I enlighet med vad som tidigare utlovats har ett par nya maratontest satts igång av vinifierat. Det gäller dels osvavlat vs samma vin svavlat, dels ett osvavlat rödvin. Båda försöken över tid, vilket ligger i maratontestets natur. I samband med att rödvinet öppnades 15 september (åtta dagar sedan) fick ett glas stå med en skvätt av rödtjutet. Den här skvätten har provats varje dag sedan dess. För att göra det hela än mer intressant kompletterades det med ett nyupphällt glas efter sex dagar – notera: med vin taget ur den öppnade flaskan. Kommen så här långt inser viniferat att det är kraftig nördvarning på er utsände i de navelskådandes fokuserade värld, men låter sig inte hindras för det utan går med högburet huvud på i ullstrumporna, övertygad om att någon, någon gång, kommer att inse hur viktigt det var för mänskligheten att få veta det HR:arna alldeles strax ska få veta.
Kanske var vinifierat aningen för översvallande då rödtjutet öppnades häromvecka. ” … Doften är ganska stor och domineras av örter pch garrigue; ett mycket kraftfullt och koncentrerat vin med bra balans och samma inslag i smaken som vi hittar i doften; saknar lite fräschör men är desto kraftfullare i eftersmaken…” Kort sagt kan HR:en få för sig att det här är ett riktigt bra vin. Det är det inte, men det är drickbart, och det är intressant. Under de åtta dagarna som gått sedan öppnandet noterar vi följande (”vi”! därför att ni som läst ända hit är precis lika förtappat nördiga som den ovan nämnde nörden – sug på den ni):
Dag 1: Bortsett från att det ligger en doft av RER-perrongen mot Creteil på Gare de Lyon (dvs någon slags urin- och fruktblandad lukt) över vinet då det avdoftas utan att glaset först snurras, är vinet rent av lite bättre idag, mer rena toner. Hustrun ville först inte kännas vid urinkopplingen utan malde på om sin mammas sylt, sådär som den luktade mot paraffinlocket när man lyfte på det, ha!, paraffin… urinoar så klart!).
Dag 2: Som igår, men med en liten vinägerton.
Dag 3: Luktar mer idag, man känner doften redan då man närmar sig glaset, väl framme vid glaset och med näsan i det och sedan det snurrats för att förflyktiga urininslaget, visar det sig att en förhöjd flyktig syra har infunnit sig (gårdagens vinägerdoft…), vinet upplevs också som lite orent, påminner lite om decenniegammalt damm i en ändå äldre ladugård. Vinets yta har, före snurrandet, berikats med fläckar av en oljig hinna. Trots allt det nyss sagda är vinet fortsatt OK.
Dag 4: Helt OK, inslag av röda vinbär och klarbär, diffus orenhet. Hinnan mer sammanhängande.
Dag 5: Hinnan på plats. Vinet färgar glaset alltmer för var dag som går. Nu är glaset kraftigt färgat, och uppvisar ett par rejält blåröda ränder samt en del grums på botten. Noterbart är att vätskemängden minskar, mer genom utfällning än avdunstning (jo, frågade såklart Hustrun om saken och hon svär på att hon inte druckit av ”det där äckliga vinet”). Doften ungefär som igår.
Dag 6: Oj, idag luktar vinet jäsande fikon. I kombination med ett inslag av den tidigare nämnda dammiga ladugården.
Dag 7: Mer frukt idag igen, mörka körsbär, mörka hallon, jäst, lätt saftigt inslag. Hustrun: ”Uuääh, luktar bakjäst, färsk jäst, och kanske lite bröd”. Idag slogs också en färsk skvätt vin upp ur den öppnade flaskan och den skvätten var klart mer aggressiv och rustik i sin approach, viss frukt men samtidigt aningen uttorkad; smakade också på det här vinet (av det andra finns för liten mängd för att man ska kunna smaka av det i tid och otid) och det visade sig vara en aning obalanserat och ha en inte helt trevlig strävhet. Om det här vinet hade Hustrun följande att säga: ”Alkohol, neutralt vin som stinker alkohol”.
Dag 8: Nu är det irriterande påtagligt hur det först upphällda vinet minskar i volym samtidigt som de fasta partiklarna och ränderna i glaset blir alltmer påtagliga. Doften uppvisar mycket jäst och dov, mörk frukt. Det nyupphällda vinet färgar nu av sig ordentligt och börjar få samma oljiga hinna som det först upphällda fick efter någon dag. Idag domineras doften av något som nog förekommit tidigare i det först upphällda glaset men som jag inte kunnat sätta fingret på, den pågående skörden till trots, nämligen för hårt pressat pressvin; rustikt och mycket jäst i eftersmaken. Red.
