I mitten på 1980-talet fick AB Vin-& Spritcentralen, som då styrde vinutbudet i Sverige via sina monopol på produktion, import och distribution (Systembolaget hade monopol på detaljhandelsledet), den i tiden liggande men samtidigt också framsynta idén att satsa på lågalkoholvin. Visst, det fanns alkoholfria alternativ, det ena sämre än det andra. V&S ville skapa ett drickbart alternativ. Att helt utesluta arombäraren alkohol gick inte och att spä ut med vatten gav inte tillräckligt bra resultat. Ansvarig för det nya projektet i produktionsledet var skicklige Tommy Lindström, då beredningschef (möjligen var titeln produktionschef) i Stockholmsfabriken, belägen vid Marievik.

Tommy gick noggrant till väga och byggde upp en av samtidens mest avancerade avalkoholiseringsanläggningar, där alkoholen, aromerna och vattnet kunde separeras från varandra och sedan sättas ihop i önskade mängder. Första vinet hette Silberling och det lanserades för vinskribenterna i samband med en provning jag höll (1987?) i ett provningsrum som hette ”Vinum”, även det en avancerad anläggning i sin samtid. Ingen av de närvarande skribenterna, av vilka några är verksamma även idag, uppfattade att Silberling avvek från ett ”normalt” vin och de duktigaste placerade det, korrekt, i (Väst)Tyskland – provningen var blind på den här tiden och varje skribent fick i tur och ordning tala om ett vin, med andra ord var det ganska uppenbart för alla vem som kunde prova och vem som inte kunde – och nästan alla gjorde tummen upp, ja, flertalet ”fyndade” det till och med. En inte helt inkorrekt bedömning. Vinet var verkligen bra; rent, snyggt och med mycket doft och smak för den på grund av den låga alkoholen billiga pengen.

Nu blev inte Silberling den framgångshistoria som det lovade att bli den där kvällen i Vinum då alla tappade hakan och öste lovord över V&S, lågalkoholsatsningen och Silberling (Tommy glömdes nog bort dessvärre). Jodå, vinet tog bra fart i försäljningen. Det var bara det att några av flaskorna började efterjäsa vilket ledde till att de i värsta fall exploderade. Detta noterades som sig bör av de ansvariga på kvalitet/lab/produktion i Stockholmsfabriken, som ville dra tillbaka produkten. Den som hade hand om det på HK bestämde sig dock för att chansa. Så gick det som det gick. Produkten fick dras tillbaka och kom igen först senare (1989) som ”Demi”.

”Demi” var nu en betydligt större satsning. Fler produkter. Hård marknadsföring – det var stor skillnad på V&S och Systembolaget; medan SB bromsade överallt, gasade V&S så gott det gick, vilket väl mest tydligt märktes genom arbetet med Absolut Vodka, där man verkligen kunde tala om statsunderstött alkoholkapital ute för att erövra världen, låt vara att V&S inte behövde stöd från staten, snarare fick staten stöd från V&S.

Nu gick det inte alls som man tänkt sig med ”Demi”. Alla produkter var inte lika bra som Silberling, kanske gick det lite väl fort att ta fram nya produkter, helt klart var utstyrsel, namn och annat viktigt för en marknadsframgång inte på kornet. Kort sagt avsomnade snart projektet och glömdes bort.

Den sofistikerade avalkoholiseringsanläggningen då, vad hände med den? Jodå, den blev till sist lönsam för företaget den också. Den kom till användning när V&S gjorde om sin generiska produkt ”Glögg” till varumärket ”Blossa”, då företagets alla monopol försvann (1995) och det stod klart att fler glögg-produkter snart skulle finnas på marknaden. Med hjälp av avalkoholiseringsanläggningen kunde V&S ta fram en fullt drickbar ”alkoholfri” glögg och dels bredda försäljningen ut i matvarukedjorna, dels annonsera trots att det var förbjudet att göra reklam för alkoholhaltiga drycker. Vad Tommy Lindström anbelangar är han en av Vinsveriges bortglömda hjältar. Tror inte det rakt av är hans tekopp men här hedrar vi honom med lite Arctic Monkeys (och, bäst att tillägga, låtens titel har inget med vare sig Tommy eller det här inlägget att göra, det är bara en ny singelbaksida från slynglarna i AM).

Dela “Lite svensk vinhistoria: Demi, Tommy Lindström & Arctic Monkeys” på Twitter