Idéer kommer till en på olika vis. De dyker väldigt sällan upp när man verkligen letar efter dem, även om det förstås kan hända. Poeten, till exempel, får väl en massa idéer när den sitter och funderar på sina finurligheter och formuleringar, och kanske också författaren, kanske. Fast det är nog mer vanligt att en idé bara infinner sig så där bara. Alltså inte nödvändigtvis när man söker den. Mitt i natten. Eller mitt på dagen. När man minst anar det.
Storslagna idéer föds kanske ur storslagna tankar. Å andra sidan känns det som att storslagna tankar lika gärna kan leda till fördärv. Sedan kan man, förstås, fråga sig vad som är en storslagen tanke eller en storslagen idé. Jag tycker väl att var och en själv får avgöra i vilken mån den kommit på något storslaget. Som belysande exempel kan jag nämna när min barndomsvän Morgan lillgammalt utbrast ”Storslaget!” när han såg en Norsjö Shopper första gången. En röd. Den tillhörde Fru Grankvist, den lytta och halta, som alla i vårt kvarter i Äppelviken sa. Han var nog inte mer än åtta år då, Morgan, så man kan förstå att han tyckte att den trehjuliga mopeden var storslagen. Själv höll jag inte riktigt med. Min storebror hade en packmoped, en treväxlad Crescent med Sachs-motor, en grön, och jag tyckte den var storslagen. Men det där visar bara att ”storslaget” som så mycket annat är något subjektivt. Och när jag nu säger att jag fick en storslagen idé, i alla fall i det lilla, i min ganska gråtrista vardagslunk hemma i lägenheten, var det en storslagen idé för mig!
Intressant i sammanhanget är att idén kom till mig mest bara så där, så som jag menar att idéer bara infinner sig. De kommer vare sig man vill det eller inte. Jag tror knappt att jag märkte att jag fick idén där jag låg hemma i sängen i min blårandiga bomullspyjamas och tittade på Aktuellt. Det var ett inslag om att man kan hyra barnmördare. Inte barnamördare utan barnmördare. Barn som mördar. Det tyckte jag var intressant och jag undrade hur det mer i detalj går till om man vill hyra en barnmördare. Kanske funderade jag redan då på att hyra mig en barnmördare. Hursomhelst så sträckte jag mig efter min laptop, en några år gammal HP med lätt repat lock, och började surfa runt i min jakt på en barnmördare.
Den som söker den finner och saliga äro de som söker och finner, som mor sa. Det visade sig att det där med att skaffa sig en liten barnmördare var lätt som en plätt. Herregud! En sådan värld vi skapat åt oss! tänkte jag och bestämde mig för att testa hur ett sådant här barnmördar-dåd egentligen går till. Ja, jag har alltid varit äventyrligt lagd, som far, och velat gå till botten med saker och ting.
Betydligt svårare än att hitta en barnmördare var att hitta ett offer. Vem skulle ungen taga av daga? Eller, kanske behövde offret inte dö, bara skadskjutas. Jag var ju inte ute efter att ha ihjäl någon, jag ägnade mig åt empirisk, evidensbaserad forskning. Lösningen blev att erbjuda barnmördaren femtusen riksdaler om den dödade offret och tiotusen riksdaler om den bara skadsköt den stackars saten. Ett klassiskt marknadsekonomiskt förslag med lite socker på toppen till den som presterar bäst.
Hursomhelst så upptog frågan om vem som skulle skjutas all min vakna tid under de närmaste veckorna. Jag funderade på det över frukostägget, den rostade brödskivan och tekoppen från Svenskt Tenn medan Morgonstudion malde på teven, jag letade efter en idé, en storslagen tanke, på bussen ut till Djurgården och under min dagliga promenad från Hasselbacken till Valdemars Udde och tillbaka, jag var disträ och inte alls med på noterna när kyparen skulle ta upp min lunchbeställning på Lisa Elmqvist och om sanningen ska fram blev jag ganska illa till mods av det där. Varför kunde inte jag hitta någon att bringa av daga? Så som världen ser ut måste det ju finnas massor av människor att ta livet av!
Jag retade mig oerhört på en busschaufför på SL, men jag visste inget om honom och hade inte sett honom på flera månader så han föll bort, jag drog mig till minnes Per ”Lärkan” Olsson från Lärkstaden, han var alltid elak när vi var små, men han var redan död, och så kom Fröken Petterson för mig, en riktigt elak gammal kärring som hade en tobaksaffär på Sibyllegatan, men vart hon tagit vägen hade jag ingen om och tobaksaffären var sedan länge borta. Nu stod en för mig obekant människa där i det som en gång varit en tobaksaffär och sålde blommor.
