Hustrun har fått för sig att vi absolut måste sälja några av de gamla godingarna i vinkällaren. Några som fortsatt har etiketter vill säga och som ser hyggligt intakta ut. ”Jag vägrar dricka så dyra viner”, säger hon, som om det på något vis skulle ha att göra med mig eller vad jag kan tänka mig att inte dricka. Dock: låt vara att det låter övermaga, skräppigt är måhända bara förnamnet, men er man i vinhistorien har inget emot att kränga iväg rariteter som Ausone 48, Cheval Blanc 48 och Margaux 47. Har provat dem, flera gånger, förut och de är numer så gott som alltid i första hand för gamla, i andra hand kul att öppna. OBS! ni som är hugade spekulanter på vinerna: det där sista sa jag bara för att verka märkvärdig, tror aldrig jag provat ett så bra vin som Ausone 48, och om du tittar djupt i plånboken kan det bli ditt! Men bortsett från det. Lite ont gör det ändå att tänka sig att man snart kan vara skild från sina bäbisar och, måste erkännas, framförallt, att någon annan skräppig typ ska få nöjet att frimma med flaskorna inför överväldiga vänner. Slagen av den insikten och därför något ur balans försökte jag ändå, med darrande händer och omtumlad av stridiga känslor, plocka till mig några mindre värdefulla buteljer att ha att gosa med ikväll och som jag kunde förklara för, att det är ett undantag att enstaka flaskor nu ryker och att det inte är min avsikt att göra om det, nejdå, alla ni andra kommer att öppnas, frimmas med och slutligen drickas, det sista helst på ett vis så jag får merparten av flaskan för mig själv. Detta, tänkte jag, skulle få flaskorna att må bättre, för lite oroliga måste de ju ändå vara en sådan här dag och jag vill inte att de i framtiden ska se mig som hunden ser hundfångaren. Tog således ett gäng pavor under armen och stängde försiktigt källardörren då, då!, en Castello Banfi 1992 gled ur greppet och, kort sagt, gick botten ur flaskan då den landade. Jag var inte sen att kasta mig på marken och sniffa djupt och vederbörligt innan jag tog tag i den bottenlösa buteljen och tryckte näsan i denna – något som, om ni nödvändigtvis måste veta, renderade mig ett lätt sönderskuret finger. Kan meddela att Castello Banfi 1992 står upp bra för ett vin från året, tilltalande, mogen, komplex doft där det delvis insmickrande vinmakeriet på Banfi vid den här tiden på intet vis berövat drycken dess lagringsduglighet. Allt talar för att den även smakar bra. Kan rekommenderas. OnX – lokal musik från Draguignan.

Dela “Castello Banfi 1992 & OnX” på Twitter