Som vanligt ett ”äkta” ”nörd”- och ”HR test”. ”Verkligt” lärande är det man erfar själv, i detta fallet är jag nöjd med informationen (att tvingas att dofta kan bli en pina). En intressant not kan vara att olika ”o- eller extremt lågsvavlade” viner har olika ”motstånd” mot luft (oxidation). Vad har du för erfarenheter av detta? Klarar vissa druvor eller druvsammansättningar luft bättre? Tack för perfekt ”RED”. Gillar faktiskt denna konstellation bäst (har plattorna på original-vinyl såklart). Fripp, Bruford och Wetton – perfekta, dock passar de inte in i ”mainstream-musiken” (bara för entusiaster och ”nördar” – som vi!!). Kul post (som oftast).
Ja, olika druvor och druvsammansättningar reagerar olika med/på syret, men störst betydelse har tidpunkten för svavlingen och hur man svavlar från början. Enkelt uttryckt gäller det att svavla försiktigt från start; den som går ut hårt med svavel från start måste sedan fortsätta svavla hårt samtidigt som de här vinerna svavlet till trots blir känsliga för oxidation – mycket forskning gjordes om detta redan på 1970-talet. Noterbart kan vara att just det nyss nämnda snarare än för lite svavel är en delförklaring till att en del viner idag ”oxiderar ur”. Omvänt kan viner som svavlats mycket lite, till exempel bara med lite svavel för buteljeringen, drabbas av svavelproblem i form av olika svavelföreningar och/eller rent av svavelväten och merkaptaner – i det fallet är det synnerligen påtagligt hur viktigt tillfället då du svavlar är. Det sistnämnda är oerhört uppenbart men något som tycks gå många önologer och vinproducenter förbi. Avslutningsvis ska tilläggas att även andra faktorer påverkar aromerna och ”oxideringen” till exempel kvävevärdena i musten, vlket bl a Dubordieu och hans forskarteam i Bordeaux påvisade redan för vid det här laget länge sedan (mer om det i senare post, tror jag).
Och Red, ja visst är den bra och visst är sättningen ett dreamteam!
Tack!
Varsågod!
Alltså, hur mycket bör man svavla och när för att nå bästa och mest naturliga resultat?
Vad som är mest naturliga resultat tål att diskutera. Rent krasst innebär det inget svavel alls, men så arbetar väldigt få, även bland dem som gör naturviner, oftast tillsätts en mindre mängd efter jäsningen samt före buteljeringen. Personligen förstår jag inte målet att inte svavla eller att ha extremt lite svavel, medan jag har lätt att förstå målet att inte arbeta med mer svavel än vad som behövs, vilket med få undantag vanligen innebär allt mellan 40 och 150 mg/l, beroende på vintyp och år, och som oftast går stick i stäv med läroböckerna och lärosätena som förespråkar säkerhetsnivåer av svavel eftersom de tar höjd för rötangrepp, orena maskiner, oxidering i hanteringen osv.
Hur mycket man behöver svavla och när, går det inte att ge ett generellt svar på. Det beror på hur skörden ser ut: mognadsgrad, renhet, druvsort, typ av vin du vill göra… Kan dock säga så mycket som att om du har ett relativt sett lågt pH, rena druvor och ren utrustning och arbetar försiktigt så kan du i princip arbeta utan svavel hela vägen, men vill du ge vinet den extra dos frukt och fräschör som rätt svavling vanligtvis ger så kan du tillsätta vitvinsmusten lite svavel före klarningen samt efter jäsningen medan du kan ge det röda vinet en första skvätt (svavelvatten i det fallet) antingen på druvorna i pressen eller efter jäsningen. Går du vid något av de här lägena in med större mängder svavel, vilket oftast förespråkas i litteraturen och av den som i första hand tänker säkerhet, måste du sedan fortsätta arbeta med mer svavel i vinet. Och som jag nämner på annat håll här, har du gått ut med lite eller inget svavel alls får du se upp om du svavlar före buteljeringen eftersom du kan få en och annan negativ överraskning då svavlet inte binds så som du tror. Det finns relativt sett förvånansvärt många naturviner/lågsvavelviner som dras med svavelproblem av den arten, men om ingen reagerar så uppskattar rimligtvis i de fallen såväl producenten som konsumenten vinet och utgår från att det är naturliga aromer de känner.