Bäst som jag gick där i de där tankarna stötte jag ihop med min granne von Kreutzers. Vi delar trappavsatsen på våning tre i vårt magnifika hus fyllt av bostadsrätter för bättre bemedlade individer. Sådana som von Kreutzers. Och jag. Men von Kreutzers… jag kom på hur intensivt illa jag tycker om hans hund, en ful liten otrevlig trasselsudd som lämnar högar efter sig, högar som von Kreutzers bara plockar upp om någon tittar på honom. Dessutom har von Kreutzers exter för sig, han gör olustiga rörelser med sin mun och sina läppar; han liksom drar ihop munnen till något slags plutläge, kort och snabbt, tre-fyra gånger i stöten, och sedan drar han ut munnen i ett stort leende utan att sära på läpparna. Ofattbart att ingen fått honom att sluta med det där. Omöjligt att inte reta sig på och han har grått krulligt hår och cylinderhatt och så luktar det så förbannat med stekt lök inne i hans lägenhet. Har man oturen att hamna tillsammans med honom, och hans äckliga hund, ute på trappavsatsen, medan han öppnar eller stänger sin dörr slås man av kväljningar medan von Kreutzers står där i sina lätt slitna alltid svarta kläder och har exter och läpprörelser för sig och undslipper sig ett God Dag eller God Morgon eller God Kväll. Det aset.
Våra lägenheter är två spegelvända fyror. Hur hans luktar har jag förstått men jag vet inget om hur den ser ut, men jag kan tänka mig. Sådan hund, sådan herre. Fy för satan. Men våra lägenheter som sådana är fina. Högt i tak, gästtoalett, badrum, stort vardagsrum med en gigantisk spegel som jag brukar betrakta mig i stort sett dagligen, jag är smärt, tycker jag, och min noggrant ansade mustasch är ett litet mästerverk på en gentleman i storrutig kostym, brun med vinröda inslag, och vinröd fluga, vidare matsal med bibliotek, sovrum, gästrum med kontorsmöjlighet, ljust, stuckaturer och spegeldörrar och min lägenhet är smakfullt möblerad, klass, fantastisk konst på väggarna, kopior av mästerverk som Den döende dandyn och Utsikt över Toledo och sådant där som alla borde ha på sina väggar, vidare väl tilltagna, eleganta vaser med färska blommor, alltid färska blommor, det är blommorna som gör mannen sade alltid min far, han var en fin man, ståtlig, äkta mattor, persiska, far kände Mohammed Reza Pahlavi, gjorde affärer med honom, gillade inte Mosaddegh, vi kommer av oljepengar, av olja är du kommen olja skall du åter bliva, brukade far säga, han var för härlig, jag är ganska lik honom, vitter och elegant med ett rörligt intellekt och en stor näsa, det sade alltid mor i alla fall och hon skulle aldrig ljuga, ja, kort sagt är möblemanget, konsten och det andra smakfullt och lagom för att visa att jag är en fin och upplyst människa. Och nyfiken, förstås.
Men nu kommer jag från ämnet. Jag fick alltså utan större svårigheter tag i en barnmördare och jag gav denna för mig obekanta person mina instruktioner över nätet. Femtusen om von Kreutzers dör och tiotusen om han överlever. Jag sade inget om hunden. Men jag tillade att om von Kreutzers överlever säger du inget utan bara går därifrån, om å andra sidan du är säker på att han kommer att kola vippen kan du hälsa honom från Johansson, grannen, även känd som ”Olje-Johan”.
Jag brydde mig inte om att ge en bestämt instruktion om datumet för nämnda övning. Dels ville jag se hur sådant där hanterades i praktiken om uppdragsgivaren inte var alltför detaljerad, dels ville jag själv bli överraskad när von Kreutzers blev skjuten omutifallatt polisen skulle få för sig att snoka runt i huset.
Således återgick jag snart till min trista, grå vardag. Mina promenader på Djurgården, eftersom det var senhöst iförd min favoritulster och den bruna bowlern, mitt tevetittande, mitt stillasittande i vardagsrummet med eller utan musik, med eller utan Debussy och Ravel, ibland en stund tillsammans med Erik Axel Karlfeldt och Verner von Heidenstam i fåtöljen från Svenskt Tenn. Jag gick till min läkare på Karlavägen på mitt årliga besök, jag åt lunch på Lisa Elmqvist och så där höll det på några veckor tills jag en dag kom hem vid fyrasnåret efter ett kort besök hos min tandläkare, Rutgersson på Birger Jarlsgatan, han var tvungen att hjälpa mig med en lömsk varbildning bakom en tand, en förfärlig sak, gör ont som satan, hursomhelst så stod där en liten parvel utanför min dörr och såg rådvill ut. Han såg definitivt inte ut att höra hemma på Östermalm. ”Vad gör du här?” frågade jag därför. ”Är du den där von?” frågade han till svar. ”von Kreutzers?” sa jag dumt nog och inte tillräckligt frågande för detta tog ynglingen till intäkt för att jag var von Kreutzers och han sköt mig med ett välriktat skott i blindtarmstrakten: det small till utav bara helvete och så började, nästan med en gång, något varmt rinna, ner till höger i blindtarmstrakten. Reflexmässigt satte jag dit handen och kunde konstatera att den blev kladdig. Jag föll sakta ihop och blev liggande på rygg medan blodet rann och det hettade i blindtarmstrakten. Jag blev också förvirrad. Som tur var lutade sig snart barnet över mig och frågade hur jag mådde. Det fick mig att komma till sans igen. ”Hur jag mår?!” sa jag med hög och oerhört irriterad röst, ”Hur ser jag ut att må?! Ser du inte att jag ligger här och förblöder?! Jag dör!”. Barnet såg då lite nedslaget ut, som om det sålt smöret och tappat pengarna. ”Jaha, jaja,” suckade det, ”men då ska jag i alla fall hälsa från Johansson, grannen, även känd som Olje-Johan.”