Artificiellt intelligenta viner i bikini

Många producenter runt om i världen är alldeles till sig därför att de har drönare och AI till sin hjälp. Allra mest till sig är nog ändå vissa vinskribenter och -nördar som anser att det där är jättespännande. Det är, tycks de alla mena, alla tiders att producenterna nu har koll på varenda planta i odlingen och att de kan vara oerhört precisa i sin användning av gödning, vatten och växtskyddsmedel. Och i vinkällaren vet tekniken exakt vad som ska göras och när det ska göras för att produkten ska passa den mall som marknadsavdelningens AI-verktyg tagit fram i förhoppningen att vinet i fråga ska passa den inte särskilt fundersamma masskonsumentens ögon och gom. Viner i bikini.

Andra kanske tycker att det där låter ganska osexigt. Ointressant. Onödigt förutsägbart. Stereotypt.

Den som redan idag fyndar på priset och är nöjd med att vinet är lättdrucket kan glädja sig åt att AI kommer att göra de ointressanta plonkvinerna än mer förutsägbara, och det är inte helt osannolikt att de kommer att passa den ointresserade gommen synnerligen väl, rent av bättre dån dagens redan väl anpassade plonk. Ungefär som att skvalmusik lika gärna kan komponeras av AI eller att enkla deckare lika gärna kan skrivas av AI.

AI i odlingen kommer säkert att vara till nytta lite här och var och alldeles särskilt för alla dem som inte riktigt kan eller orkar själva, och så kommer tekniknördarna gillat allt det där och den som inte fick en drönare när den var liten kommer såklart glädjas åt att få köra drönare på jobbet. Och den som tänker att AI har bättre precision än en själv kanske också vill ha AI-hjälp i vinkällaren och lär då ta till den hjälpen .

Ointressant och rent av fel och skadligt kan AI vara hos producenter som dels har en hög kunskapsnivå, dels söker personliga och uttrycksfulla viner. Dock är det inte osannolikt att AI kan åstadkomma någon form av AI-genererad personlighet och teoretiskt sammansatt komplexitet, vilket å andra sidan låter lika spännande som att bestämma sig för att en smakkombo är höjden av lycka inte därför att det egna smak- och luktsinnet säger att så är fallet, utan därför att en föreläsare, en bok eller ett AI-verktyg sagt att det är så. Med respekt för allas våra kroppar är det kanske här på sin plats att påminna om att vi alla är vackra, men alla klär inte i bikini..

Storytelling i Tällberg 2026

Årets upplaga av Storytelling Tällberg är till ända. Som vanligt en högst märkvärdig tillställning. Bortsett från att vi hann plocka hem VM-guldet i juniorhockey serverades vi en radda fantastiska upplevelser på scenen. Tom Alandhs samtal med Grynet Molvig om hennes nyutkomna ”Alla kallar mig Grynet” och nyss nämnde Alandhs samtal med Jesper Högström om ”Smultronstället”, för att nämna ett par oförglömliga ögonblick.
Själv hade jag nöjet att få samtala med Tom Alandh, Heleen Rebel, Grynet Molvig och Krister Henriksson om dokumentären om Riksteaterns uppsättning av Lång dags färd mot natt, vidare nöjet att moderera Eva Vingård när hon tog ämnet ”ålder” till nya höjder och, sist men inte minst, samspråka med Anna-Lena Laurén, Emma Bouvin och Svante Weyler om hur det är att vara utrikeskorrespondent.
Lägg därtill fina scenprestationer av Magnus Västerbro (Augustpriset 2025), Annika Hälldin Lahger, Håkan Lahger, Paul Hansen (vilka bilder!) och Anneli Fichtelius. Som vanligt fanns arrangören Birgitta Baud på plats med sin pålitliga hjälpreda Åsa Pellasoch Göran Lundell (Lundells Bokhandel) sålde rikliga mängder böcker medan Villa Långbers och systerhotellet Klockargården skötte markservicen, login och kosten med den äran.

En minnesvärd vinresa (för somliga)

Någonstans i trakten av Draguignan, Frankrike, någon gång i början av 1990-talet. En vinmakare skriver, slarvigt, nonchalant, ”90 Syrah utan ek”.

Linköping, Sverige, Nyårsafton 2025, en tokfrans har lagrat det ovan nämnda vinet i över 30 år och har nu tagit med sig det till en finare middag i hoppet och tron att det ska vara något extra. Efter 35 år… av vilka cirka 30 i den hoppfulles något för varma vinkällare…

Nåväl, nu var den i inledningen av den här ganska meningslösa texten nämnde vinmakaren faktiskt på plats i Linköping denna Nyårsafton och hans hjärta lät sig beröras av den hoppfulles tokiga och smått patetiska infall – samtidigt var han medveten om att de där 90:orna fortfarande är om inte vid full vigör så närapå, varför han ställde sig upp och röt åt det illustra och oborstade bordssällskapet – som ovan torde ha framgått hände detta i Östergötland – att stilla sig och då det gjort det lät han skrytet flyga fritt och högt. Detta är vad han sade:

”1990 var den första årgången jag gjorde på egen hand. Vi hade arbetat hårt i vingården för att få den i bättre skick. Ändrad beskärning och tuktning, ingen gödning, vendange en vert och effeuillage…” (han förklarade inte vad allt detta innebar, dels då det föreföll som meningslöst, dels då den som eventuellt undrade och inte vågade fråga måste tycka att ”satan i gatan vad han kan, sådana där uttryck skulle jag också vilja slänga mig med”) ”… och dessutom hade vi infört en gallringsmatta och renoverat vinkällaren och hunnit känna oss, hehe alltså jag, för lite grann under 1988 och 1989…” (det han inte nämnde här var att han hade tur med vädret 1990) ”… så förutsättningarna fanns för ett riktigt bra vin 1990 och som vi lyckades med det! Syrah-druvorna blev kort sagt kanoners…” (ett uttryck som förekommer i Östergötland) ”… och det passade väl planerna som vi hade på ett rent syrah-vin. Jag bestämde mig för att gå all in och pangade på med lång skalmaceration och hela baletten och hade lite tur…” (han borde sagt ”ofattbart mycket tur”) ”…när jag bestämde mig för att extrahera försiktigt…” (här hade han redan tappat publiken, som dock artigt, för att vara östgötar, satt kvar och lyssnade, de flesta med öppna ögon och utan att gäspa) ”… och, ja, det blev ett riktigt bra vin av det hela. Min tanke var att uppfostra vinet på ekfat under ett år sisådär. På så vis blev det också och det var det vinet som blev det ’riktiga’ Clos Dière på syrah 1990, kallat Clos Dière cuvée I, alltså vinet som de kommande åren skulle få en hel del uppmärksamhet och utmärkelser. Men. Det var inte det vinet som kom trea i Vinolympiaden i Bordeaux något år efter skörden – före Grange, Jaboulet, Guigal, Henschke och många fler. Det var en oekad version, just den som ni nu har i glaset. Skälet till att den versionen skickades in till olympiaden var att ek-varianten ännu inte var drickbar, och skälet till att det blev en oekad variant var att den dåvarande inköpsdirektören på AB Vin-& Spritcentralen, Mats Jurdahl, uppmuntrade mig att buteljera en oekad version då ’den var så in i helvete bra’ och, tja, ni känner ju att det fortfarande är ett extraordinärt vin vid god hälsa, och inte saknar man eken heller.” Det där sista om extraordinärt och så vidare var sant och till skrytmånsens glädje begrep även östgötarna det varpå alla utbröt i ett gemensamt skålande och skrålande som varade ända till nästa år.