Senast jag stod och styrde över en skörd var 2005. Det var då min 18:e skörd. Sedan dess har jag så gott som varje år deltagit i flera skördar i flera olika områden eller rent av länder varje år. Arbetet som konsult har tagit mig både till små familjeegendomar på ett par hektar och till stora kooperativ med över 1000 hektar odling. I år blir det ändring på det för nu ska jag åter styra över en skörd in i minsta detalj. Detta sker med lite blandade känslor.
Positivt är det vansinnigt kul att skörda rent praktiskt och fysiskt (inte bara ge instruktioner), och det är extra kul att få styra över Domaine Rabiega igen. Negativt kommer all bondeångest att komma tillbaka, det känns redan tydligt. ”Oj, är det inte moln där borta? Tänk om det blir regn? Eller åskoväder? Hagel! Och tanken som saktat in jäsningsförloppet, tänk om den lägger av innan allt sockret är utjäst?! Eller om den flyktiga syran sticker iväg?” Allt kan gå åt skogen när som helst. Och inte bara före och under skörden. Även när druvorna ligger i vad som kan verka som tryggt förvar i tankarna och faten kan allt gå åt pipsvängen.
Nya ägaren till Domaine Rabiega (och därmed jag som ansvarig för produktionen) fick ta över gården i slutet av juli. Det har gett oss lite ont om tid att förbereda skörden. Tack vare duktiga medarbetare har vi ändå hunnit med att sätta vinkällarna, lagerlokalerna och all utrustning i skick och att förbereda dem rent hygieniskt (tvätta, tvätta, tvätta). Traktorn har varit iväg på reparation och i vingården arbetar sig en strävsam liten grupp fram mellan raderna så blad och grenar bokstavligen flyger och far. Kort sagt gör de det gallringsjobb som borde gjorts redan i maj och juni plus den grönskörd jag nu vill ha gjord. Detta innebär att de binder upp löst hängande grenar, gallrar bort döda löv och öppnar upp runt klasarna så upptorkande vindar kommer åt ifall det skulle bli regn. Sist men inte minst klipper de bort klasar på stockar som varit väl produktiva i år.
I vinkällaren får vi nya äggformade betongtankar nästa vecka. Då kommer också de ekfat vi beställt. Och på tal om ekfaten förbereder vi just nu några större tunnor för att kunna jäsa i dem. Det går till så att vi slår ur ett sidstycke och ställer fatet på kant. Sedan är det bara att fylla det med druvor och påbörja resan från must till vin.
För att veta exakt när vi ska börja plocka går jag runt och provar druvorna på fältet ett par gånger i veckan och dessutom skickar vi en gång i veckan iväg druvor från de olika parcellerna till ett laboratorium, som mäter socker, total syra och pH. I skrivande stund ser det som att vi rent av drar igång så smått på fredag…
Så spännande om du hinner att låta oss följa er hela vägen fram till flaska!
Ja, det är min ambition att med jämna mellanrum försöka skriva något om skörden, helst minst en gång i veckan.
Låter riktigt bra, kommer ner till Nice 29/8-5/, kanske vi får chansen att komma förbi Do Rabiega igen, många år sen sist.
Du får höra av dig – gården är f t stängd eftersom inte alla tillstånd är klara ännu – byråkratin i Frankrike är inte snabbare än någon annanstans… men i bästa fall kommer det gå att iallafall ”titta in”.
Så vansinnigt kul det måste vara att vara tillbaka på Rabiega igen.
f¨Förstår att det kan ge en hel del ångest och oro över det man inte kan styra över. Önskar ett stort lycka till och låt oss följa vägen till ditt eget vin.
Tack, Birgitta! Ja, det är vansinnigt kul att vara tillbaka och nu efter några veckor på plats känns det som att jag inte varit därifrån. Så allt är toppen – bara nu vädrets makter är med oss också…
Lycka till.
Det kommer säkert att gå bra.
Tack!
Kul att följa dig i din kamp mot vädergudarna . Att vara bonde är inte lätt enl. min fars utsago men du är fri och du har alltid något att äta och därmed hålla svälten utanför dörren
Tack, Ingegerd – vad din fars utsaga anbelangar kunde det inte vara mer sann än så.