Någonstans i trakten av Draguignan, Frankrike, någon gång i början av 1990-talet. En vinmakare skriver, slarvigt, nonchalant, ”90 Syrah utan ek”.

Linköping, Sverige, Nyårsafton 2025, en tokfrans har lagrat det ovan nämnda vinet i över 30 år och har nu tagit med sig det till en finare middag i hoppet och tron att det ska vara något extra. Efter 35 år… av vilka cirka 30 i den hoppfulles något för varma vinkällare…

Nåväl, nu var den i inledningen av den här ganska meningslösa texten nämnde vinmakaren faktiskt på plats i Linköping denna Nyårsafton och hans hjärta lät sig beröras av den hoppfulles tokiga och smått patetiska infall – samtidigt var han medveten om att de där 90:orna fortfarande är om inte vid full vigör så närapå, varför han ställde sig upp och röt åt det illustra och oborstade bordssällskapet – som ovan torde ha framgått hände detta i Östergötland – att stilla sig och då det gjort det lät han skrytet flyga fritt och högt. Detta är vad han sade:

”1990 var den första årgången jag gjorde på egen hand. Vi hade arbetat hårt i vingården för att få den i bättre skick. Ändrad beskärning och tuktning, ingen gödning, vendange en vert och effeuillage…” (han förklarade inte vad allt detta innebar, dels då det föreföll som meningslöst, dels då den som eventuellt undrade och inte vågade fråga måste tycka att ”satan i gatan vad han kan, sådana där uttryck skulle jag också vilja slänga mig med”) ”… och dessutom hade vi infört en gallringsmatta och renoverat vinkällaren och hunnit känna oss, hehe alltså jag, för lite grann under 1988 och 1989…” (det han inte nämnde här var att han hade tur med vädret 1990) ”… så förutsättningarna fanns för ett riktigt bra vin 1990 och som vi lyckades med det! Syrah-druvorna blev kort sagt kanoners…” (ett uttryck som förekommer i Östergötland) ”… och det passade väl planerna som vi hade på ett rent syrah-vin. Jag bestämde mig för att gå all in och pangade på med lång skalmaceration och hela baletten och hade lite tur…” (han borde sagt ”ofattbart mycket tur”) ”…när jag bestämde mig för att extrahera försiktigt…” (här hade han redan tappat publiken, som dock artigt, för att vara östgötar, satt kvar och lyssnade, de flesta med öppna ögon och utan att gäspa) ”… och, ja, det blev ett riktigt bra vin av det hela. Min tanke var att uppfostra vinet på ekfat under ett år sisådär. På så vis blev det också och det var det vinet som blev det ’riktiga’ Clos Dière på syrah 1990, kallat Clos Dière cuvée I, alltså vinet som de kommande åren skulle få en hel del uppmärksamhet och utmärkelser. Men. Det var inte det vinet som kom trea i Vinolympiaden i Bordeaux något år efter skörden – före Grange, Jaboulet, Guigal, Henschke och många fler. Det var en oekad version, just den som ni nu har i glaset. Skälet till att den versionen skickades in till olympiaden var att ek-varianten ännu inte var drickbar, och skälet till att det blev en oekad variant var att den dåvarande inköpsdirektören på AB Vin-& Spritcentralen, Mats Jurdahl, uppmuntrade mig att buteljera en oekad version då ’den var så in i helvete bra’ och, tja, ni känner ju att det fortfarande är ett extraordinärt vin vid god hälsa, och inte saknar man eken heller.” Det där sista om extraordinärt och så vidare var sant och till skrytmånsens glädje begrep även östgötarna det varpå alla utbröt i ett gemensamt skålande och skrålande som varade ända till nästa år.