Mick Wall gör bra biografier över rockikoner. Han snaskar runt i skvaller och annat men gör också mycket seriös research och så har han sina egna upplevelser att falla tillbaka på. Därför klarar han även av att berätta om Lou Reeds liv och boken rekommenderas till alla och särskilt den som på minsta sätt någonsin lyssnat på något av Reed eller som bara är intresserad av kompromisslösa konstnärers liv och leverne.
Invändningar finns dock. Inte minst går det lite väl snabbt på slutet, att Wall tycker de där drogdimmiga åren är så mycket mer intressanta än de många fler nyktra. Dessutom går Wall även här vilse i sin diskografi kan somliga av oss tycka, inte minst då han totalsågar Rock ’n’ Roll Animal, ett album som många av oss som var Reed-fans på den tiden det begav sig var minst sagt överförtjusta i (bara Lady Day är albumet värt) – för egen del tycker jag fortsatt det är en höjdare med en förvisso trasig Reed på sång men med ett grymt band med alltid lika briljanta Steve Hunter och Dick Wagner i spetsen. Hur många är vi inte som tagit oss an deras version av Sweet Jane?
En annan sak är att Wall tycks mena att Reeds karriärs berg och dalbanor bara berodde på drogerna och så var det väl delvis så länge Reed knarkade (rejält), vilket han gjorde under sisådär 15 år. Å andra fortsatte han svänga hejvilt i sina uttryck även sedan han blivit ren, och ren var han under många decennier då han fortsatte skapa stor musik. Saken är den, och det betonas inte nog i boken, att Reed var en konstnär som följde sin egen kompass, både då han gjorde mainstream, om det nu kan kallas det, och då han gjorde saker som Metal Machine Music, alltså sådant han visste knappast var bra för karriären eller framtida förhandlingar med skivbolagen, och det är inte minst därför han är värd att respekteras och högaktas. Att han dessutom gjort en radda av fantastiska låtar gör det inte sämre. Sist men inte minst är det befriande med en sådan som Lou Reed som är cool livet igenom för det kostar på att vara cool och inte dansa utan hellre sitta sur i ett hörn och irritera sig på världen.
Hur kan man totalsåga Rock n Roll animal? Ä han go eller?
Lite go e han allt, Micken.
Tack för att du väcker härliga musikminnen till liv.
Tack – nöjet på min sida! (I morgon, söndag blir det Ken Hensley- och Uriah Heep-frossa…)
Intressant och se vad du kommer med. Tycker dock att UH inte klarat åldringen så bra. Lite tunna jämfört med t ex Deep Purple och Black Sabbath. Ken har säkert klarat sig bättre.
Nja, UH var väl alltid numret mindre än t ex DP och BS men en del håller bra än, Hensleys gamla alster ok men lider genomgående lite av tunn produktion (envisades han inte med att lira allt själv förresten på sologrejerna?… Vill minnas det men får kolla upp det)
Har inte läst boken än, köpte den i somras mest för det snygga omslaget, men såklart också för att få en del Lou Reed till livs. Håller annars helt med att karriären var en aning svajig men när det var bra så var det in i helvete bra.
Rock n roll animal var en av de som hör till den kategorin.
Hear hear!
Måste säga att denna bok blir en väldans massa spekulation om har det var. Istället bör man läsa Lous egen biografi
Ofta är väl egenhändigt författade, eller åtminstone berättade, memoarer snäppet upp från biografier, å andra sidan kan biografierna ibland visa på sådant som individen på gott och ont själv inte gärna tar upp i sin egen berättelse… Har ännu inte läst Lous memoarer men ser fram emot att göra det, för du har så klart rätt i att man framförallt ska läsa hans egen historia.