En storslagen idé

Publicerat 2026-03-26 av Lars Torstenson

Svara

Idéer kommer till en på olika vis. De dyker väldigt sällan upp när man verkligen letar efter dem, även om det förstås kan hända. Poeten, till exempel, får väl en massa idéer när den sitter och funderar på sina finurligheter och formuleringar, och kanske också författaren, kanske. Fast det är nog mer vanligt att en idé bara infinner sig så där bara. Alltså inte nödvändigtvis när man söker den. Mitt i natten. Eller mitt på dagen. När man minst anar det.

Storslagna idéer föds kanske ur storslagna tankar. Å andra sidan känns det som att storslagna tankar lika gärna kan leda till fördärv. Sedan kan man, förstås, fråga sig vad som är en storslagen tanke eller en storslagen idé. Jag tycker väl att var och en själv får avgöra i vilken mån den kommit på något storslaget. Som belysande exempel kan jag nämna när min barndomsvän Morgan lillgammalt utbrast ”Storslaget!” när han såg en Norsjö Shopper första gången. En röd. Den tillhörde Fru Grankvist, den lytta och halta, som alla i vårt kvarter i Äppelviken sa. Han var nog inte mer än åtta år då, Morgan, så man kan förstå att han tyckte att den trehjuliga mopeden var storslagen. Själv höll jag inte riktigt med. Min storebror hade en packmoped, en treväxlad Crescent med Sachs-motor, en grön, och jag tyckte den var storslagen. Men det där visar bara att ”storslaget” som så mycket annat är något subjektivt. Och när jag nu säger att jag fick en storslagen idé, i alla fall i det lilla, i min ganska gråtrista vardagslunk hemma i lägenheten, var det en storslagen idé för mig!

Intressant i sammanhanget är att idén kom till mig mest bara så där, så som jag menar att idéer bara infinner sig. De kommer vare sig man vill det eller inte. Jag tror knappt att jag märkte att jag fick idén där jag låg hemma i sängen i min blårandiga bomullspyjamas och tittade på Aktuellt. Det var ett inslag om att man kan hyra barnmördare. Inte barnamördare utan barnmördare. Barn som mördar. Det tyckte jag var intressant och jag undrade hur det mer i detalj går till om man vill hyra en barnmördare. Kanske funderade jag redan då på att hyra mig en barnmördare. Hursomhelst så sträckte jag mig efter min laptop, en några år gammal HP med lätt repat lock, och började surfa runt i min jakt på en barnmördare.

Den som söker den finner och saliga äro de som söker och finner, som mor sa. Det visade sig att det där med att skaffa sig en liten barnmördare var lätt som en plätt. Herregud! En sådan värld vi skapat åt oss! tänkte jag och bestämde mig för att testa hur ett sådant här barnmördar-dåd egentligen går till. Ja, jag har alltid varit äventyrligt lagd, som far, och velat gå till botten med saker och ting.

Betydligt svårare än att hitta en barnmördare var att hitta ett offer. Vem skulle ungen taga av daga? Eller, kanske behövde offret inte dö, bara skadskjutas. Jag var ju inte ute efter att ha ihjäl någon, jag ägnade mig åt empirisk, evidensbaserad forskning. Lösningen blev att erbjuda barnmördaren femtusen riksdaler om den dödade offret och tiotusen riksdaler om den bara skadsköt den stackars saten. Ett klassiskt marknadsekonomiskt förslag med lite socker på toppen till den som presterar bäst.

Hursomhelst så upptog frågan om vem som skulle skjutas all min vakna tid under de närmaste veckorna. Jag funderade på det över frukostägget, den rostade brödskivan och tekoppen från Svenskt Tenn medan Morgonstudion malde på teven, jag letade efter en idé, en storslagen tanke, på bussen ut till Djurgården och under min dagliga promenad från Hasselbacken till Valdemars Udde och tillbaka, jag var disträ och inte alls med på noterna när kyparen skulle ta upp min lunchbeställning på Lisa Elmqvist och om sanningen ska fram blev jag ganska illa till mods av det där. Varför kunde inte jag hitta någon att bringa av daga? Så som världen ser ut måste det ju finnas massor av människor att ta livet av!

