Gudarna ska veta att det är svårt att bli profet i sin egen stad. Än svårare är att bli herre i sitt eget hus. Men vad gör man när man står inför en oförstående övermakt i form av Hustrun som inte alls inser sin makes storhet och därför, oväntat och oprovocerat, häver ur sig saker som ”Lars, jag förstår att det är viktigt för dig med alla dina långtidstest av olika viner, men vårt kylskåp är tänkt att innehålla vardagens nödtorft, inte dina i bästa fall halvtomma flaskor, dessutom vet du hur upprörd du blir när någon tullat på dina oerhört viktiga provflaskor, när jag nu ber dig att utrymma kylskåpet är det mer för din skull än för övrig familjens, tro mig”.Klart man blir upprörd. Ledsen och kränkt. Ett klart och tydligt förtryck av den långtidstestande minoriteten! Det sade jag också. ”Kränkt!” utropade då Hustrun och förvandlades i ett slag från en resonabel och talbar instans till en ordergivande och hotfull vetenskapshatare, ”nu ser du till att utrymma kylskåpet ögonaböj, annars ska du få se på andra bullar!”

När Hustrun blir så där upprörd för ingenting är det lika bra att göra henne till viljes. Jag plockade därför ut mina 14 långtidstest ur kylen, som, ska erkännas, plötsligt, visade sig vara både enorm och enormt tom. Det ska också erkännas, att några av långtidstesten gått ur tiden sedan länge och endast fanns kvar av nostalgiska skäl. Med tungt hjärta vaskades dessa nyss nämnda, medan andra, mindre utgångna, test, åtminstone tillsvidare, hamnade tillsammans med de osvavlade vinerna ute på terrassen. Två flaskor åkte dock tillbaka in i kylen. Varför är lätt för HR:en att förstå då den läser resten av inlägget.

1.Det pågående försöket att slå ihjäl Les Lauzeraies Tavel 2015 måste få fortsätta då vinet fortsatt uppvisar en alltför fräsch frukt för att gå i vasken (läs här).

2.Det pågående försöket med evighetsmaskinen Vieja Solera PX 30 Años, ni vet vinet som slog Hustrun med häpnad då hon fick det till franska hamburgare i februari (läs här). Sedan dess har pavan stått och gapat halvtom i kylen och smuttats på då och då. Idag skedde ett stort och rejält vetenskapligt test för att se var vi står, nu drygt två månader efter öppnandet. Svaret är det vi redan visste: i likhet med andra superkoncenterade PX-viner är drycken fortsatt fantastisk! Låt vara att ett sådant här sötvin kostar en del – mer exakt 449 sek – men om man betänker att man rimligtvis bara dricker småskvättar lite då och då, annat är svårt då vinet är så grymt koncentrerat och sött, och att man kan njuta och bjuda på det under flera månader, ja, då blir det ganska billigt: ett superkoncetrerat, lite dyrare vin att imponera med vid fler än ett tillfälle, varför valuta för pengarna måste anses uppnås med råge.

Visst har Vieja Solera PX 30 Años från Dìez-Merito fått en lätt anstrykning av oxidtoner och flyktig syra men vinet är fortsatt fullt vitalt och det smakar lika mycket melass som någonsin, helt enkelt en fantastisk resa för näsan och gommen, från nötskålen via honungen till sirapen, där allt slirar fast i en oemotståndlig lust att dra i sig en rejäl klunk, en klunk som tycks evig, den bara är där, med dig i svalget, i gommen, i näsan, i sinnet och din vardag som den förgyller under långliga tider.

Family. Och så lite musik från Leicester som gjort det uppenbarligen inte omöjliga men i vart fall oväntade.

Dela “Vieja Solera PX 30 Años & Hustrun” på Twitter