Nyligen publicerade laboratoriet Excell i Mérignac, Bordeaux, nya forskningsresultat avseende ftalater – i det här fallet dibutyl phtalate/dibutylftalat (DBP) – i vin. Kort sagt läckage av farliga ämnen från plast. Den kände (vin)forskaren Pascal Chatonnet säger att elva procent av vinerna som testades uppvisar värden som gör dem osäljbara i Europa. Endast 17 procent innehöll inga ftalater alls medan 19 procent uppvisade knappt mätbara mängder. 59 procent överskrider
värdet 0,004 mg/kg och som mest uppmättes 2,212 mg/kg. När Chatonnet talar om ”osäljbara” i Europa grundar han sig på allmänna regler för ftalater i livsmedel, några särskilda regler för t ex vin finns inte. Excell har också testat ett flertal spritdrycker, framförallt vinsprit, och där funnit höga värden, men bara i produkter äldre än 20 år. Nu undrar säkert mer än en hur man kan undvika dess ftalater. Chatonnet säger att ftalaterna framförallt kommer från epoxi, som gamla tankar behandlats med. vinifierat håller med om att det är en solklar smittkälla (detta är f ö känt sedan länge, viss epoxi sätter dessutom smak på vinet som lagras i tanken i fråga) och upplyser då sina HR om att cisterner som behandlats med epoxi genomgående är äldre betongtankar – ibland också järntankar – och sådana hittar du framförallt i gamla anläggningar och ställen där de ekonomiska förutsättningarna inte finns för modernisering – med andra ord producenter som arbetar med små marginaler och billiga viner. I sammanhanget kan också glasfibertankar nämnas, dessa förekommer framförallt i anläggningar där enklare vin görs och är avsedda för kortare tids lagring, men självklart händer det att vin blir liggande också på sådana här cisterner. Men nu är inte de epoxibehandlade cisterner enda smittkällan. Det är sedan decennier känt att du inte kan använda
”vanliga” plastslangar – ja, det är de där du vanligtvis ser i vinkällarna (röda slangen på bilden härintill) – utan att de förr eller senare börjar ”läcka” ftalater. Det är alltså ett mycket gott tecken när du i en vinkällare ser de där stora, tjocka, klumpiga, inte sällan blå, slangarna från Klebér, Trelleborg och andra. Skälet till att dessa inte dominerar totalt är att de är fruktansvärt dyra, och ja, återigen en koppling till priset vi betalar för vårt vin. Att Chatonnet & co inte fann ftalater i yngre spritflaskor torde bero på att de ”vanliga” plastslangarna sedan länge är så gott som helt eliminerade i spritsammanhang, därtill var läckaget av ftalater alltför uppenbart. Avslutningsvis ska sägas att en sådan här undersökning är beroende av vilka viner som testas – om fokus ligger på exklusiva producenter torde mängden ftalater vara 0, är fokus billigare produkter och vin från ovetande producenter är det sannolikt högre än den nu publicerade rapporten . Noterbart är också att även de högst uppmätta värdena kräver en rejäl konsumtion för att ha någon effekt i sig – detta sagt utan hänsyn tagen till den kemiska cocktailen. Likväl är kontentan för dig och mig dessvärre ytterligare ett skäl att sky de billigaste vinerna som pesten. Foo Fighters.
Dela “Ftalaterna i ditt vin – också en prisfråga & Foo Fighters” på Twitter
Intressant.
Är detta ett ytterligare argument för att
undvika viner i plastpåsar och fyrkantiga kartonger?
Olle N
info@oenologen.se
Enligt den forskning jag kunnat snoka – och det har jag hållit på med i ungefär tio år – upp om PET och BiB ska dessa inte läcka farliga ftalater (det finns ju ftalater och ftalater), men tveklöst känns det tryggare och smakligare att undvika plastflaskan, plastpåsen och plastkorken. Dessutom har det hänt förr att ny forskning rätt som det är upptäcker något tidigare forskning missat.
Jag hade många och långa diskussioner med Miguel Torres om detta för kanske 8-10 år sedan. Han hade ganska omfattande studier och lab-tester som visade att viner tappade i PET och än mer bag-in-box innehöll oroväckande höga halter av olika plastämnen som om vore i livsmedel skulle klassas som ”otjänligt”. Precis som Lars säger gäller dessa regler inte vin, om det är farligt eller inte framgick inte heller av studierna. Däremot var det huvudanledningen till att han länge stod emot trycket att tappa sina viner i bag-in-box, ett beslut som rent kommersiellt var en mardröm.
Det du skriver Lars, om utsöndring av farliga ämnen från allt plastmaterial som används inom vintillverkningen, har jag aldrig tidigare vare sig hört eller läst om. Verkligen intressant.
Däremot har jag ibland noterat ”plastdoft” i vissa lätta vita viner förslutna med plastkork. Om det kommer från korken eller plastmaterial vid framställningen har jag ingen aning om.
Gjorde en hel del försök med förslutningar på Rabiega-tiden. Bland annat sålde vi en låda med sex flaskor med samma vin förslutna på olika vis, om någon mot förmodan har en sådan låda kvar idag skulle det vara intressant att dels prova vinet med plastkorkarna idag, dels att analysera vinet. Vi hann inte komma fram till några mer vetenskapliga svar annat än att naturkork vanligtvis hinner påverka ett vins smak på ett års lagring och att denna påverkan oftast uppfattades som positiv (mognad) av konsumenten. Plastkorkarna dissade vi redan av det skälet att merparten av dem brukar ”fastna” i flaskhalsen efter något halvår. Håller det inte alls för orimligt att du kunnat skönja en karaktär sprungen ur plastkorken, precis som våra försök visade att det gick att detektera naturkork efter något år.
Vad gäller epoxin har denna ändrats en hel del under de senaste drygt 20 åren, alltså sedan det stod klart att den påverkade vinet (en viss typ av epoxi förbjöds redan för 20 år sedan), så idag är rimligtvis såväl ftalat-läckage som smaksättning ett mindre problem. Samtidigt visar Excells forskning att problemet kvarstår och jag kan för egen del bekräfta att jag inte sällan springer på viner med karaktär sprungen ur epoxibehandlade tankar – detta gäller skrämmande ofta viner från äldre vinkällare belägna i mindre kvalitetsorienterade eller mindre utbildade områden och går inte sällan hand i hand med annan smuts och sådant som ofta får passera som ”brett”.
Miguel Torres Jr är en hjälte och det är synd att företaget inte fortsatt lever helt enligt hans filosofi, samtidigt som det, såklart, är fullt förståeligt att det till sist gav vika för BiB-frestelsen och dess om inte gröna skogar så i vart fall guld.