Jag retade mig oerhört på en busschaufför på SL, men jag visste inget om honom och hade inte sett honom på flera månader så han föll bort, jag drog mig till minnes Per ”Lärkan” Olsson från Lärkstaden, han var alltid elak när vi var små, men han var redan död, och så kom Fröken Petterson för mig, en riktigt elak gammal kärring som hade en tobaksaffär på Sibyllegatan, men vart hon tagit vägen hade jag ingen om och tobaksaffären var sedan länge borta. Nu stod en för mig obekant människa där i det som en gång varit en tobaksaffär och sålde blommor.

Bäst som jag gick där i de där tankarna stötte jag ihop med min granne von Kreutzers. Vi delar trappavsatsen på våning tre i vårt magnifika hus fyllt av bostadsrätter för bättre bemedlade individer. Sådana som von Kreutzers. Och jag. Men von Kreutzers… jag kom på hur intensivt illa jag tycker om hans hund, en ful liten otrevlig trasselsudd som lämnar högar efter sig, högar som von Kreutzers bara plockar upp om någon tittar på honom. Dessutom har von Kreutzers exter för sig, han gör olustiga rörelser med sin mun och sina läppar; han liksom drar ihop munnen till något slags plutläge, kort och snabbt, tre-fyra gånger i stöten, och sedan drar han ut munnen i ett stort leende utan att sära på läpparna. Ofattbart att ingen fått honom att sluta med det där. Omöjligt att inte reta sig på och han har grått krulligt hår och cylinderhatt och så luktar det så förbannat med stekt lök inne i hans lägenhet. Har man oturen att hamna tillsammans med honom, och hans äckliga hund, ute på trappavsatsen, medan han öppnar eller stänger sin dörr slås man av kväljningar medan von Kreutzers står där i sina lätt slitna alltid svarta kläder och har exter och läpprörelser för sig och undslipper sig ett God Dag eller God Morgon eller God Kväll. Det aset.

Våra lägenheter är två spegelvända fyror. Hur hans luktar har jag förstått men jag vet inget om hur den ser ut, men jag kan tänka mig. Sådan hund, sådan herre. Fy för satan. Men våra lägenheter som sådana är fina. Högt i tak, gästtoalett, badrum, stort vardagsrum med en gigantisk spegel som jag brukar betrakta mig i stort sett dagligen, jag är smärt, tycker jag, och min noggrant ansade mustasch är ett litet mästerverk på en gentleman i storrutig kostym, brun med vinröda inslag, och vinröd fluga, vidare matsal med bibliotek, sovrum, gästrum med kontorsmöjlighet, ljust, stuckaturer och spegeldörrar och min lägenhet är smakfullt möblerad, klass, fantastisk konst på väggarna, kopior av mästerverk som Den döende dandyn och Utsikt över Toledo och sådant där som alla borde ha på sina väggar, vidare väl tilltagna, eleganta vaser med färska blommor, alltid färska blommor, det är blommorna som gör mannen sade alltid min far, han var en fin man, ståtlig, äkta mattor, persiska, far kände Mohammed Reza Pahlavi, gjorde affärer med honom, gillade inte Mosaddegh, vi kommer av oljepengar, av olja är du kommen olja skall du åter bliva, brukade far säga, han var för härlig, jag är ganska lik honom, vitter och elegant med ett rörligt intellekt och en stor näsa, det sade alltid mor i alla fall och hon skulle aldrig ljuga, ja, kort sagt är möblemanget, konsten och det andra smakfullt och lagom för att visa att jag är en fin och upplyst människa. Och nyfiken, förstås.

Men nu kommer jag från ämnet. Jag fick alltså utan större svårigheter tag i en barnmördare och jag gav denna för mig obekanta person mina instruktioner över nätet. Femtusen om von Kreutzers dör och tiotusen om han överlever. Jag sade inget om hunden. Men jag tillade att om von Kreutzers överlever säger du inget utan bara går därifrån, om å andra sidan du är säker på att han kommer att kola vippen kan du hälsa honom från Johansson, grannen, även känd som ”Olje-Johan”.

Jag brydde mig inte om att ge en bestämt instruktion om datumet för nämnda övning. Dels ville jag se hur sådant där hanterades i praktiken om uppdragsgivaren inte var alltför detaljerad, dels ville jag själv bli överraskad när von Kreutzers blev skjuten omutifallatt polisen skulle få för sig att snoka runt i huset.

