Marc Levy

Det var där på skrivbordet i den kombinerade receptionen och baren på badhotellet i Diano Marina han låg, Marc Levy. Det var kanske inte det första den nytillkomna gästen såg. Utsikten mot terrassen där frukosten brukade serveras, stranden med alla blåvita parasoller och det azurblå havet där bortanför, var alltför iögonfallande. Kort sagt var det omöjligt att inte stanna upp och bara stå och beundra allt det fröjdefulla, som en förverkligad dröm om Medelhavet och Riviera dei Fiori. Allt det där andra tog sig in i medvetandet allteftersom gästen var redo att ta in det; receptionen och damen med det uppsatta håret och de omoderna glasögonen och hörapparterna, den lilla bardisken med sin Fernet Branca, Aperol och Punt E Mes och den unga bartendern alltid redo att flirta med de vuxna flickebarnen och de unga fruarna, den trånga och skrangliga hissen med sand på golvet och så det där skrivbordet med Marc Levy på.

Sanningen att säga såg jag inte Marc Levy. Det var min fru som glatt ropade till ”Men titta! Marc Levy!” Hon plockade upp boken som låg där tillsammans med turistbroschyrer på italienska, franska och tyska. ”Ha! På franska, perfekt!” sa hon och lade ner pocketboken i sin handväska. ”Men, är du säkert på att det där är en bok som inte tillhör någon?” frågade jag lite tamt, för det är klart att en billig pocketbok i feel good-genren, utlagd på ett skrivbord i de gemensamma utrymmena på ett badortshotell lagts där för att någon annan ska ta över den. Min fru orkade inte svara på min oroliga och onödiga fråga. ”Ja, nej, det är klart den ligger där för att läsas,” muttrade jag och gick bort till damen med det uppsatta håret och de omoderna glasögonen och hörapparaterna och talade om vad vi heter, ”Monsieur et Madame Tronc”, och lade upp våra pass på receptionsdisken.Vi hann med ett kvällsdopp den där första dagen och sedan gick vi ut på stan för att hitta en trattoria, där vi kunde äta bläckfisk och pasta och skaldjur och risotto och det blev en pizza på ett ställe med stolar i metall och plast och en osedvanligt ouppmärksam och otrevlig personal. Klart besvikna släntrade vi hemåt i natten och köpte mjukglass som visade sig vara yoghurtglass. Sådan glass är sur. Kort sagt var vi också ganska sura när vi gick och lade oss och det var inte mycket bättre när vi vaknade nästa morgon. Sängen var stenhård och kudden, en lång rulle, var otymplig och alldeles för varm i vårt rum utan luftkonditionering. Myggorna överföll oss så snart vi öppnade fönstret för att få in någon form av svalka.

Jag försökte med ett gammalt trick, ”Nej du, gumman, det där är ingenting, ingenting, jämfört med när jag gjorde lumpen i Meyenheim, på Régiment de marche du Tchad, då var sömnlösa nätter och lite mygg ingenting, i-n-g-e-n-t-i-n-g”. Min fru bevärdigade mig inte med en blick. Hon bara skakade på huvudet och fick på något vis mig att förstå att hon kunde inte bry sig mindre, att det där hade hon hört till leda, att tiden besudlade mina minnen från den tiden och alldeles oavsett allt annat: efter 50 års äktenskap var hon fullt på det klara med att jag varit skrivbordsmalaj och det närmaste jag kommit ett tält, en marsch eller ens ett vapen var när jag förde in siffrorna över regementets tillgångar i samband med den inventering jag hade turen att få vara med om under mitt år i det militära. Ett mycket viktigt uppdrag som inte vem som helst får om så vore han rent av general. ”Tänker på att du var viktigare än generalerna nu?” frågade min fru. ”Nej, varför tror du det? En så befängd tanke!” Min fru tittade medlidsamt på mig. ”Hm, jag känner dig bättre än du känner dig själv och jag vet allt om din patetiska sida, den som barnen alltid funnit så pinsam. Det var därför du inte fick vara med på deras kalas.”

Frukosten på den magnifika terrassen med utsikt över havet och med morgonens skönt svalkande vindar gjorde oss gott. Cappuccino, caffè latte, krämfyllda croissanter, ägg och bacon, toast, smaklöst vitt bröd, grovt bröd, rundstycken med frön, marmelad, skinka, ost, yoghurt, flingor, korv, hårdkokta ägg, löskokta ägg, motardella, frukt, mer ost, smör, bakverk och mycket annat. ”Det som inte finns framdukat kan vi ordna åt er,” sa servitrisen ämabelt när hon placerat oss vid vårt bord. Runt om oss mestadels landsmän, ett par bord med italienare och så några tyskar eller kanske skandinaver, trodde vi för de var så bleka och fula och knallröda efter gårdagens solande och de pratade med mat i munnen men de visade sig vara ryssar, eller något annat slaviskt efter vad det lät. ”Usch!” sa min fru och jag höll med och visade precis som hon med all önskvärt tydlighet att vi inte alls uppskattade de skandinaviska ryssarna.

