Erkänner det var en plan. Var tvungen. Hustrun tycker inte alltid att vi ska dra viner äldre än 25 år till hastigt hopkomna vardagsmiddagar. Öppnade först ett rött vin från Australien, Moss Wood Cab 04. Dels av nyfikenhet. Dels därför att det inte alls skulle fungera till den lika mystiska som nykomponerade torskrätt Hustrun just anrättat. Schysst rödtjut från Margaret River. Svarade undvikande på Hustruns fråga om varför jag drog ett rött vin som så uppenbarligen inte skulle fungera ihop med maten. ”Hrfth måste brfht jobb avstop”, sa jag och slet fram en Château de Marguï, det senaste, hetaste naturvinet från Provence. Rödvinet från 2010 är tveklöst utmärkt och välförtjänt hajpat snart sagt över hela världen och inte minst på stjärnkrogarna härnere. Och människorna på egendomen är trevliga. Och gulliga. Men här. Nej. Svavel! Schabbelsvavel på näsan. Och i smaken. Hur det kan vara så? Tja, antingen har något snavat med svaveldunken eller så tryckte samma någon på lite för mycket vid ett enda svavlingstillfälle, då vinet inte ville ta till sig och förbinda sig med SO2. Då kan det bli så där. Satte fram ett glas till Hustrun. Som skrek
”nej, fy, svavel!, ta bort!” och därmed köpte jag mig lite tid, för nu började det dra ihop sig till mat och Hustrun är, som den trogne HR.en vet, inte att leka med om man, jag, inte dyker upp i tid när maten serveras. Gjorde nu ett sista utfall mot köksvinhyllan. En Domaine Trouillet 2010 hamnade i mitt garn. En Pouilly-Fuissé kunde väl funka med torsken? Men ack nej. Inte alls. Hustrun ojade sig över vinets otillräckliga karaktär. Kort sagt, menade hon, skulle vinet stå sig slätt när det mötte den fullvuxna torsken och därmed hade jag vunnit. Begav mig till vinkällaren och plockade med en Les Plantiers de Haut-Brion 1995 och en Château Cruzeau 1988. Den första visade sig vara för gammal både för en vinmakare och en Hustru. Kort sagt torskade vi på den också, hehe. Den andra var… så gudomlig att till och med Hustrun kom av sig i sina bannor över att maten än en gång skulle ätas kall. Tonvis med gula äpplen, gula plommon och litchi och en alldeles underbar syra och en lång, ren eftersmak som räckte ända tillbaka till 80-talet och i denna retrosväng gick att finna all den komplexitet som hela resan började med då näsan stacks i glaset. Rodrigo y Gabriela.
Monsieur Lurton rules!
Vet inte i vilken utsträckning André fortfarande gör viner (?), men han tillhör helt klart de främsta vitvinsmakarna i Bordeaux, ja rent av i världen, någonsin.
Här kan vi tala om nostalgi. Bara att se etiketten i mitten får mig att minnas varför jag började att dricka Bordeaux. De röda var väl inte storartade i början på åttiotalet pga. omplanteringar som gjorde vinet lite tunt. Den ”grusiga” karaktären passade dock min smak (och mina matval). Den vita köptes det lådvis av – alltid hög ”lägstanivå” (som alla Andrés vita viner). Herr Lurton visste vad han gjorde när han investerade i förfallna vingårdar (med potential).
Ja, André var/är både en utmärkt vinmakare och en skicklig imperiebyggare. Hatten av.
Fantastiskt bra plan!!!
Jag tar hatten av både för den mästerliga komplotten och för det ekvilibristiska utförandet!
Jag tar även hatten av för Phantastique Musique. Rodrigo o Gabriela hade jag ingen pejl på tidigare. Men för all del, Vimlets Yra är inte så värst uttalad här i San Franseslöv. Jag lovar att inte sluta öva på gitarren förrän jag är åtminstone lika bra som de är.
Det kan ta lite tid.
Japp, jobbar också på det…