Det var inte rättvisande att han hette Knutschkugel. Men livet är inte rättvist. Det visste Wolfgang Knutschkugel bättre än de flesta. Hans livsresa var fylld av dikeskörningar, punkteringar och skurna motorer. Knutschkugel. Han var inte rundhyllt och påminde på intet vis om BMW:s gamla Isetta, detta knubbiga femtiotalsåkdon på tre hjul.. Tvärtom var han tanig och obegåvad med en anemisk hud som var överkänslig mot det mesta. Sol, vind, kyla, paprika, nylon. För att nämna något. Men namnet, huden och hans kroppskonstitution var bara toppen på isberget och allra längst ner, vid bergets väldiga fot, stod det klart och tydligt för var och en som tog sig dit, att det som av välvilliga kunde uppfattas som otur, tillfälligheter och missförstånd i själva verket var allt annat än otur, tillfälligheter och missförstånd. Wolfgang Knutschkugel var helt enkelt en narcissistisk svinpäls och skapade sin egen ständiga olycka. En otrevlig människa som ansåg sig för bättre än andra och därför hatade det mesta och han satte en ära i att visa det i alla lägen, särskilt om mottagaren var mottaglig, känslig och vänlig. Inget värmde hans inre så som en människa han fått att börja gråta med hjälp av sin gedigna svinaktighet, och han missade aldrig ett tillfälle att förolämpa, smutskasta och förminska. När den bortkomna familjen stod där mitt på skogsvägen och såg förvirrad ut, vädrade Knutschkugel morgonluft. Den stackars familjen trodde att leendet som spelade på Knutschkugelns tunna läppar var ett spontant uttryck för välvilja, det var det inte; Knutschkugeln hade, tvärtom, fått vittring: här fanns godhet, familjelycka och gemenskap att förstöra eller åtminstone störa.
Uppenbarligen var familjen precis som han själv ute på en promenad eller rent av en joggingtur, Dock vittnade de fyra livliga barnen i uppskattningsvis åldern åtta-nio år och barnet i selen på damens rygg och den till synes välfyllda ryggsäcken mannen bar på om att detta var en familj ute på en promenad, inte en joggingtur. Och de var – det var uppenbart – både vilse och djupt oroade över detta och mycket riktigt tittade kvinnan bedjande på Knutschkugel när han stannade till för att prata med familjen. ”Ursäkta mig, men känner ni till den här skogen?” frågade kvinnan med viss desperation i rösten. ”Oh ja,” svarade Knutschkugel sanningsenligt. ”Då vet ni var vi är och hur vi enklast tar oss ut till landsvägen igen!” jublade mannen. Knutschkugel fylldes av äckel och sa vänligt: ”Absolut, ni fortsätter cirka hundra meter framåt här och tar sedan stigen åt vänster. Följ sedan bara den. Landsvägen är en bit bort men ni bör hinna dit innan mörkret faller om ni traskar på i vanlig promenadtakt .”
Bild: Annette Landin (@gottsundalivet)
Familjen tackade honom hjärtligt och gav sig av. Om de hade tur skulle de vara framme vid det gamla dagbrottet medan det fortfarande var ljust och risken för att trilla ner i ett hål mindre påtaglig. ”Med tanke på de där fyra äckliga ungarna är chansen att de inte hinner dit i tid stor, det kommer vara kvällning eller rent av natt och kanske kommer någon trilla ner i ett hål och i alla händelser kommer de att få sova i skogen i natt…” Mycket längre kom inte den elake Knutschkugel i sina tankar eftersom björnen, som de fyra barnen väckt med sina skrik och alla stenar de kastat in i det ide de trodde var obebott, just då fick syn på honom.
Dela “Dagen då den hemske Wolfgang Knutschkugel gick sitt öde till mötes” på Twitter