Således återgick jag snart till min trista, grå vardag. Mina promenader på Djurgården, eftersom det var senhöst iförd min favoritulster och den bruna bowlern, mitt tevetittande, mitt stillasittande i vardagsrummet med eller utan musik, med eller utan Debussy och Ravel, ibland en stund tillsammans med Erik Axel Karlfeldt och Verner von Heidenstam i fåtöljen från Svenskt Tenn. Jag gick till min läkare på Karlavägen på mitt årliga besök, jag åt lunch på Lisa Elmqvist och så där höll det på några veckor tills jag en dag kom hem vid fyrasnåret efter ett kort besök hos min tandläkare, Rutgersson på Birger Jarlsgatan, han var tvungen att hjälpa mig med en lömsk varbildning bakom en tand, en förfärlig sak, gör ont som satan, hursomhelst så stod där en liten parvel utanför min dörr och såg rådvill ut. Han såg definitivt inte ut att höra hemma på Östermalm. ”Vad gör du här?” frågade jag därför. ”Är du den där von?” frågade han till svar. ”von Kreutzers?” sa jag dumt nog och inte tillräckligt frågande för detta tog ynglingen till intäkt för att jag var von Kreutzers och han sköt mig med ett välriktat skott i blindtarmstrakten: det small till utav bara helvete och så började, nästan med en gång, något varmt rinna, ner till höger i blindtarmstrakten. Reflexmässigt satte jag dit handen och kunde konstatera att den blev kladdig. Jag föll sakta ihop och blev liggande på rygg medan blodet rann och det hettade i blindtarmstrakten. Jag blev också förvirrad. Som tur var lutade sig snart barnet över mig och frågade hur jag mådde. Det fick mig att komma till sans igen. ”Hur jag mår?!” sa jag med hög och oerhört irriterad röst, ”Hur ser jag ut att må?! Ser du inte att jag ligger här och förblöder?! Jag dör!”. Barnet såg då lite nedslaget ut, som om det sålt smöret och tappat pengarna. ”Jaha, jaja,” suckade det, ”men då ska jag i alla fall hälsa från Johansson, grannen, även känd som Olje-Johan.”

Bluffviner och ond bråd död

Publicerat 2026-03-15 av Lars Torstenson

På den gamla goda tiden, när ingen trixade med vinerna utan bara blandade vin från olika ursprung och tillsatte blyglete och flisor och spån från kampeschträd och sånt, och då de franska lagarna under 1800-talets senare del ändrades så det blev mer fritt fram att pimpla kopiösa mängder vin samtidigt som järnvägar drogs fram snart sagt över hela Frankrike och det i ett slag blev både billigt och möjligt att snabbt frakta vin från söder till norr och vingårdarna drabbades av flera olyckor som först oidium sedan både vinlusen och mildiou, då, just då, infann sig alla incitamenten för en massiv import av vin från Spanien och Algeriet till Frankrike och det ledde fram till ett flertal bråk med dödlig utgång under 1900-talet. Bråk som ännu inte är över.

Languedoc 1907. Den dominerande näringen är vin. Den nya hamnen i Sète, Canal du Midi och järnvägen har jämte ökad kunskap, ändrade arbetssätt och en ökande efterfrågan lagt grunden för detta. En inte ringa andel av det vin som säljs i Paris är rena bluffprodukterna och det i kombination med den snabbt ökande konsumtionen ger upphov till motrörelser, inte minst i form av socialistiska nykterhetsförbund. Medan vinodlingen är på tillbakagång på många håll i Frankrike vid den här tiden ökar den stadig i södern. Vid sekelskiftet svarar ”Languedoc” för hälften av allt fransk vin. Vinhuvudstaden nummer ett för denna lönsamma volymproduktion är Béziers, där stora rikedomar skapas.

Vid sidan om denna låt säga reguljära volymproduktion fortsätter bluffvinerna att säljas. De sätts inte sällan samman av mer giriga än nogräknade vinhandlare bland annat i Bercy, stadsdelen varifrån de väldiga vinmängderna som konsumeras på Paris barer och sunkhak levereras. Enligt uppgift står bluffvinerna för cirka fem procent av marknaden och de är föremål för både producenters, nykteristers och upplysta konsumenters onda ögon. Hittepå-vätskorna består oftast av vatten som tillsats russin och socker, kanske har de också fått en liten färgförstärkning med hjälp av blyglete. Myndigheterna gör inget åt saken och de mer reguljära producenterna ber då myndigheterna förbjuda sockertillsatser med mera. 1893 genomförs demonstrationer i Montpellier som stöds av flera parlamentsledamöter. Men det är fortfarande bara lugnet före stormen.

