Den utmärkte vinskribenten Jan Holmström satte igår på Facebook fingret på en lika öm som pinsam och onödig punkt i vinvärlden: tidningarnas ofog att sälja vin. I det här fallet handlade det om ett vin som heter Big Zin Old Vine Zinfandel American Oak och som säljs av Allt om Mats vinklubb. Till skillnad från vad man kan tro är detta ett italienskt vin och på det hela taget tyckte Janne H, högst förståeligt, att det finns skäl att förtydliga att varken han eller någon annan i Allt om Mats vingrupp haft något att göra med här vinet. Problemet är att läsaren/klubbmedlemmen/köparen rimligtvis utgår från att Allt om Mat inte bara står för utan också har valt ut vinerna som vinklubben säljer, och om tidningen valt ut vinerna bör det lika rimligtvis vara vingruppen som gjort det. Oavsett om Allt om Mat går ut med informationen att vinklubben är fristående från tidningen och/eller vingruppen, kommer läsaren fortsätta tro att det förhåller sig på annat vis eller i annat fall fråga sig varför tidningen säljer viner den inte står för. Nu är detta inget unikt problem för Allt om Mat och skribenterna där. Tidningarna som idag på det här viset håller sina vinkritiker gisslan är otaliga. Möjligen kan någon här invända att om det är så synd om skribenterna, varför slutar de då inte skriva för den publikationen? Tja, till exempel därför att det kan tänkas att även en vinskribent behöver en inkomst och det är inte precis så att uppdragen växer på träd – skulle för övrigt du tacka nej till att skriva för Allt om Mat? Dessutom är det här inte skribenternas problem: det här är tidningarnas problem. Det går för all del förstå Allt om Mats och andra tidningarnas kortsiktiga vinstintressen i att kränga vin på det här viset och under trycket att visa bra siffror är det lätt att falla till föga. Önskvärt vore dock att de kunde höja blicken och se bortom innevarande kvartal och fundera över den skada för tidningens
trovärdighet och dess, i grunden oskyldiga, vinskribenters anseende sådant här på lite längre sikt innebär. Är en tidning som i allmänhet säljer vin, och som i det här fallet i synnerhet kränger en smågangster från Syditalien som en Capo di capo från Nordamerika, att lita på när den betygsätter viner eller när den eventuellt kritiserar Systembolagets inköpspolitik? Eftersom de individuella skribenterna knappast kan tillåta sig alltför öppen och modig kritik, som den Janne H framför, åligger det alla oss andra att påpeka för Allt om Mat, Dagens Industri, Svenska Dagbladet och alla de många andra att de kanske ska försöka dra in sina pengar på annat vis – och det gäller alldeles oavsett hur mycket de bedyrar och bevisar att det är vattentäta skott mellan vinklubben och den övriga verksamheten, eller kanske just därför . Norrbottens Järn.
Dela “Kortsiktigt vinstintresse håller vinskribenter gisslan & Norrbottens Järn” på Twitter
Det är utomordentligt bra att detta ventileras, i alla upptänkliga kanaler. Och ja: Vinskribenternas till det yttre småglamourösa tillvaro är densamma som andra frifräsande brödskrivares. Man hänger konstant på gär’sgår’n.
Ja, det är hög tid för en seriös diskussion om tidningarnas ofog att bete sig så här ansvarslöst och i vissa fall direkt bedrägligt mot sina läsare, samtidigt som de medvetet eller, mindre sannolikt, omedvetet tar sina vinskribenter som gisslan. Att de som i det här fallet dessutom understundom bidrar till att fylla på det svenska utbudet med viner som får den egna vinskribenten att vilja tydliggöra att hen inte har med saken att göra bör inte bara några av oss andra utan också tidningen uppfatta som en aning pinsamt.
”Vem i hela världen kan man lita på”
http://www.youtube.com/watch?v=DboSdBqkgcA
Vi ”säljer” också vin genom Livets Goda, men i samtliga fall handlar det om viner vi tycker är väldigt bra (de är uteslutande av högre prisklass) och som vi vill erbjuda våra läsare att (oftast) unikt få möjlighet att köpa. I samtliga fall är det också viner som kommer i små volymer och sällan kommer ut till allmänheten. Det är också värt att notera att vi på tidningen inte tjänar en enda krona på detta, vi ger bara läsarna möjlighet att köpa vinerna, det är alltid importörerna som säljer vinerna.
Hmmm… Ja, LG’s viner är fina. Kanske är förhållandet en spegling av att LG’s läsare i högre grad är veritabla vinfantaster, medan AoM = ”Folkets organ” har allmänt kulinariskt intresserade läsare och därmed anses vara potentiella zin-konsumenter?
Därmed inte sagt att en zin är så go’ som en annan zin. Ridge, Seghesio m fl visar var rankan ska stå.
Helt klart är det skillnad mellan de olika tidningarnas utbud och LG med sin inriktning på finvin bistår snyggt sina läsare med, som du skriver Michel, ibland unika och svåröverkomliga viner, i linje med det tidningens fokus på bättre viner, långt från skräpvinssegmentet. Det är också skillnad på att tjäna pengar på försäljningen och att som LG s a s bara förmedla. Håller med om det. I mina ögonen kvarstår dock problemet: en tidning kan aldrig ägna sig åt att sälja eller förmedla de varor den är satt att bevaka utan att trovärdigheten riskerar att ta skada, och redan själva risken för skada är skada nog.