Jonas Hassen Khemiris öppna brev till justitieministern har blivit rekordklickat rekordsnabbt och därmed inte bara startat en debatt om ämnet i sig utan också om vad som är kvalitet i dagens journalistik och skriftställeri. Många klick, menar vissa, innebär kvalitet. Alltså i grunden den gamla visan om att, styrd eller inte, massan – som, oss emellan, i historiens bakåtblick oftast har/ft fel – har rätt. Få klick betyder omvänt, att
intresset och därmed kvaliteten var lägre. Om vinifierat sedan förstått saken rätt är då den stora frågan huruvida framtidens publicistiska alster bara kommer innehålla texter som får många klick eller, även om så inte är fallet, i vilken utsträckning klickandet likväl kommer styra redaktionernas funderingar när de arbetsplanerar och nyhetsvärderar. vinifierat har svårt att se något som i grunden är nytt dock, bortsett från det faktum att opinionsbildare, i och med de sociala mediernas intåg och på gott och ont, fått flera nya verktyg att arbeta med; kort sagt kan den som vill, om den, som Khemiri, gör ett bra jobb och får till rätt text i rätt stund, rekordsnabbt skapa opinion på ett sätt som vi inte sett maken till. Vad det gäller texter i övrigt har det, såvitt går bedöma, alltid varit så att vissa typer av texter och tidningssidor läses i stor utsträckning medan andra knappt blir uppmärksammade, kanske blott av en liten esoterisk krets. Och, vilken tidning har inte, sedan länge, morgondagens löpsedel i huvudet när den gör sin planering, alltså ett sökande efter slagkraftiga nyheter, som lockar till köp och samtal i fikarummet? När vinifierat intog sina journalistiska kunskaper i början av 1980-talet var, om minnet inte sviker, tidningarnas mest lästa avdelningar, alltså massans val, TV-tablåerna och serierna. Därefter följde i de flesta fall familjesidan och sporten. Synnerligen intresserade och upplysta läsare, sades det, läste alla rubriker på sidan ett. Endast en liten skara studerade ledaren och kulturen. Samtidigt var (nästan) alla överens om att en tung artikel på kulturen eller en avslöjande artikel efter lång tids grävande, kvalitativt stod över ett referat av gårdagens matcher i Elitserien och ett skandalluktande ”avslöjande” om prinsessan Madeleine på kvällstidningens nöjessidor. Vid sidan om denna den, så att säga, mer vardagliga sidan av nyhetsförmedlingen och tidningsvärlden, fanns mängder med mindre lästa tidningar och magasin, sådana som
genast skulle snappa upp en text som den Khemiri skrev. Gissningsvis är det den typen av publikationers läsare eller presumtiva läsare som i stor utsträckning ligger bakom de många klicken i just det här fallet. Om det antagandet stämmer är slutsatsen av ”klick-debatten”, att texter som förr oftast stannade vid att vara artiklar i mindre spridda, ofta opinionsbildande, eller i vart fall ideologiskt drivna, publikationer, nu kan få en enorm spridning och därmed också påverka debatten på ett tidigare otänkbart vis. Samma sak gäller de texter som publiceras på dagstidningarnas debattsidor: sidor som förr och med intill visshet gränsande sannolikhet lästes i liten utsträckning, kan nu få stor spridning om ”rätt” personer klickar ut dem i sociala medier. På det stora hela inget som är jättenytt och ändå så är det det och framförallt känns det som att demokratin, den öppna debatten och motbildernas bärare är de stora vinnarna.