Efter ett par års dåliga skördar under 1900-talets första år begåvas Frankrike, Spanien och Italien med några år med stora volymer. I ljuset av de rikliga skördarna i kombination med bluffvinerna byggs snabbt vinlagren upp i Languedoc och Roussillon. 1905 uppmanar vinbonden och baristan – och sannolikt också naturvinets rättmätige fader –Marcelin Albert vinbönderna att vägra betala skatt samtidigt som han lanserar uppropet ”Vive le vin naturel! À bas les empoisonneurs!” (typ ”Leve det naturliga vinet! Åt fanders med bluffmakarna!”)

Kort sagt kokade det i Languedoc och vinbönderna krävde att myndigheterna skulle göra något åt saken, till exempel försvåra importen av konkurrerande vin och förbjuda bluffvinerna. Regeringen menade dock att problemet inte var okontrollerad import och falsifierade viner utan överproduktion i Languedoc. Den menade till och med att vin från Algeriet behövdes för att förstärka vinerna från Languedoc. Med det sagt, vi talar Frankrike, var det upplagt för en konfrontation. Och en sådan skulle det bli. Med dödlig utgång. 1907.

Misären i Languedoc är påtaglig. Lagren av vin omöjliga att sälja av. Inkomsterna sinar. Arbetslösheten ökar. Med start i kommunen Baixas i februari 1907 inleds en växande skattestrejk. Strax därpå författar ovan nämnde Mareclin Albert ett brev till självaste George Clemenceau, som vid den här tiden är konseljpresident. Då inte så mycket förefaller hända trots nämnda brev tar Albert ett par veckor senare ett steg till och inleder en protestmarsch med start i Argeliers och med den relativa storstaden Narbonne som mål. Där, i Narbonne, ska de resonera med en kommission utsänd av parlamentet i Paris. En händelse som i sig inte är av avgörande betydelse men som blir startskottet på återkommande protestmarscher. Varje söndag demonstreras det på olika håll i Languedoc, och antalet demonstranter växer för varje vecka, i snabb takt.

De protesterande är en brokig skara med lite olika mål, men den obestridlige ledaren Marcelin Albert är tydlig med att hans kamp är endast för ”det naturliga vinet”. Snart samlar protesttågen tusentals människor. Enligt tillgängliga uppgifter är de så många som mellan 80 000 och 100 000 människor i Narbonne den femte maj 1907. I samband med detta tar borgmästaren demonstranternas parti samtidigt som röster för ett fritt och självständigt Södern/Languedoc hörs, och detta börjar nu oroa regeringen i Paris på allvar. Men det ska bli värre.

Någon vecka senare intar 150 000 demonstranter Béziers gator. De skanderar saker som ”Seger eller död!”, ”Slutpratat, vi kräver aktion, vi kräver bröd!” och de hotar med att alla regionala borgmästare kommer att avgå och att ingen kommer att betala skatt efter den tionde juni såvida inte regeringen vidtar åtgärder för att rensa upp i vinträsket och för att stötta näringen. Och protesterna fortsätter med uppemot 200 000 demonstranter både i Perpignan, Carcassonne och Nimes under de kommande dagarna. Den nionde juni 1907 trängs över en halv miljon människor på och runt Place de la Comédie i Montpellier. Missnöjet är stort. Det handlar inte bara om vinet, men vinet står i centrum. Många sluter upp, socialister, monarkister, katolska kyrkan, självständighetsivrare, bönder, arbetare, vinhandlare.

Den tionde juni, då ultimatumet löper ut, avgår flera borgmästare och funktionärer. En vecka senare kommer myndigheternas svar. Militären sätts in, över 30 000 man, och polisen börjar gripa företrädare för proteströrelsen. Barrikader byggs, protesterna fortsätter, gevärseld utbyts. Den nittonde juni dödas två personer, bland annat en 14-årig pojke. Prefekturen i Perpignan stormas och sätts i brand. Sammandrabbningarna mellan demonstranterna och ordningsmakten fortsätter och sprids. I Montpellier, Perpignan… i Narbonne dödas ytterligare fem personer den tjugonde juni.

