Lena Andersson: Egenmäktigt förfarande

Det finns böcker som många läser därför att det är Boken alla talar om just då och framförallt talar de om att de läst boken alla talar om varmed de klargör att de tillhör och är. För egen del har jag alltid hyst en ovilja mot den sortens böcker och sammanhang. Ljuger

Egenmäktigt förfarande hellre än erkänner att jag också läst en sådan där bok medan den fortfarande var inkluderande. Fast för det mesta har jag verkligen inte läst dem eftersom jag om jag gjort det skulle tillhöra, om än i lönndom. Således har jag som pesten skytt Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande, denna prisbelönta bok, denna omdebatterade bok, denna inkluderande bok. Fram tills nu. Ett par år efter att den kom ut. Nu när den inte är särskilt inkluderande längre. Snarare avslöjar, att här, här har vi en som inte riktigt hänger med. Förvisso sant och totalt ointressant. Således tar vi oss nu an Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande, denna måste-ha-läst-bok som ni väl alla har läst och nu ska ni få veta vad ni egentligen ska tycka. Så här:

Egenmäktigt förfarande är en oerhört underhållande bok som bjuder på småskratt en masse, fint språk , många underfundigheter och ett visst problematiserande kring det här med att ha och vilja ha och inte vilja ha och att vilja ha men inte riktigt ändå i alla fall inte på det sättet. Läste, innan jag satte ögonen i texten, att någon var fast efter att ha läst tre sidor.

Lena Andersson Dumheter, var jag övertygad om, men, oj, så var det. Små tankar som ”…Han slets isär, ty samtidigt som han inte stod ut med att bli älskad av offentligheten då det tydde på medlöperi, feghet och liknöjdhet inför de råa sanningar som ingen samtid någonsin orkat möta men som framtiden alltid såg generande klart och med ett överseende leende inför dåtida inskränkthet…” är självklara men sällan sedda och väl formulerade och någonstans fångar passagen ”…hon hyste ett särskilt intresse för underkastelsens mekanismer och dyrkan av totalitära system…” bokens kvintessens; lägg till det träffsäkra beskrivningar av den låtsasvärld det lika pseudoproblematiserande och handlingsförlamade som självtillräckliga och egenhyllande kultur-Stockholm kan vara och, som sagt, massvis av humor.

Det här är Bridget Jones dagbok på högre plan. Janine Jensen & friends.

Dimitr Sjostakovitj

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.