Först dök bara någon enstaka gäst upp i ”förberedelserummet” där jag hålls med de vinflaskor som senare, eventuellt, ska serveras gästerna.
Men snart stod a-l-l-a gästerna och trängdes runt mig där jag försökte öppna dagens vinare. ”Varför står ni här allihop?!” utbrast jag till slut smått desperat. Själva poängen med att jag förbereder vinerna i min ensamhet är ju att jag ska kunna välja ut vilka viner jag ska gömma för de andra. Svaret kom som ett dråpslag: ”vi har alla läst din blogg!”. Med andra ord är det snart slut på den här bloggen och framförallt dess uppriktiga ton. (F ö har det, eftersom alla hade koll på vilka viner som komma skulle, aldrig varit så svårt att lura de andra som i år. Men jag lyckades. Bland annat genom att 1 ställa ut lite blandade flaskor på bordet 2 försiktigt smyga upp en karaff vid min plats och 3 så snart Hustrun ropade ”Lars har en karaff – ta den!” utbrista ”neeej!” och ge ifrån min karaffen och 4 vänta tills alla fyllt sina glas med karaffvinet och då slänga fram en Torre Muga och fylla mitt glas till bredden. Karaffvinet? Kvällens enda oxiderade flaska (se kommande inlägg).)