Den som förvillar sig ut i Roms förorter lite sådär söderöver, kan, alldeles oförhappandes, återfinna sig själv i Castel Gandolfo. Stället känns igen på den kraterliknande miljön, där en sjö, tronar, i den mån sjöar kan trona, på botten av håligheten. Vid dess sidor finns badplatser, restauranger och hotell och på sjön ses kanske vilt viftande människor i kanoter spela någon slags kanotboll medan andra nöjer sig med att glida runt i sina paddeldrivna flytetyg och studera omgivningarna eller de roddlag som också gör anspråk på vattenspegelns glänsande yta. På kraterns sidor och på dess topp återfinns, även om tronar, sannolikt, är mer lämpligt nu, själva Castel Gandolfo med sin gamla stadskärna, påvens sommarpalats och restaurang Pagnanelli. Den sistnämnda ligger på kraterns kant och bjuder på en magnifik utsikt från någon av sina båda terrasser och rent av från borden inne i matsalen. Maten är riktigt bra, vinlistan mycket omfattande och bra om än fokuserad på gamla, om inte odrickbara så i vart fall kanske uttorkade viner till alltför ofta för höga priser, men som den, som sagt, är så omfattande hittar alla alltid något och även om en del viner känns ointressanta går det inte komma ifrån att listan är imponerande och kul att bläddra i och ingen behöver gå törstig från krogen – till exempel finns pålitliga Le Volte för 29 €. Allt det där räcker mer än väl för en kraftfull rekommendation, men det bästa av allt är kanske Gabriele som driver krogen och hans fantastiska personal. Kort sagt vibrerar stället av passion och kunskap. Lägg därtill att de är oerhört sympatiska allihop. Den som har lust kan ta sig en tur ner i de långa, vindlande källarvalven, där tusentals vinflaskor slåss om utrymmet och en imponerande grappa-samling har sin givna plats. Den som vill bo i närheten kan tala med Gabriele och försöka få ett rum på farbroderns enkla, men schysta hotell i samma, stora, hus. Självklart bjuder hotellet på samma slående vyer som krogen. På allmän HR-begäran: Focus.
Dela “Äta & bo i Castel Gandolfo: Pagnanelli & Focus” på Twitter
Man kan undra vad van Leer gick på..
…antagligen det vanliga gräset. Ekologiskt lokalodlat.
Inmundigat i leerchillo? Det eller joddlarolja.
van Leer är han en fusion av Ian Andersson och Joe Cocker?
http://www.youtube.com/watch?v=3xJWxPE8G2c
http://www.youtube.com/watch?v=Ktk5DLQZ_AA
Fin musik och visst har du en poäng vad det gäller herrarnas utseende 🙂
Du hittar som guldkorn i tillvaron.
Tack och för att du är så uppmuntrande kommer här en annan av Focus slagdängor, som du helt säkert har koll på.
Också länken då : http://www.youtube.com/watch?v=OznS7X9BOxs
Mer anekdotiskt men fint med Akkerman: http://www.youtube.com/watch?v=32X_vMgloow
Mycket fint. Sylvia har klarat åldringsprocessen bra.
Här kommer tjej till som klarat sig bra genom åren. http://www.youtube.com/watch?v=WfM6nRVBvGs
Kul – gjorde du en osökt koppling mellan Sylvia och Jessica? Jag har alltid känt att de hör ihop på något vis.
Snacka om nostalgi – har kvar original-LP:n. På tal om gräs – kanske klippt med en ”handjagare” (motordrivna ”suger”). Att gå ”upp” i toner som van Leer testade jag idag (Förskolans dag/är själv förskollärare) då jag tillsammans med c:a 60 barn framförde en egen variant på ”Twist and shout” med akustisk ”gura” – Aa, aa, aa, a – och sen en gång till – funkade utan ”gräs”!! PS. En ”äkta” HR:are är inte bara konsument utan producerar också….
Underbart att ha en hängiven publik att gå loss med!