Patrick Modiano: Dans le café de la jeunesse perdue

Att läsa Modiano är, att långsamt gå genom Paris, en stad utan tid, och se samma sak ur nya vinklar. Hela tiden. Stämningen på botten, kaféerna flertaliga. Böckerna går in i varandra. In och ut. Personerna blir lätt många och metron är aldrig långt borta. Huvudvärk och yrsel förekommer och pharmaciet, med sin gröna skylt, ett kors, ligger längre bort på gatan. Tempot är lågt. Om möjligt än lägre på originalspråket, på franska. Det är vackert. Även på svenska. Kan du läsa franska är det en bra idé, att möta Modiano på hans modersmål. Såvida du inte är student, och studerar orientaliska språk. Vid ett orientaliskt institut, i Paris. Du Unknownkanske läser en bok, på ett kafé som heter Condé. Eller något annat. Där du är en av många, figurer. Modiano måste vara Hipsterns hippaste författare. Som ingen annan inbjuder hans verk, nya som gamla, med svartvita omslag eller inte, till att skaffa en lustig hatt, och odla skägg och bära glasögon, vare sig du behöver det eller inte, att lyssna på gamla franska chansoner. Är du kvinna kan skägget bjuda vissa svårigheter, att odla ett eget. Kanske är det då bättre att köpa en kappa, med stora knappar, och anlägga ett svårmodigt uttryck, i ansiktet. Slokar axlarna på vägen mellan metron och kaféet, på gatan, gör det sitt till. Modiano har ont och lyckas som få förmedla sitt svårmod och sin långsamhet, ut i sina texter. När han pratar, i intervjuer, kommer han aldrig till punkt. För han har ont, säger en del, och då är det svårt att prata. I böckerna kommer han till punkt. Däremot tar hans böcker aldrig slut. De bara blir nya böcker, med svartvita omslag och fyllda av samma gator, metrostationer, kaféer och människor, och än en gång förekommer yrsel, apotek, svek och stängda dörrar. Bara namnet: Den förlorade ungdomens kafé. Vill du sitta i ett hörn, med en tom kopp kaffe, och se svår ut, på konditoriet, är det här boken för dig. Boken att visa upp. Att försjunka i. Du får allt det svartvita omslaget lovar. Des deux entrées du café, elle empruntait toujours la plus étroite, celle qu’on appelait la porte de l’ombre. Elle choisissait toujours la même chanson de Léo Ferré, assis a côté la même table, au fond de la petite salle. Un pas du metro. Et Rue Quelque Chose.(Oui, j’ai fabulé un peu là. Ce n’était pas des mots de Modiano pure et simple.)

2 svar på ”Patrick Modiano: Dans le café de la jeunesse perdue

  1. Bra känsla, Lars! Visst är det gøtt att återvända, till exempel till det gymnasiala high-browstället Café Paley.

    • Tack, Dan! Visst inbjuder kaféer i största allmänhet till mycket känslor av allehanda slag, och det gäller inte minst de kaféer vi återvänder till.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.