”Kändisvin” innebär internationellt mer sällan att någon bara sätter sitt namn på en butelj i rent pekuniärt syfte och/eller, i förekommande fall, för sitt ynkliga och okritiska egos skull. Klart det förekommer, men mer vanligt är att kändisen gör det på riktigt, det vill säga köper
sig en vingård och låter någon göra vin i kändisens namn. Ja, kändisen poserar till och med gärna i vinkällaren eller vingården med ett glas vin och ett koncentrerat uttryck stämplat i nunan, sådär som hen utgår från att stora vinmakare ser ut när de arbetar ity hur kan man göra bra vin om man inte ser ut att kunna känna och tänka på en nivå som kreti och pleti bara kan drömma om? Bortsett från den ynklige och avundsjuke vinmakarens nedsättande ord nyss kan man också säga, att det, definitivt, ligger något fint, seriöst och rätt i att köpa sin egen vingård när man vill göra sitt eget vin. Således kan vi inte annat än bejaka och gilla, mycket, alla ambitiösa om än inte alltid så kända svenskar och mer kända utlänningar som Coppola och Brangelina, ja, rent av även den patetiske Depardieu, när de gör slag i saken och blir vingårdsägare och gör sitt eget ägandes kändisvin. Dessutom brukar de här personerna vara stadda vid kassa och gör rejäla
investeringar i sina gårdar, något som rimligtvis kommer massvis av människor till godo och ingen till ondo och, inte minst, de ser oftast, meddels stort intresse och personligt engagemang, till så att deras viner verkligen blir bra. Innan vi lämnar ämnet ett litet ord om nämnda Brangelinas, det vill säga Brad Pitt och Angelina Jolie, köp av Château Miraval, inte långt från där jag bor. Den här gården ägdes tidigare av en halvkompis till mig, Tom Bove. Han gjorde viner som avseende alla tre färgerna måste rankas bland Côtes-de-Provences bästa. Dessutom är gården oerhört vacker och välskött och det var en av de första i området att, för länge sedan och långt innan det blev comme il faut, gå över till ekologisk odling. Som om inte det räcker har under decennier funnits en klassisk musikstudio på egendomen. Här har allt från Pink Floyd via David Sylvian och Rammstein till Muse spelat in. Klart de haft ett rosévin som heter Pink Floyd. Nu försvinner dock det. Pitt-Jolie har inlett ett samarbete med familjen Perrin (Beaucastel) och säljer nu Pink Floyd under nytt namn och på en vacker flaska som får produkten att se mer exklusiv ut. Har inte provat. Kanske bra. Samtidigt undrar vän av ordning, och här är det inte en sur och avundsjuk vinmakare utan en vinälskare som talar, vad familjen Perrin, låt vara att den har ett otroligt hajpat namn i USA, kan tillföra viner som behöver fräschör? Vi lyssnar inte på Pink Floyd, David Sylvian, Rammstein eller Muse men väl Atomic Swing.
Jag har kollat det här med så kallade kändisviner, och det finns alla sorter, men de som äger egna vingårdar är faktiskt i minoritet (även om de är mer kända bland vinfolk).
Marilyn Monroe och Elvis är exempel på kändisar som knappast har, eller haft, ett skit med vinet att göra.
Kiss, Stones, Motörhead, Lasse Berghagen, Maria Montazami. Martha Stewart, och Paris Hilton har alla ”gjort” vin utan att ha en susning om vad de gjort.
Kent, hon som spelade psykiatrikern i Sopranos och några andra har faktiskt engagerat sig ordentligt i process och smakprofil.
Mick Fleetwood åker runt och köper upp viner och gör sin egen blend.
Coppola, Ernie Els, Mario Andretti och de du räknar upp är exempel på folk som köpt vingårdar, men som egentligen inte har så mycket med inriktning och tillverkning att göra.
Så, det finns alla sorter, men de har det gemensamt att de vill tjäna lite extra pengar på att folk är beredda att betala lite mer för att det står ett känt namn på etiketten. I USA räknar man med att det är en marginal på 3 dollar per flaska att dela på mellan producent och kändis.
Vilket betyder att Per Morberg tjänar duktigt med pengar på att sälja något av samma brist på kvalitet som Gredos, men för 99 spänn. Det är så man stjäl pengar av folk idag. Och risken att lagens långa arm ska blanda sig i är obefintlig.
Tack, Janne, för preciseringen! Nej, någon lång lagarm lär vi inte få se här. Gäller för tänkande konsumenter och marknadsbevakare, som skribenter och bloggare, att försöka förklara för stackars fans och andra att de nog gör bäst i att köpa en enda kändisflaska, om de nu prompt måste, och sedan fylla på den med billigare och mer rätt prissatt vin.
Vad gäller de stackars kändisar som faktiskt arbetar seriöst med vinet är de svåra att skilja från de andra så så länge de inte skaffar en egen vingård och vildskottsrensar själva är inte heller deras trovärdighet på topp.
OBS! Ett INTE seröst inlägg… – ”Se där! Där kom en ”vit” (monumental) platta fram!” Vet inte om vi hittat tillräckligt med ”vita” monumentala album? Här kommer dock en, inte så ”känd” (om den nu inte redan är bloggad) som förenar musikalitet, absurditet/humor (titlar) och en viss känsla för matkultur (samt väldigt ”vitt” omslag). Originalplatta från -71 i perfekt skick c:a 17.000 kr. (originalpressning 200 ex.). Gruppen ”Hörselmat” Soul/jazz (Janne Schaffer) med låttitel ”Svenska Löd AB” med låttitlar som… ”Ta er i brasan”, ”Den dag vi sket i Hugo Montenegros arrangemang”, ”Terylenblus 13:50 EPA”, ”Riff á la Linström” m.fl. borde väl platsa, eller vad säger du?
Klassiker! Hade, pinsamt nog, tillfälligt får vi hoppas, glömt Hörselmat, hur det nu kunde vara möjligt… F ö intressant musikstil – blåsig jazzrock, då och då med en lätt funkdragning – som, somliga av oss minns, var ganska vanlig då runt 70 och första delen av 70-talet (du såg väl inlägget https://vinifierat.se/2013/07/03/europa-usa-snowden-chicago/ ) och det här gänget gör det ju väldigt bra och undra på det med musiker som J:son Lindh och Schaffer (bl a)… Tack!
http://www.youtube.com/watch?v=SCNZEZfea8U
http://www.youtube.com/watch?v=KhtNSKIj-pI
Tack själv! Vi ”HR:are” gör ju allt för att denna ”seriösa” blogg skall fortleva och utveckla sig… Det som slår mig är att om man berättar om olika små ”roligheter” som t.ex. ”vita, monumentala” album så sprider sig möjligheter till fler alternativ att välja mellan. Fick faktiskt förslaget på denna platta (Hörselmat) när jag åt lunch med en gammal kompis som var på besök från Stockholm (i hemstaden Lule).