Tour du Haut Var

Våren i Provence brukar komma lagom till cykelloppet Tour du Haut Var, tredje helgen i februari. De år det regnat under tävlingen är lätt räknade. Desto vanligare är det att ortsbefolkningen längs vägarna där tävlingen drar fram mumlar om värmerekord å ena sidan och vattenbrist å andra. Fast när cyklisterna far förbi i rasande fart glömmer alla såväl värmen som vattenbristen. Istället sträcker både en och annan på halsen för att få syn på någon avlägsen släkting, en idol eller bara något överhuvudtaget.

Det stora hallået kring de här cykeltävlingarna sker på platserna där cirkusen går i mål, tar en paus, och fortsätter nästa dag. Många funktionärer, fans, sportjournalister och modeller och andra som är del av de många sponsorernas marknadsföringskampanjer festar vilt med folk från orten och tillresta som kan ha färdats långt för att få ta del av partajandet. Mobila diskotek och scener byggs upp, öltält blir resta, tillfälliga tivolin angör festplatsen med radiobilar och lustiga huset och doften av spunnet socker och vidbrända köttbitar lägger sig över trakten. Festandet pågår långt in på småtimmarna, långt efter det att barnen fått gå att lägga sig.

Men också här, längs vägarna där tävlingen drar fram, infinner sig en festlig stämning. Till detta bidrar de många bilarna och motorcyklarna som föregår fältet med cyklister. De hörs långväga och ibland tar det flera minuter innan det åskådarna hört dyker upp. Hög musik, skräniga högtalare som ropar ut reklam för än det ena, än det andra, och så alla bilarna som tutar. Tutar. Och tutar. När åkdonen väl dyker upp är det inte sällan öppna cabrioleter med vackra och alltför lätt klädda modeller eller någon stackare som får halvstå i baksätet och kasta ut gratisprover av allt från choklad till parfym. Det är det här barnen i dikeskanten väntar på. Ivrigt ser de till att samla på sig allt det som de förbifarande lämnar efter sig. Men de får akta sig så de inte går upp på vägen för nu kommer polisen. Uppsuttna på sina potenta motorcyklar ser de med blåljus och bestämda gester till att mota undan den som står för nära vägbanan.

Och så kommer de: Cyklisterna. Swosch. Så är ledargruppen förbi. Swosch, swoschswochswosch, swoooooooosch. Så är klungan förbi. Swosch, swoschswosch,. Så är eftersläntrarna förbi. Ingen hinner egentligen uppfatta vad som händer, eller vem som leder, jo, någon uppfattar tröjan från ett känt stall, ropar ”Heja Armand!”, ”Va, var det Armand Guisson?” undrar någon annan, sträcker ivrigt på halsen trots att där inte längre finns några cyklister att se. ”Jag tror det, eller möjligen Arsène Dhieux, det var i alla fall Crédit Agricoles färger.” ”Då var det nog Armand, han är i bra form i år, jag tror han vinner, vänta bara tills de kommer upp i bergen.” ”Hm, ja, Armand eller Arsène, jag håller på dem.”

En dunst av linement, väloljade kedjor, svett och varmt gummi. Naturen håller en kort stund andan. Vårvärmen dallrar till över asfalten. Lätta moln jagar fram över en blå himmel. Damm i luften.

Hack i häl på cyklisterna följer TV-teamen: Kameramän bak på motorcyklar, konkurrerande reportrar i gemensamt hyrda bilar. Och så alla följebilarna. Med reservdelar på taket. Däck. Hjul. Kedjor. Trampor. Ja, hela cyklar. Så ett mellanspel med fler poliser innan de glatt tutande cabrioleterna kommer i en ny våg. Fler modeller och mer godis och parfym till barnen och de vuxna i dikeskanten som inte skäms för att ta godis från barnen.

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.