Efter frukosten gick vi upp på rummet, där städerskan redan var igång. Vi bad henne irriterat att komma tillbaka senare och att försöka låta bli att städa vårat rum före 11.00. Hon pratade någon rotvälska och nämnde en massa siffror och pekade på sin klocka och till sist bad min fru mig att fösa ut henne, vilket jag med glädje gjorde. En oerhört oförskämd människa som på intet vis visste sin plats eller att det gäller att hålla tiden. Även så här i efterhand blir jag arg när jag tänker på människans uppsyn och pekande på sin klocka.

Hursomhelst svidade vi om till våra strandkläder när den hemska människan försvunnit ur vårt rum. Trots att hon var borta fanns hon kvar som en föga tilltalande doft i vårt rum. Min fru och jag tittade på varandra, rynkade på våra näsor och muttrade missnöjt båda två. Vi som just fått tillbaka vårt goda humör. Då hittade min fru Marc Levy i sin handväska. Hon sken upp. ”Javisst ja! Jag visste väl att det här var en bra dag!” Glad å hennes vägnar lade jag ner ”Probabilités, analyse des données et Statistique » i min strandbag, en stor och tjock bok om statistik som föreföll mig fruktansvärt tungläst och tråkig.Jag hade försökt mig på några sidor hemma, innan vi gav oss iväg till den norditalienska rivieran, boken var så tråkig att jag inte klarade mer än en, högst två sidor åt gången utan att falla i sömn. Vad jag läst hade jag ingen aning om. Omöjligt att fokusera, att hålla koncentrationen uppe inför en sådan fulländad tråkighet. Min fru hade bara tittat på mig när jag med ett knipslugt leende lade ner boken i min väska. ”Det är bara som du tror att någon bryr sig om vad du läser, än mindre blir någon imponerad av att du låtsas läsa världens tjockaste och tråkigaste bok, Armand”. Men jag vet att andra smygtittar på vad du läser och du är vad du läser. Det handlar om respekt.

På hotellets privata strand visade det sig att mannen som också garanterade att vi skulle överleva om vi drunknade, tillfälligt fått hoppa in och hjälpa till med att fördela gästerna på det dryga femtiotalet solstolar och parasoll, som i räta linjer stod utställda på den krattade och tilljämnade sanden. Han hade en röd undertröja med texten ”salvataggio” i vitt och satt mesta hela tiden under ett rött parasoll i strandens bortre ände. Trots undertröjan och att fördelningen av solstolar inte riktigt var hans arbete, gjorde han väl ifrån sig. Vi fick våra stolar och mannen i rött fällde upp parasollet. Vi bredde ut de blå frottéhanddukarna hotellet bett oss använda på stranden. Lade oss till rätta under parasollets skugga. Tog upp våra böcker och började läsa.Jag väcktes av att någon ropade ”Min frus bok!”. Jag tittade upp och såg en ung man stå och peka på Marc Levy. ”Ni har min frus bok!” upprepade han. ”Nej, det har jag verkligen inte!” sa min fru. ”Jo,” sa mannen lätt förvånat. ”Nej,” sa min fru bestämt. Det var tyst en stund. ”Min fru har samma bok, hon lade den på skrivbordet i baren,” sa mannen. ”Jaså, ja, men det här är min bok,” sa min fru. Det var uppenbart att alla visste att min fru läste mannens frus bok. Mannen kontemplerade situationen, fann för gott att slå till reträtt. ”Marc Levy är verkligen bra.” Min fru tog för första gången ögonen från boken. ”Ja, det är han, och han är världsberömd, säljer massor av böcker. Det finns många böcker utgivna och sålda. Över hela världen. Av Marc Levy. Många språk.” ”Hm, ja, och ni läser på franska, precis som min fru.” ”Ja, men det är min bok, jag har köpt den här boken.” ”Ja, alltså, ni ska självfallet läsa er bok, vad jag menade var bara att min fru igår lade en Marc Levy, just en sådan som ni nu läser, på skrivbordet i baren. Och i morse lade hon en Stephen King där.” ”Jaså, jaha,” sa min fru. ”Min fru älskar Marc Levy. Läser en bok om dagen. Är mindre förtjust i King. Skräck.” Min fru tittade med trött blick på mannen som snart ursäktade sig och gick ett par stolar bort till en kvinna som låg och läste ”La Sorcière” av Camilla Läckberg.

Jag smygtittade på mannen och kvinnan och förstod att de pratade om oss, eller rättare sagt om min fru. ”Nej, jag måste gå ett litet ärende,” sa min fru. Hon reste på sig, tog sin strandbag och gick mot hotellet bakom oss. Jag försökte hålla koll på fönstren i baren för att se om hon skulle dyka upp där. Det gjorde hon. Efter en stund var hon tillbaka vid min sida. ”Lade du tillbaka King?” frågade jag. ”Ja,” svarade hon och fortsatt läsa Marc Levy.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *