År 1992 arrangerades ”Third international master of wine symposium” i Bristol. Flera av samtidens stora vinprofiler var där, de flesta inbjudna som föreläsare: Claude Bourgignon, Deborah Elliott Fisk, Bernadette Villars, Anthony Rose, Peter Bright, Richard Smart och Robert Joseph för att nämna några. Och så jag!
Medan övriga som uppträdde på scenen var tvungna att skriva någon form av uppsats fick jag hoppa över den delen. Anledningen torde ha varit att The Institute of Masters of Wine inte trodde att jag kunde få till något vettigt, men det kan också ha varit att jag var inbjuden som någon slags bråkstake och när jag sa att jag kunde tänka mig att komma men att jag inte hade tid att skriva en uppsats sa de okej. I mina ögon en slags Bob Dylan-Nobelpriset-handling. Att den parallellen möjligen kan anses vara direkt fånig har mindre betydelse i min verklighet.
Hursomhelst så for jag till Bristol och inkvarterades i något studentrum på universitet där vi inbjudna samt en väl tilltagen publik befann oss under några fina sommardagar. Jag fick lulla runt lite som jag ville och frottera mig med än den ena än den andra ända tills det var dags att äntra scenen. Det visade sig att jag skulle representera en ”nya världen-vinmakare i den gamla världen”. Alltså någon med en massa nya idéer, en bråkstake som vänder upp och ner på allt. En sådan där hittepå-rebell som vinvärlden desperat ständigt söker efter eftersom alla vet att den som väljer att viga sitt liv åt vinet är allt annat än en rebell. Hursomhelst hade Jasper Morris och några andra engelska master of wine och rebelletare hittat mig i Frankrike och släpat mig till Bristol för att jag skulle stå på scenen och vara uppkäftig och berätta hur hopplöst hopplösa alla är som arbetar enligt gamla, beprövade metoder.
Saken var den, att jag förvisso arbetade på ett minst sagt annorlunda vis jämfört med kollegorna i Provence, men det var snarast så att metoderna och kunskapen jag hyllade var de gamla traditionella. Det som i våra dagar är heta potatisar som regenerativt och ekologiskt jordbruk, försiktig användning av svavel, gödning och jäst. Ingen bevattning. Låga skördeuttag. Som taget ur UC Davies vinmakarutbildnings handbok för hur du inte skulle arbeta 1992.
Som om det inte var illa nog att jag hamnat på scenen som en hittepå-rebell: jag skulle dessutom debattera med en stackars spanjor, lika ung som jag, som var där för att förfäkta just de idéerna och metoderna som jag också hyllade. En vedervärdig situation. Särskilt som spanjoren var en försynt, ytterst akademisk och orebellisk och, till skillnad från mig, en sympatisk människa. Hur skulle jag ens kunna säga emot den här blide mannen?
Det var då han dök upp, mannen som den här texten egentligen handlar om: vitikulturisten och sedermera legendaren Richard Smart! Han och jag var nämligen i samma lag, där på scenen, och efter att jag fått berätta hur jag arbetade i min rebelliska vardag och alla nog undrade hur den där filosofin med tydliga rötter i familjen Hedenhös sätt att hantera jorden och växterna kunde vara så rebellisk, då ställde sig Richard upp och avrättade spanjoren med ett fem minuter långt, självsäkert anförande, som var fyllt av kunskap och australisk accent à la Crocodile Dundee och medan spanjoren nästan började lipa stod jag där stolt leende vid Richard sida och njöt av segerns sötma och mottog publikens applåder.
Så, käre Richard Smart, när Du nu gått vidare till de sälla vinmarkerna: än en gång tack för denna mitt livs största, och enda, rebellseger.
Musik.
