Ökenvandringen som inleddes med Barillamannens homofobiska uttalande fortsätter. Har provat flera alternativa påstortellinipåsar, men de smakar alla alltför konstgjort och i vissa fall kan man rent av uppfatta de nermalda råttbenen och annat som säkert finns i de där produkterna. Hur det vid ett tidigare tillfälle gick med Uncle Ben’s sötsura ris vet ni redan. Har nu genomlevt några förskräckliga dagar som gräsänkling och tvingats till den ena lösningen desperatare än den andra i en under veckan nedåtgående spiral. Inte ens det faktum att Ibra var lysande igår mot Sochaux och Frankrike sedan länge gjort Zlatan till sin egen och förutsättningslöst älskar honom på ett sätt som han nog aldrig vare sig har eller kommer att unisont uppfattas i Sverige räcker för att lätta upp stämningen. Idag fick han för övrigt snudd på ouppnåeliga 9/9 i L’ Equipe. Hursom, har under veckan provat allt från färdig pizza, som inte alls blev god när den tillreddes efter plastförpackningens instruktioner, tvärtom var den både bränd, otuggbar i de förkolnade kanterna och i största allmänhet illasmakande, till Viktväktarnas lunchmål, som smakade så tunt och lite att jag var tvungen att äta en hela Lindts mörka mintchoklad samt ett lass glass preparerad med jordnötter och sönderklippta sega krokodiler från Haribo till dessert. Värst var ändå när jag igår kväll, övermodigt och i ren hungerdesperation, grep mig an en så kallad Spaghetti Carbonara. Det är en spaghetti med stekta fläskbitar, rå äggula och eventuellt lite grädde. Tro det eller ej, men det tog tre ägg innan jag mindes att slänga vitan och inte, på vinmakarvis, gulan, och när jag väl kommit på det tog det två ägg innan jag kunde knäcka ägget utan att en massa skal hamnade med gulan. Femte gången gillt. Det var bara det att jag började köksarbetet med att knäcka äggen. Förutsägbart nog lyckades jag under arbetets gång stöta till skalhalvan så den råa äggulan rann ut på diskbänken. Nu gjorde inte det så mycket för fläskbitarna blev ganska brända – inser i efterhand att de inte bör stekas utan tillsatt flott – och på det stora hela taget resulterade mina köksansträngningar i en slags spaghettiklump som avnjöts med lite ketchup och sallad. Orkade inte ens dra ett bra vin för att lätta upp stämningen. Spem In Alium.

Dela “Påstortellinimissbrukarens klagan & Spem In Alium” på Twitter