När jag sparkade igång min karriär som vinbonde 1988, hade jag att hantera en gammal gubbe som arbetade i vingården på Domaine Rabiega. Han var väl ungefär 10 år yngre än jag är nu och gammal nog att ha varit min pappa då. Denne idogt arbetande och erfarne man var besatt av att få in alla sina druvor; druvorna han vårdat under en växtsäsong och tagit hand om dagligen: inget fick gå till spillo.
Redan i juli kom han och började tjata om att det nog var dags att skörda snart. ”Kart!”, sa jag och visade med visst eftertryck att han inte skulle komma där och komma. ”Röta!” svarade han och menade med visst eftertryck att inte jag skulle komma där och komma. Och så där höll vi på till dess att vi skördade på tok försent för honom och ibland lite för tidigt för mig.
För att råda bot på tjafset gjorde jag därför ett år en mindre tank med för tidigt, i hans ögon perfekt, skörade druvor och jämförde det färdiga vinet med vinerna från frukten vi plockat senare. Han förstod då att det var bättre att vänta, precis som han efter en jämförande studie kunde förstå att ekologiskt jordbruk var möjligt, men, sa han, ”det handlar för mig inte om smaken på vinet utan om att druvorna inte ska ruttna bort, det är mina barn och de ska inte behöva möta ett så brutalt öde”.
Han hade en poäng där. På den tiden, läs hela 90-talet och en bra bit in på 00-talet drabbades vingårdarna i departementet Var, i likhet med många andra regioner, av röta varje år. Mer eller mindre. Mer om det regnade när allt var moget, mindre om september var kruttorr. Skälet till det där var en annan nederbördscykel än vi haft låt säga de senaste dryga 15 åren. Kort sagt har det på senare tid inte regnat just då det inte ska regna för att druvorna ska dra på sig fukt och en grund för röta i full blom i september.
På den tiden var varje år en kamp mellan rätt mognad och rötan. Det hände att vi vid gallringsbandet – som vi hade nytta av det! – fick slänga upp till 40% av druvorna från ett fält, andra år lämnade vi helt sonika frukten oplockad där det var som värst. En onödig kostnad och onödigt arbete att ta in druvorna.
I förra inlägget om skörden 2024 på Domaine Rabiega hintade jag om att jag hade på känn att 2024 blir ett röt-år, det första på länge, och det har nu visat sig stämma. När vi körde in våra syrah-druvor måndag-onsdag stötte vi på mer röta än vi gjort på flera år. Ingen fara å färde, men den finns där, och nu när det hotande regnet (efter tre dagars hot) är här, är risken stor att det som vi inte hunnit få in kommer att få nöja sig med att bli ett enkelt rosévin som säljs på bulk eller så får frukten hänga kvar: röt-år är skördandet en kamp mot klockan.
Nu hade vi, som sagt, det här på känn och maxade plockande innan regnet slog till så lejonparten av druvorna är inne. Att en mindre del får klassas ner är dumt men ingen katastrof. Dessutom har vi cabernet kvar att plocka, en sort som mognar sent och i kraft av små klasar och bär har den bra motståndskraft mot rötan. Således hyser vi gott hopp om att kunna komplettera den utmärkta frukten vi redan fått in med ett par lass finfin cab. Men just idag tar vi på sydvästen och studerar de blixtar och gråvarierade molnformation som dagens ”alerte orange – väder” bjuder på.
