Letade egentligen efter en annan bok med Någonting-klubben – hade glömt exakt vad den andra boken hette – som titel. Fick bli Sekreterarklubben av Jan Bergman istället. Lät intressant. En bok om ”Nordens Casablanca – Stockholm under andra världskriget… Det är historien om ’svalorna’, de kvinnor som jobbade som kurirer, infiltratörer, informanter och ’eskortflickor’…” Ja, det ville jag så klart veta mer om, för det har vi inte hört så mycket om.
Efter att ha köpt boken upptäckte jag att Jan Guillou tydligen ”lånat” väldigt mycket ur den här boken när han skrev sin Blå stjärnan. Detta har förargat Bergman, som menar att han som efterlevande till en ”svala” ägnat 30 år åt att forska och intervjua berörda personer och att han försökt se till så att storyn inte blivit utnyttjad av kommersiella krafter. Guillou själv menade nog att han med sin bok lyft fram det här spännande historiska skeendet på ett sätt som Bergmans egen bok inte förmått göra. Tja, båda har väl rätt på sin kant.
Boken då? Jo, Bergman själv har också försökt dramatisera delar av sin historia och det är inget bra. Det här är superintressant och boken är bra varje gång Bergman går över till att ägna sig åt fakta. Ytterst misslyckas han med att dramatisera skeendena därför att det då bara blir lika ytligt och illa gestaltat som när Jonas Jonasson försöker skriva om samtiden i 100-åringen. Skomakare bliv vid din läst, borde redaktören på förlaget ha sagt. Så, ja, läs gärna den här boken, det förtjänar dess story och personerna däruti, men någon höjdare är det inte. Dels på grund av de dramaturgiska greppen som inte sitter som de ska, dels på grund av att somliga fakta bara dyker upp och tycks förutsätta att läsaren redan har koll på alla svenska och internationella underrättelseapparater och deras många underavdelningar samt vissa historiska skeenden. Mats Gellerfelts ord på omslagets baksida är missvisande och svåra att förstå ”Det blir som en spionthriller av Graham Greene eller John Le Carré. Spännande alltså…”. Nej, det blir det inte, men det är intressant och ett ämne värt vår uppmärksamhet.
Stillastående sväng. Mer rörligt sväng. Som vi befinner oss i ett svårt Al Di Meola – beroende just nu blir det en klassiker också. Och en till.