Ett par dagar senare infinner som Marcelin Albert i Paris, där han förhandlar med Clemenceau som nu lovar att ta tag i saker och ting och få ordning på vinböndernas situation. Detta blir början till slutet på upproret 1907. En lag som skyddar det ”naturliga vinet” och förbjuder hittepå-viner stiftas. Den som saluför ett vin ska också kunna visa varifrån det kommer och ha tillgång till en odling motsvarande vinets volym, och varje års skörd ska tydligt deklareras. Med andra ord början på ett betydligt mer rigoröst regelverk, som undan för undan nu byggs och tar sig den för oss idag bekanta formen av AOP-systemet. De nya reglerna omöjliggör i praktiken bluffvinerna, åtminstone för den som vill hålla sig inom lagens ramar.

Fotnot: Problemet med överproduktionen i södern löstes åtminstone temporärt av Första världskriget, då alla soldater inledningsvis fick en kvarting vin om dagen och allteftersom kriget fortgick ökade tilldelningen för att nå 75 cl före kriget slut. Nu tänker någon att jamen, återkom då inte krisen efter kriget? Jo, det gjorde den och den tog enligt vissa inte slut förrän på 1970-talet (1976 dödades också vin-demonstranter i sammandrabbningar med ordningsmakten) , enligt andra tog den slut först runt millennieskiftet när stora vinarealer ryckts upp i södern och ett ökat kvalitetsfokus blivit vardag dät, men, just som södern börjat få lite balans mellan utbud och efterfrågan hamnade Bordeaux i djup kris och nu när allt färre vill köpa Rosé de Provence sitter även Provence illa till. Fortsättning följer.

Marcelin Albert? Hjälte? Njaee. Snarare tvärtom. I alla fall i hans samtid. Myndigheterna gillade honom inte och efter uppgörelsen med Clemenceau tappade han sin position i vinvärlden och som upprorsledare, han höll rent av på att lynchas som en förrädare och han tvingades fly till Algeriet. Nuförtiden är synen på honom modifierad och det förekommer till och med att han hyllas för sina insatser för ”det naturliga vinet” och söderns vinbönder.

Hur värja sig mot en alltmer changerad debatt?

Publicerat 2026-03-06 av Lars Torstenson

Svara

Det är ett faktum att tonen i den svenska politiska debatten under lång tid sakta men säkert changerat så till den milda grad att beskyllningar och påstående som för bara några år sedan skulle ha ansetts vara ociviliserade och i förekommande fall lögnaktiga nu får passera som något tämligen normalt i den politiska debatten. Såväl i sociala medier som IRL. Vill därför påminna om att det finns mer civiliserade länder att ta efter när det kommer till hur man bör hantera förolämpningar och lögner av den här arten.

Vi talar givetvis om Frankrike och mer precist om det ädla och idag alltför bortglömda förfaringssättet att göra upp med gaphalsar och lögnaktiga vederparter genom att duellera. Senast detta hände i kända politiska sammanhang i Frankrike var 1967 då borgmästaren i Marseille, Gaston Defferre, i en debatt bad parlamentsledamoten René Ribière att dämpa sig genom att utbrista ”Taisez-vous, abruti!” vilket på ett ungefär betyder ”men håll så då käft, brutala sälle!”. Detta fick parlamentsledamoten Ribière att utbrista ”Je vous en demanderai réparation!” (ungefär ”jag kräver upprättelse!”). Med andra ord: det här ska vi göra upp om på civiliserade gentlemäns vis.

Sagt och gjort. Nästa morgon infann sig de båda duellanter på angiven plats vid angiven tidpunkt. Under fyra minuter svingade de sina värjor till dess att Ribière som träffats två gånger på armen kastade in handduken och det är det här vi vill se mer av i Sverige och den svenska debatten! Den som tar till stora ord i sociala medier bör vara beredd att stå upp för dessa med värjan i hand och det även så tidigt som vid sjusnåret och den politiker som svingar vilt från pulpeten i samband med en debatt i Riksdagen eller Partiledardebatten ska vara redo att i nästa dags otta följa upp sina utfall med för ändamålet av staten inköpta värjor till riksdagshuset, Sveriges Television, landets kommunhus (särskilt det i Örebro) och andra platser där det understundom hettar till i debatten.

Musik.