Nyårsnovell: Ormtjusaren

”Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder,” det vet varje sann golfare. En smått besvärande vind eller ett irriterande duggregn sätter bara lite piff på tillvaron. Detta innebär självklart dock inte annat än att alla, både de sanna och de osanna golfarna, föredrar behagligt varma och solstänkta dagar och, inte minst, välskötta banor fria från kängurur, ormar, flodhästar och annat som kan utgöra gissel såväl i ruffen och vattenhindren som på fairway och tee. För att nu inte tala om vad som kan dväljas i en vildvuxen ruff.

Nu var inget av det där något som min vän Konradson och jag funderade närmare på, där vi efter en ganska väl genomförd första halva av artonhålsbanan avancerade mot utslagsplatsen för hål tio. Ett 4-par hål med dold green, vattenhinder och ett par bunkrar. Allt i ett.  Mitt absoluta favorithål, ett hål för riktiga män, vackert omgivet av buskage och träddungar, sparade från den naturskog som golfbanan en gång i tiden var. Ganska precis 400 meter långt. Perfekt för min träklubba, en tre-etta döpt till Ullabulla i på golfklubbens restaurang inköpt Chapel Hill, ungerskt bubbel som enligt klubbens ungerske pro medför golflycka i det långa loppet. Det hör till på vår klubb att en döper sina träklubbor i sprit eller bubbel. Lord Calvert eller Chapel Hill. Två i mitt tycke välbalanserade och mycket smakrika drycker som inte ger alltför mycket huvudvärk. Dessutom fungerar båda med fruktsoda och is.

När vi kom fram till herr-tee såg vi till vår irritation att ett par damer stod och glodde vid sidan om dam-tee, längre fram, nedanför oss. Det såg ut som om de diskuterade. Det här är en dödssynd på golfbanan, att inte skynda på, att inte hålla sin plats, göra sitt och se till att slå ut och pallra sig iväg så köbildning kan undvikas och tempot hållas uppe. Kafferep kan man ha hemma. Det skrek i alla fall Konradson till dem. Damerna skrek då tillbaka, medan de ivrigt gestikulerade mot utslagsplatsen, ”Här ligger en orm!”. Så irriterande.

Konrad, som vi kallar Konradson för det mesta, och jag såg oss nödda och tvungna att lämna våra bagar på herr-tee och knalla ner till dam-tee för att få igång golfspelet som gått i stå på grund av de här damernas sjåperier. Väl framme insåg vi båda, i alla fall jag, att de irriterande damerna var dels en fruktansvärt snygg och läcker dotter på sisådär 25 och en mamma som måste varit mycket ung när hon fick sin dotter och som nu mer liknade dotterns om möjligt ändå läckrare syster än något annat. Just det där vet vi för samtidigt som jag la in en ny snus – kramvänligt lössnus, General, Gud förbjude påsar, mintsmak och annat tjafs – frågade jag ”Systrar?”, då svarade mamman ”Tack, mor och dotter,  kan ni göra något åt ormen?”. Jag pillade till snusen med tungan, tittade på snoken och sa ”Inga problem.”

Jag kavade iväg upp på tee och tog sikte på snoken. Kanske var det mer i mitt inre jag såg det än något som verkligen hände, men det var ändå en på riktigt upplevd känsla när jag kände värmen och beundran som strömmade från de båda kvinnorna och det ska villigt erkännas att jag i tanken redan satt och tog emot deras beröm över ett glas Chapel på restaurangen efter rundan, som vi nu självklart skulle avsluta tillsammans. BFF, och kanske mer än så. Mest en fråga om vem man skulle välja. Dottern var ju lite mer min egen ålder, några år yngre bara, men mamman, ändå läckrare, var inte så lastgammal i förhållande till mig själv, även om hon var betydligt äldre. Sådär gick tankarna samtidigt som jag tog sikte på snokens nacke, alltså utrymmet strax bakom det trekantiga huvudet, där jag avsåg att fånga ormen i ett fast grepp, ja, jag hade bara veckan innan sett ett nyhetsinslag från Adelaide i Australien och hur de hanterade sina oönskade trädgårdsgäster där: ett fast grepp om nacken och så ner med slingerdallen i en säck eller släng över den till grannen.

Nu gick det inte riktigt som tänkt. När min hand var någon decimeter från snokens nacke vände den sig om och högg sig fast mellan högra handens tumme och pekfinger. Det gjorde ont. Väldigt ont. Men utan att visa detta med en min reste jag mig från min halvhukande ställning med ormen dinglande från handen och sa ”Sådärja”, gick bort till en buske och viftade och vevade med handen tills ormen efter vad som föreföll vara en evighet släppte mig.

Om ormen nu varit en snok hade kanske min historia slutat här, men nu visade sig snoken vara en huggorm. Detta blev jag varse när jag på ingen tid alls blev vimmelkantig och snart föll ihop på dam-tee. Där låg jag med blottade ögonvitor, små ryckningar och konvulsioner och snusfärgat saliv rinnande ur ena mungipan. Enligt Konradson hade jag konstiga ljud för mig också. Små kvidanden och en slags bullrande uppstötningar.

Hursomhelst släpade Konradson mig av tee och la mig vid sidan om så damerna kunde spela vidare och sedan satte han sig att tillsammans med mig vänta på ambulansen han haft vänligheten att ringa efter. Blåljuset kom efter bara någon halvtimme och allt löste sig till det bästa, men jag tvingades, fullt förståeligt, byta golfklubb sedan klubben uteslutit mig för vulgärt och olämpligt uppförande och störande av klubbens allmänna ordning.

2 svar på ”Nyårsnovell: Ormtjusaren

  1. Tänk att just nu på aftonen är den här avbildade cremanten öppnad. Sammanträffande, eller makterna!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *