En krönika av Alf Tumble i DN ledde den gångna veckan till en alltid lika välbehövlig debatt om de hittepå- och fulviner som dominerar massmarknaden. Inte minst diskuterades vem som är ansvarig för de här fulvinerna. Själv funderar jag mer på att det just är skräp och att det som sådant drabbar natur och miljö och i förekommande fall lantbruksarbetarna. Helt säkert drabbas också producenter som pressas hårt av de stora uppköparna – som kan vara Systembolaget, Aldi, Carrefour eller någon annan. Betalar inte du och jag ett skäligt pris får någon annan vara med och betala, till exempel miljön, lantbruksarbetaren och odlaren. Men ändå: vem bär ansvaret för att fulvinerna alls finns?
Producenten och leverantören/importören? De här båda är så gott som alltid vinstdrivande företag, små eller stora, och det de har gemensamt är att deras affär helst ska lämna ett överskott som dels går att leva på, dels räcker för att fortsatt investera i affären. Oavsett hur affärsidén ser ut, om den är inriktad på hög kvalitet med högre pris eller volym och ett lägre pris, arbetar producenten och leverantören/importören utifrån sin affärsidé, som, om den fungerar, borgar för överlevnad och i bästa fall en god affär. Detta utesluter inte ett ansvar gentemot miljö, natur och annat, men med självklarhet kan konsumenten knappast förvänta sig att alla producenter och importörer säger nej till att tjäna en hacka på ett fulvin.
Detaljisterna? Detaljisterna driver också en affär som måste gå med vinst och även detaljisterna arbetar efter olika affärsidéer. Vissa är inriktade på lite dyrare, mer kvalitetsinriktade viner. Andra är mer inne på volym och lågt pris. Sedan en tid pågår det en debatt i Frankrike om de stora kedjornas prispolitik och hur de pressar landets vinodlare till ohemult låga priser. Just idag är det den tyska kedjan Aldi som ifrågasätts då den signalerat att den kommer att erbjuda flera viner för 1.99€ för 75cl, detta i samband med höstens traditionella ”vinfestivaler”, foire aux vins, då butikerna skyltas upp med mängder av viner till varierande priser – i Aldis m fl fall mycket låga sådana. Skälet är enkelt: det drar folk. Många vill köpa en flaska vin för 1.99€. Vad Aldi betalar vinbonden för vinet vill nog helst ingen tänka på, men är just det som i dagarna diskuteras i Frankrike.
Vår svenska detaljist, Systembolaget, är inget undantag. Förvisso arbetar inte företaget med vinfestivaler och extrapriser, men det pressar producenterna och leverantörerna/importörerna till ohemult låga priser. Det finns otaliga exempel där Systembolaget fått erbjudanden om vin till lågt pris från en importör (som fått erbjudandet från pressad producent) och utifrån den informationen skapat en så kallad offertförfrågan på just ett sådant vin. I andra fall har Systembolagets inköpsavdelning själva kläckt en idé om hur billigt ett vin ska vara och hur kommersiellt rättriktat det ska vara för att nå massmarknadens hjärta. Egentligen inte så mycket att säga om, men ett monopol skulle förstås kunna ha andra drivkrafter än vinst på bekostnad av andra, vilket är ett val som vinstdrivande affärer inte alltid har. Nog av: vi kan inte heller räkna med att detaljisterna, och här inkluderar vi Systembolaget, tar ansvar för fulvinerna.
Vinskribenterna och media inriktade på konsumentupplysning? Här borde det finnas ett glasklart ansvar, men det gör det inte. Flera skribenter har intressen utanför den egentliga journalistiken och dess tydliga gränser, där annonsavdelningen och redaktionen skiljs åt av vattentäta skott och där du inte kan skriva reklamtexter en dag och seriösa konsumentartiklar/tester nästa dag. Det finns också media, i Sverige och inte minst utomlands, där editionen i sig kopplar text till ett ”redaktionellt bidrag”. Detta innebär inte att det inte finns seriösa vinskribenter som håller influencerambitionen och den journalistiska gråzonen på armlängds avstånd, men av den totala andelen vinkommentatorer som finns i dagens medieflöde, i Sverige och internationellt, är de undantag. Med andra ord: räkna inte heller med att vinskribenter rent generellt med självklarhet bevakar konsumentens intressen före sina egna.
Regelverk? Det finns regelverk som slår vakt om kvalitet. Allt från hur du ska plantera din vingård till att du måste föra loggbok över allt du gör i din verksamhet. Med andra ord tydliga gränser för vad producenten kan och får göra inom lagens råmärken. Å andra sidan kanske inte alla följer reglerna till punkt och pricka och även om de inte är lagbrytare lämnar inte sällan regelverket utrymme för den som vill göra ett ”fulvin”. Så nej, stater, odlarföreningar och kontrollorgan tar knappast heller det övergripande ansvaret för fulvinerna.
Men vem tar då ansvar för fulvinerna??? Ja, den enda som återstår är Du. Konsumenten. Är Du upprörd: köp inte vinet (eller det ohemult billiga köttet eller postorderskräpet från Kina eller vad det nu är). Det är Ditt köpbeteende som styr utbudet.
Läs mer om ful- och skräpviner här på vinifierat: klicka här.
”Flera skribenter har intressen utanför den egentliga journalistiken”, skriver du.
Jag ser ofta såna här generaliseringar (t ex på BKWine), men aldrig i klartext, med namns nämnande.
Så: Vilka av oss är köpta?
Onödigt peka ut enskilda individer i en sådan här text och åtminstone har inte jag lust att stjälpa lasset som enskilda individer sitter på – försvinner en kommer det snart en ny. Det är f ö enkelt för den som är intresserad att se vem som skriver för editioner, i vilken form det nu än är, där utgivaren får betalt för att skriva om ditt vin (t ex hanteras Vinkompassen av Rocket Revenue som enligt Bolagsverket ägnar sig åt ”Mediebyråverksamhet och annonsförsäljning”). Gå ut på Instagram och du kommer finna flera aktörer som tar betalt för att de ska skriva om ditt vin eller placera det vid en rätt de just lagat. På Tik Tok finns fler, och på Facebook mm. Tittar du på printade annonser är de ofta smyckade med fina uttalanden, och kanske något medaljliknande, från någon du inte riktigt har koll på därför att det är en affärsverksamhet specialiserad på detta.
Sedan är det förstås beklagligt att ”helt rena” skribenter som du själv kan känna sig misstänkliggjorda, men den som har rent mjöl i påsen bör väl snarare känna sig upplyft av att visst fokus sätts på mindre rena aktörer, och är man tillräckligt intresserad av att reda ut vilka som förefaller rena eller inte är det inte så svårt att undersöka. Förhoppningsvis vill någon av er rena ta sig an det arbetet.