Redan 1936 blev Montagny en egen appellation, men det var först på 80-talet som den
växte ut till dagens dryga 300 ha. Flera av de bästa vingårdarna ligger som i en amfiteater med byn Montagny les Buxy i mitten, och just där, några hundra meter över havet, hittar vi skickliga Françoise Feuillat-Juillot och hennes 14 ha lilla egendom Domaine Feuillat-Juillot. Hon slog sig på vinmakandet i Montagny i slutet av 80-talet och då tillsammans med en erfaren kompanjon. Efter några år gick denne bort och en tidskrävande rekonstruktion senare stod hon där 2004 ensam med verksamheten. Utan att förfalla till klagan sticker hon inte under stol med att det varit, och är, tufft. Redan det faktum att det finns få fristående gårdar i appellationen komplicerar saker och ting. Ett enormt kooperativ dominerar och gör inte mycket för att sprida appellationens evangelium. Det gör att Montagny trots sina många utmärkta lägen och flera mycket bra viner fortsatt är obegripligt okänt – låt vara att det gör att vinerna är billiga för oss konsumenter. Françoise ser sig själv och de
andra småproducenterna lite som David och jättekooperativet som Goliat. Kampen är, menar hon, ojämn och det stora problemet är att de små och den store inte nödvändigtvis delar vare sig odlingsfilosofi eller ambitioner. Tveklöst har Françoise stora ambitioner och genom att arbeta utan herbicider, jäst och annat som förenklar vinbondens vardag gör hon det inte lätt för sig. Å andra sidan blir vinerna inte bara bra utan också föredömliga i sin renhet och stringens. Inte viner för alla. För att förmå uppskatta subtiliteterna måste människan stanna upp – gör du inte det ska du dricka ett annat vin. De här vinerna från Françoise, som all Montagny gjorda på Chardonnay, finns i Sverige, prova dem gärna om du har tid för subtiliteter och elegans från södra Bourgogne: Montagny ”Les Crêts” (Feuillat-Juillot) 2010, varunr 73009, pris 129 sek; Montagny Premier Cru ”Les Coères” (Feuillat-Juillot) 2010, varunr 70768, 175 sek. NIN.
Dela “Montagny, Françoise Feuillat-Juillot, David & Goliat & NIN” på Twitter
Kan bara hålla med. Provade en Les Crêts i början på sommaren och den blev inte gammal. Smakade mer, mycket mer. Positivt överraskad.
https://www.youtube.com/watch?v=jVwAMx0dRAs
Oerhört snygga viner och en mycket imponerande person bakom verket – en person som f ö är precis som sina viner, d v s inte särskilt högljudd, men ger du henne tid att prata är det omöjligt att inte beröras.
Hur är det nu, har vi påmint oss om den här jeppen eller inte (inte särskilt högljudd han heller… men ger man honom sisådär 4 minuter och 20 ampere kommer han igång)? https://www.youtube.com/watch?v=DDOIL5OqvYs
JAAAA!!! Roy Buchanan!!! SOM jag gillar denne gitarrkliare. OMG, He Sure Can Play A Mean Guitar!!
Fast det var inte därför jag klickade upp kommentarerna. Jag som inte ens är amatör, möjligen dilletant, har aldrig fattat det fina med appellationer. I egenskap av fredagsvinskonsument har jag halvkoll på vilken del av världen som producerar vin som jag gillar. Norra Spanien, Södra Frankrike, Norra Italien triggar oftast mina köpbeslut.
Numera köper jag gärna vin av en av dina konkurrenter här hemma i Svedala. Den här killen tar ibland hem vin från små producenter som han oftast har hittat när han besökt någon av sina ordinarie leverantörer. De har suttit och pratat vin och fransmannen säger kanske : ” Du vi bara måste köra till Byn och hälsa på Marcel! Han gör himla bra vin men har lite svårt att sälja det.” Mr G drar sen hem ett lass lådor av Marcels produktion, skriver om det på sin hemsida och *tjoff* så är de sålda och vi som köpte vill ha mer, MEER!! Om Marcel låtit sina barn rita etiketter eller de är tryckta med bild av slott och DOC å allt bryr vi anonyma fredagsdrinkare (AFD) inte så mycket om. Jag köper flaskan för att jag fått en rekommendation som jag gillade. Därefter vet jag kanske att Marcel gör schyssta viner.
Alltså undrar jag om appellationssystemet får allt mindre betydelse nu i Internetåldern med sin framvällande flod av instant information?
För tio-tolv år sedan hade jag tveklöst sagt att appellationerna var på väg ut. Idag tror jag tvärtom att de är på väg att bli hetare än någonsin. Det finns flera skäl. I USA har man helt vänt på kappan och säger nu att appellationen/terroiren/outdoor winemaking är av yttersta vikt – tvärtemot vad man sa för några år sedan. I och med att allt mer info strömmar över individen söker alltfler efter ett halmstrå av trygghet, det kan vara en kompis i Svedala, en blogg eller en appellation. Appellationerna kan vara både till nackdel och, till det sistnämnda hör tveklöst att appellationsreglerna värnar mångfalden i stort. För min personliga del kan jag sedan hålla med dig om att appellation eller inte inte spelar någon som helst roll.
”Appellationerna kan vara både till nackdel och (saknas här månne till fördel?)
, till det sistnämnda hör – att appellationsreglerna värnar mångfalden i stort ”
Ajdå. Jag inbillade mig tvärtom… 🙁 Att en viss appellations regler om druvsorter etc närmast var en black, om än en liten sådan, om foten på odlarens möjligheter att göra vilket vin han suktade efter.
Halmstrå-syndromet däremot köper jag med hull och hår. Även vi AFD´are vill ju gärna tro att vi gör intelligenta och genomtänkta val från Bolagets hyllor. Någonting behöver vi ju att hänga upp klokskapen på; DOC, varumärke, kändisfejs, druva eller kontinent.
När du jobbar t ex bakom den gamla Järnridån, finns det där en önskan att bygga upp ett appellationssystem?
Alla är numer intresserade av apellationer, låt vara att det hår trögare på visa ställen än andra och i länder som Sydafrika talar de flesta fortsatt mer om klimat än terroir, men det kommer nog att ändras inom en ganska snar framtid, tror jag.