Den svenska arvsynden

”Nu har det tagit hus i helsike!”

”Va? Vad har hänt?”

”En studentskiva!”

”Och?”

”Och? En studentskiva, säger jag ju!”

”Ja, och?”

”Vi måste hitta bevis för att studentskivor hänt även tidigare!”

”Varför?”

”Så det inte är något speciellt med vår studentskiva förstås!”

”Du menar att ett minus ett är noll: det har aldrig hänt! För att det har hänt förut.”

”Just så!”

”Det är ju genialiskt!”

” Jag vet.”

”Men varför måste vi nolla studentskivan?”

”Därför att det pratas om den. Sägs att det är korruption. Typ.”

”Du menar att svenska folket nog tycker att de statliga inrättningarna ska användas för statens verksamhet?”

”Ja, obegriplig nog när vi gör något, men helt rätt när ni andra gör något.”

”Alltså att svenskarna på fullt allvar tror att till exempel Harpsund används för regeringsmöten, politiska överläggningar och statsbesök och inte släktkalas och studentskivor? Typ, vad är det för speciellt med att bli rodd runt i en eka som den svenska politruk-klassens släkt och vänner redan rotts runt i? Och varför ska regeringsmedlemmar eller ändå värre deras vänner få fira bröllop på stället?”

”Typ så. Kan absolut bli tal om korruption också.”

”Därför att man tänjer på gränserna och faktiskt tar sig friheter med det svenska folkets arvegods?”

”Ja.”

”Och därför att politikerklassen degenererat? Changerat. Gått i regression.”

”Nej, Harpsund har alltid missbrukats. Det är det som är det fina. Ett minus ett du vet.”

”Så vi tycker det här är bra?”

” Ja, vi tillhör ju entouraget. Pressekreterare och så. Vi må tillhöra olika politiska läger men i grund och botten hör vi ihop.”

”Ja, jag känner det. Tydligt. Nu går vi ut och skäller ut journalisterna därför att de pratar om maktmissbruk och dålig vandel. De ska ge sjutton i att ifrågasätta hur svenska folkets arvegods används! Särskilt när det används på ett diskutabelt vis!”

Musik.

Domaine Rabiega: Avslut & 2003

Många frågar mig hur det går för Domaine Rabiega och hur årets skörd var. Svaret är att jag inte har koll på vare sig det ena eller det andra, eftersom jag avslutade mitt konsultuppdrag som ansvarig för vintillverkningen i mars i år. Förhoppningsvis går det alldeles utmärkt och förhoppningsvis var årets skörd utmärkt.

En följdfråga när jag berättar att jag lämnat Domaine Rabiega är ”Vad gör du nu då?”.  Redan innan jag tog på mig konsultuppdraget på Domaine Rabiega 2020 hade jag mer än fullt upp och så är det nu också. Snarare är det så att jag idag för första gången sedan gymnasiet, eller så, nöjer mig med att arbeta heltid. Med andra ord fortsatt arbete med importfirman Terrific Wines, fler böcker på g och fortsatt konsultande som vinmakare (även om jag på grund av allt resande försökt och fortsatt försöker dra ner på det).

På tal om Domaine Rabiega och äldre årgångar och hur förändrade förutsättningar påverkar våra viner kan det i det här sammanhanget vara lämpligt att avlägga en rapport från den senaste provningen av en Clos Dière från 2003, vilken skedde i hemmets lugna vrå häromdagen.

Årgången 2003 innebar, enligt mig, att ett paradigmskifte som vi kunnat ana 1999, 2000 och 2001 blev tydligt. De svalare och till och från mer nederbördsrika åren på 80- och 90-talet ersattes av varmare år med längre torrperioder. För producenterna längre norrut var 2003 generellt ett gissel. Kort sagt var de ovana vid att hantera den typen av frukt som de här ”nya” åren ger. För oss som redan hade vanan inne och inte överraskades av torkan och värmen, i alla fall inte på samma vis, var det ”bara” ett något varmare och torrare år.

Det är glömt nu men många fick panik, då 2003, och andra visste inte riktigt hur de skulle hantera frukten. Detta samtidigt som vinvärldens krämare hade siktet inställt på Parker och hans idealbild av det fullmatade vinet. Föga förvånande gjordes därför en hel del uppblåsta viner utan balans, elegans och seriös ryggrad. Viner som med självklarhet inte hållit över tid.

Den som läst så här långt inser att 2003 Clos Dière än en gång visade sig vara i ett superbt skick och inte bara det: det vara dessutom otroligt gott. Ett av de bästa viner jag gjort. Ja, det var bara det jag ville ha sagt. Resten av den här texten är bara falsk blygsamhet.

Musik.

Det hårda politiska klimatet

Det hårda politiska klimatet är hårt inom ett begränsat område, där extremister, främmande makt och nyttiga idioter styr. Den som okritiskt släpper in de här aktörerna i sina sociala medier och därmed sin vardag ställer sig på deras sida. Alltså den sidan som har som mål att slå sönder vårt nuvarande, öppna och demokratiska samhällssystem med mänskliga fri- och rättigheter åt alla. Inte bara dem som jamsar med och slickar maktens stövlar.

Vi har alla stött på dem, idioterna som sitter och rapar upp dumheter vid middagsbordet. Intellektuellt begränsade individer som dels tror på det de säger, dels inte förstår att de är brickor i ett spel. För utan de här vardagsoratorerna  får inte hatarna, både de obetalda och de betalda, luft under vingarna.

Vill man på allvar ha ett slutet samhälle lett av ett parti och en stor ledare, ett samhälle där den fria pressen är ett minne blott och med den de stora avslöjandena av korruption och maktmissbruk, vilket innebär carte blanche för makten att berika sig själv, vill man ha det samhället, kanske därför att man tror att man själv kommer att få en upphöjd position i det samhället, ja, då ska man gå all in på de sociala medierna och ansluta till hatarna och vid middagsbordet ska man vara oratorn som sprider odemokratisk dynga.

Vi andra däremot måste – särskilt i en tid då hatarna skrämmer demokratiskt valda politiker till tystnad, som vore vi redan en diktatur – sätta ner foten. Det innebär att lämna de hatiska flödena i de sociala medierna, att förstå att den fria pressen, som för övrigt också kan kritiseras i det öppna samhället, är en förutsättning för de stora avslöjandena och en det fria samhällets utpost mot diktatur och ofrihet, att aldrig mer bjuda in den destruktive middagsoratorn, att inte sitta tyst när demokratin hotas, att av våra politiska partier kräva att de på intet vis stöttar trollfabriker och underjordisk smutskastning (såvida, förstås, inte deras yttersta mål är en enpartistat, då är de rätt på det med sin smutsiga verksamhet).

Volymvinernas framtid är nu

I åratal har vinbranschen fått se efterfrågan på sina rusdrycker dala, utan att någon rycker ut till dess försvar och hjälp. Hur har det kunnat gå så illa? Vad är det som gör att folk, framförallt unga, inte längre vill köpa volymviner producerade med mer växtskyddsmedel, vatten och gödsel än mycket möda och god smak? Vi tror oss ha hittat svaret på den frågan.

Förr, för inte alls särskilt länge sedan, månade branschen om sig själv och böjde då det som krokigt skulle bli i tid. Vackert utformade, pedagogiska annonser riktade till ungdomen spreds som vildhavre i orkanen både i den fria och, kanske framförallt, den ofria pressen. Exempel på detta nyss nämnda återfinns i anslutning till den här texten på det att ansvariga myndigheter, mecenater och departement å det snaraste gör det de måste göra om inte hela skräpvinsindustrin ska köra i diket.