafon (fantastisk!), Peraj Ha´abib 2005 från Capçanes (bra gjord i powerstil med en rejäl dos ny, fransk ek, som kanske dolde frukten lite väl mycket). Poulsard Vieille Vignes 2010 från Domaine André et Mireille Tissot i Arbois (bra i sin typiska Poulsard-stil, som, sannerligen, inte är envars dricka men en bra uppladdning för Carignan). Emellertid, nu skulle det handla om Carignan, var det sagt. Vad utmärker då Carignan? Ja, till att börja med behöver det inte handla om gamla stockar, vilket man får höra allt som oftast från sådana som upprepar vad andra har sagt utan att egentligen veta de heller. Lågt uttag är däremot ett måste. Enligt min mening utmärks ett druvtypiskt Carignan-vin av en doft med inslag av röda bär och en, mer eller mindre tydlig, anstrykning av svarta vinbär. Denna doft ska sedan matchas av en ivrig syra i smaken. På det hela taget ska näsan inbjuda till en slurk medan munnen ska be om en bit mat och när denna serveras ska smaken sitta som en smäck, naturligtvis under förutsättning att det inte är citronpaj eller något sådant man bullat upp med. Bortsett från ”La Chochotte ”, årgångarna 2009 och 2007, från Doris Mossé i Ventoux (båda bra och väldigt olika, vilket är naturligt då Doris arbetar efter biodynamiska principer och bejakar årgångsskillnaderna, båda unga men drickbara nu), dissekerade vi ett antal Carignan-viner som jag varit med och gjort: Carbase 2001 (från Château d´Esclans, fortsatt vitalt för att inte säga på topp nu, med åren mindre power och typiskt övermogen frukt – gjordes på druvor som gav 14,5 % – och rent av harmoniskt och runt sedan den typiska syran börjat klinga av), Wallin Confidential Carignan 2007 (från Château L´Arnaude, fortsatt mycket ungt och med en påtaglig upplevelse i doften av ”kom-och-ta-mig” och ett smått desperat rop, ”mat! mat!”, i smaken, för övrigt också gjort med druvor som gav 14,5 %), Domaine de Brescou Carignan 2007 (mer i samma anda som Doris viner, dvs druvtypiskt men inte alls så extrovert och kraftfullt som Arnaude-vinet och mer färdigt att dricka redan nu), Mazuelo de la Quinta cruz 2007 (så stängt och extremt mycket Mazuelo/Carignan det här vinet har varit… men nu börjar det ”komma runt” lite och om det får ytterligare ett år i vinkällaren lär det vara gott till en väl utvald köttbit, gjort på druvor som gav 12,5 %).

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *